Är det inte dags att släppa på prestigen, Anders Borg?

avatar

När jag nyligen talade med en god vän, som blev arbetslös i samband finanskrisen 2008, beskrev han den känsla som han idag har inför det som sker i ekonomin: ”Det hela känns ungefär som att jag äger en oförsäkrad villa och väcks mitt i natten och ser en skogsbrand dra sig allt närmare det bostadsområde där jag bor…”

Min vän, som numera har en kort tidsbegränsad anställning, menar att det som skett när det gäller arbetslöshetsförsäkringen idag åsamkar honom en hel del oro och framtidsångest. Jag har inga som helst problem med att förstå honom. När jag studerar vad som hänt på a-kasseområdet de senaste åren växer nämligen en skrämmande bild fram.

År 2007 höjdes a-kasseavgifterna till staten kraftigt och följden blev att en halv miljon löntagare ställdes utanför inkomstförsäkringen. Idag är det endast var tredje arbetslös som får någon ersättning från a-kassan och andelen väntas minska till en femtedel inom ett år, enligt Arbetsförmedlingens bedömning. Tuffa tider väntar alltså allt fler av oss om de nya reviderade ekonomiska prognoserna slår in och arbetslösheten fortsätter att ligga kvar på en hög nivå eller till och med ökar.

Den del av oss som ändå är berättigade till stöd om oturen skulle vara framme, och arbetslösheten knackar på dörren, kan knappast heller sägas vara särskilt ”välförsäkrade”. Nio av tio arbetslösa får nämligen numera, efter regeringens a-kassebeslut, en dagpenning som är lägre än de 80 procent av inkomsten som arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att täcka. Inkomsttryggheten är således satt ur spel och arbetslöshetsförsäkringen har i praktiken reducerats till en grundförsäkring på låg nivå för allt färre försäkrade. Försäkringens funktion som automatisk stabilisator, d.v.s. en mekanism som automatiskt motverkar att vi dras djupare ned i en lågkonjunktur, är därmed kraftigt försvagad.

De differentierade a-kasseavgifterna, som regeringen också införde 2007, innebär dessutom att avgiften är kopplad till arbetslösheten i den a-kassa man är med i. Regeringens motiv till att införa detta märkliga system var att man ville förmå de fackliga förhandlarna att hålla igen i löneförhandlingarna, något man trodde på sikt skulle få ned branschens arbetslöshet. Men dessa fromma förhoppningar sprack ungefär samtidigt som systemet sjösattes. Idag anser till och med ”regeringen närstående analytiker” att detta system är en ”skrivbordsprodukt” som inte fungerar i praktiken.

Ja, när vi nu går in i en ny lågkonjunktur kommer riskdifferentieringen av a-kasseavgifterna av allt att döma till och med att verka destruktivt på hela samhällsekonomin. Den internationellt kände ekonomen Andrew Jackson uttryckte detta mycket tydligt nyligen: ”Most economists view premium increases during a period of weak recovery and continued above average unemployment as damaging to growth and employment. /…/ higher worker premiums will lower consumer spending.”

Trots att finansminister Anders Borg, när den ekonomiska krisen diskuteras i media, numera ofta i det närmaste tilldelas rollen som opartiskt expertvittne har han alltså en stor del av den ekonomiska expertisen mot sig i a-kassefrågan.

Inte är det väl konstigt att min orolige vän idag går omkring och väntar på att de ledande journalisterna ska sluta kela med finansministern och i stället ställa den högst relevanta frågan: Anders Borg, är det inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället sträcka ut handen, till arbetsmarknadens parter och den rödgröna oppositionen, för att inleda en nödvändig reparation av den så viktiga arbetslöshetsförsäkringen?

***************************

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

Bloggat: Lena Sommestad skriver om när socialdemokratin är som bäst, Martin Moberg skriver om studentbostadskrisen och moderat handlingsförlamning, Löntagarbloggen ifrågasätter grunderna för jobbskatteavdraget, Alliansfritt Sverige om Christer G Wennerholm och hans mörkblå turer i kollektivtrafiken, Ett Hjärta Rött om PR istället för ansvarstagande.

13 reaktion på “Är det inte dags att släppa på prestigen, Anders Borg?

  1. avatarMille

    ”följden blev att en halv miljon löntagare ställdes utanför inkomstförsäkringen”
    Därför att dom var över 60 år och hade ingen anledning att vara med längre.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Nej Mille, det där är en myt. SO, a-kassornas samorganisation, har tagit fram statistik om detta. Många yngre, som har ett jobb med hög arbetslöshetsrisk, tvingades också gå ur a-kassan. Helt enkelt för att de inte längre hade råd att vara medlem. Idag är tyvärr försörjningsstödet en ”alternativ a-kassa” för många av dessa unga. De riskerar därför att låsas in i ett långvarigt utanförskap. Nedskärningarna i vårt försäkringsskydd vid arbetslöshet har alltså, tvärtemot regeringens uttalade intentioner, ökat ”bidragstagandet”.

      1. avatarHenrik Hansson

        Vem har fått höjningar av a-kasseavgifterna som inte kompenseras av jobbskatteavdraget?

        Jag finner det mer sannolikt att man helt enkelt väljer att lägga ökningen av den disponibla inkomsten på någonting annat.

  2. Pingback: PR istället för ansvarstagande « Ett hjärta RÖTT

  3. avatarHenrik Hansson

    Jag tittade lite på http://jobbskatteavdrag.se/

    Den högsta avgiften jag kunde hitta för a-kassan, var de Teaterverksammas a-kassa, 417 kronor i månaden.

    Jag testade med en riktigt usel månadslön, 4 000 kronor. Även med denna låga lön så går denna person plus 291 kronor med jobbskatteavdraget.

    Min fråga är då återigen, vem är det som inte har råd med den höjda a-kasseavgiften?

    Är det inte mer sannolikt att de här personerna helt enkelt gör andra prioriteringar, av egen fri vilja?

  4. Pingback: Socialdemokratin fel ute om om incitament och varför Josefin Brink har rätt | Claeskrantz.se - En personlig politisk blogg om Sverige och omvärlden

  5. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

    ”Huvuddelen av alla dem som lämnat a-kassan de senaste åren gjorde det för att de inte har råd med en försäkring som blivit tre till fyra gånger dyrare och som det blivit mycket svårare att få ersättning från. /…/ Största antalet medlemmar som lämnat a-kassan är fortfarande de med normal eller förhöjd risk för arbetslöshet och i många fall låg inkomst.”

    Så sammanfattar SO, arbetslöshetskassornas samorganisation, resultatet av sin analys rörande vilka grupper som lämnat a-kassan efter regeringens ”a-kassereform” år 2007.

    Mille och Henrik, även om det må svida i era ”allianssjälar” är bilden av vad som skett – rörande uträdet från a-kassorna efter 2007 – mycket tydlig. Det handlar alltså inte enbart om att det var de äldre än 60 år som lämnade a-kassorna.

    När det sedan gäller Henriks påståenden om att människor ”frivilligt valt bort a-kassan” eller ”prioriterat annat” riskerar detta att bli lite väl cyniskt för gemene man. Visst kan man väl alltid, åtminstone utifrån någon sorts nyliberal valfrihetsretorik, säga att ekonomiskt utsatta ”felprioriterar”. Men om valet konkret står mellan en a-kasseavgift, på fyra hundralappar i månanden, eller nya hela byxor till barnen (alt. mat på bordet) är valet inte alltid så lätt att göra som Henrik vill få det till…

    Trots att det finns vissa poänger med att ta ut en a-kasseavgift av enskilda, inte minst ur legitimitetssynpunkt, är det också samtidigt viktigt att motverka att ekonomiskt utsatta ställs inför dessa omöjliga och svåra valsituationer. Därför borde a-kasseavgiften vara betydligt lägre än den är idag.

    Dessutom står många utsatta idag utanför a-kassan för att alliansregeringen skärpt ersättningsvillkoren. Det innebär att även om många vill gå med i en a-kassa så får de ändå inte stöd därifrån pga att de inte längre klarar av att uppfylla de ersättningsvillkor som gäller. Detta gäller inte minst för många unga, som idag tvingas inleda sitt ”vuxenliv” med att knacka på socialkontorets dörr.

    Att ungefär 40 procent (eller drygt 106 000 personer) av dem som fick försörjningsstöd 2010, enligt Socialstyrelsen, uppgav att de hade arbetslöshet som främsta försörjningshinder måste naturligtvis ses som ett stort politikmisslyckande. Genom att försämra våra trygghetsförsäkringar (både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen) har denna regering skapat en växande grupp ”bidragstagare”, som riskerar att låsas fast i ett långvarigt ”utanförskap”. Priset för detta, såväl mänskligt som samhällsekonomiskt, kommer att bli mycket högt. Detta borde stämma såväl regeringen som de som röstat fram denna regering till självkritisk eftertanke.

    Jag vill till sist påstå att om man argumenterar som du gör, Henrik, då individualiserar man något som i grunden är ett generellt och strukturellt problem. Detta är möjligen behagligt för dem som är politiskt ansvariga, men knappast lika behagligt för dem som drabbas av denna politik.

    Här är länken till den tidigare refererade analysen från SO (klicka på url-adressen): http://www.samorg.org/so/Index.aspx?id=1116

  6. avatarHenrik Hansson

    Kjell:

    Låt oss ta en kulturvetare, med 19 kkr i månaden och högsta tänkbara a-kasseavgift.

    Ponera följande två möjligheter

    1. Sossarna vann valet 2006 och ponera vidare att såväl inkomstskatt som a-kasseavgift är oförändrad.

    Resultat: oförändrat disponibel inkomst.

    2. Alliansen vann valet 2006 och personen ifråga har fått såväl jobbskatteavdrag som höjd a-kasseavgift.

    Resultat: 1 231 kronor i ökad disponibel inkomst efter sänkt skatt och höjd a-kasseavgift (enligt jobbskatteavdrag.se )

    Du förefaller tycka att personen har fått ett bättre utfall vid 1) ovan. Kan du motivera detta utan att kalla mig för nyliberal eller något annat irrelevant?

  7. avatarHenrik Hansson

    Kjell: Du använder en rapport från 2007 som källa, en rapport som skrevs efter jobbskatteavdrag 1, men långt innan jobbskatteavdrag nr 2, 3 och 4.

    Du hänvisar till dagens situation, och refererar till en rapport som är skriven redan 2007. Den här rapporten kan rimligen inte ta hänsyn till kommande jobbskatteavdrag utan beskrev läget 2007. Ändå slår du fast att det är ekonomiska skäl som ligger bakom medlemstappet. Ser du några problem i detta? Du tror inte att den här rapporten är inaktuell?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Henrik, underskatta inte läsarna av denna blogg! Du vet säkert själv, liksom de flesta läsare, att den räkneövning du utför här ovanför inte är seriös.

      Jobbskatteavdragen kan/bör inte enkelt ställas mot a-kasseavgifterna så som du gör. Jobbskatteavdragen finansierades ju också genom nedskärningar i sjukförsäkringen d.v.s. ”rehabkedjan” som blev en ”utförsäkringskedja”, arbetsmarknadspolitiken som skars ned och urvattnandes, arbetsmiljöforskning och arbetsmiljöarbete som sattes på undantag. Dessutom genererade socialförsäkringen totalt sett, inte minst pga nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna, ett stort miljardöverskott som drogs in till statskassan osv, osv.

      Att göra så snäva matematiska övningar som du gör, Henrik, inger inget förtroende och håller helt enkelt inte i ett seriöst politiskt samtal.

      När det sedan gäller den refererade SO-analysen så har den några år på nacken (2009/2010). Den gjordes i alla fall efter att att ungefär en halv miljon löntagare lämnade a-kassan till följd av regeringens s.k. a-kassereform. Det innebär att det varit känt ett bra tag att de som lämnade a-kassan inte enbart var de äldre över 60 år.

      Efter att SO-analysen gjordes har även akademiska forskare, som exempelvis Anders Kjellberg och andra, bekräftat SO:s bild av läget. Inte är det väl konstigt att jag, mot denna bakgrund, reagerar över att det fortfarande sprids myter om vilka som lämnat a-kassan efter 2007?

      Henrik, jag kan (pga av dina räkneövningar) inte låta bli att avsluta detta inlägg på ett kulturellt sätt. En känd svensk bluesman myntade nämligen för några år sedan ett begrepp som jag tycker är relevant i sammanhanget. 🙂

      Följ länken och njut av musiken: http://www.youtube.com/watch?v=PmEKuS42fFo

      1. avatarHenrik Hansson

        Kjell: Jag förstår ärligt talat inte hur du resonerar. Du skriver att löntagare har tvingats lämna a-kassan därför att de inte har råd med den höjda avgiften. Men så vitt jag kan se förnekar du inte att löntagarna samtidigt har fått mer pengar över i plånboken.

        Du tycker bara att den här jämförelsen är ”oseriös”, bl.a. därför att anslagen till forskningen om arbetsmiljön har dragits ned.

        Får jag bara fråga, vem är det som inte längre har råd med höjda a-kasseavgifter för att anslagen till forskningen om arbetsmiljön har dragits ned, ja möjligtvis bortsett från forskarna själva?

        Kan du inte bara säga att du tycker att löntagare som väljer bort a-kassan gör fel val? De har fått mer i plånboken och de väljer att lägga pengarna på något annat, trots att du tycker att de gör fel.

        När du du tvingas ange minskade anslag till arbetsmiljöforskningen som ett argument, då borde du nämligen själv inse att du är ute på hal is.

        1. avatarKjell Rautio

          Okej Henrik, där sätter jag streck i debatten för vår del. Jag upplever att vi nu börjar passera gränsen för det konstruktiva.

          Men för att vara schysst med dig avstår jag från att gå i svaromål ang. ditt senaste inlägg och låter därmed dig få sista ordet i vår diskussion. Läsarna av denna blogg får sedan själva avgöra vem av oss som hade de mest hållbara argumenten.

          Henrik, jag vill ändå avslutningsvis tacka dig för dina synpunkter! 🙂

  8. Pingback: En förtroendebransch som skedmatar en hungrig journalistkår… | LO Bloggen

Kommentarer inaktiverade.