Återupprätta sjukförsäkringens grundidé!

avatar

Sjukförsäkringens grundidé handlar om att ge var och en av oss, när vi drabbas av nedsatt arbetsförmåga, stöd som utgår ifrån vem vi faktiskt är och var i livet vi befinner oss. Så är det inte idag. Därför tar vi nu fram ett konkret lagförslag som innebär att Försäkringskassan återigen ska ta större individuella hänsyn när man fattar beslut om rätten till sjukpenning, skriver LO-utredaren Kjell Rautio och enhetschefen vid LO-TCO Rättsskydd Claes Jansson i dagens Upsala Nya Tidning (Unt.se).

”Man kan i den allmänna försäkringen sägas vara försäkrad ´i befintligt skick´, dvs. att bedömningen görs av den person man är och inte i förhållande till en ´normal´ person eller i än mindre grad till en särskilt socialt eller kompetensmässigt gynnad person. Att någon hänsyn tas till vem man faktiskt är och var i livet man befinner sig är en viktig del av försäkringens själva grundidé.”

Så skriver regeringens egen utredare, Anna Hedborg, i sin arbetsförmågeutredning (SOU 2009:89). Hon är långt ifrån ensam om sin uppfattning. Också andra tidigare utredningar har lyft fram just detta, se exempelvis sjuk- och arbetsskadekommittén (SOU 1995:49): ”Om tillämparen vid sin bedömning nödgas inskränka sig till att bedöma enbart sjukdomens inverkan på arbetsförmågan, utan att rimliga hänsyn även tas till vissa individuella förutsättningar, riskerar betoningen på ´social´ i ordet socialförsäkring att helt försvinna.”

Hittills har alliansregeringen valt att bortse från denna, erfarenhetsbaserade och vetenskapligt väl underbyggda, uppfattning. När riksdagen i juni och december 2011 uppmanande regeringen att återinföra den tidigare arbetsförmågeprövningen mot ett ”normalt förekommande arbete” togs dock ett viktigt steg framåt. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tvingades senare, inför hotet om misstroendevotum, ge med sig.

Den 15 mars lade Kristersson fram en proposition om en återgång till det tidigare arbetsmarknadsbegreppet. Detta ger förhoppningsvis bättre förutsättningar att stärka försäkringens trovärdighet och rättssäkerhet. Men allt är beroende av hur Försäkringskassan (FK) väljer att tillämpa lagstiftningen. Därför är det så viktigt att riksdagen tydligt slår fast att med ett byte av arbetsmarknadsbegrepp eftersträvas en mer generös bedömning vid beslut om rätt till sjukpenning. Att prövas mot en fiktiv arbetsmarknad och teoretiskt tänkbara jobb, så som varit fallet sedan 1 juli 2008, är för de flesta medborgare fullständigt obegripligt.

Riksdagsbesluten från förra året uppmanar regeringen att återkomma med ett förslag som är ”i enlighet med de regler för sjukpenning som gällde före 1 juli2008.” När begreppet ”normalt förekommande arbete” var i kraft gick det även att ta hänsyn till särskilda skäl. FK kunde då väga in den försäkrades ålder, tidigare utbildning, bosättningsförhållanden och tidigare verksamhet när rätten till sjukpenning prövades. Denna möjlighet avskaffade alliansregeringen 1 juli 2008.

Riksdagens syfte med att återinföra begreppet ”normalt förekommande arbete” är uppenbarligen att den tidigare mer generösa bedömningen vid beslut om rätt till sjukpenning ska gälla. Därför menar vi att även möjligheten att ta hänsyn till särskilda skäl ska återinföras. Görs detta tas viktiga steg mot en sjukförsäkring där vi är försäkrade i ”befintligt skick” och i relation till faktiskt existerande arbeten.

Förändringen betyder mycket, inte minst för att stärka försäkringens långsiktiga trovärdighet. Med denna lagstiftningsförändring skickas också ett tydligt budskap till FK och de handläggare som ska tillämpa lagen. En långsiktigt hållbar sjukförsäkring bör inte bara bygga på ett realistiskt arbetsmarknadsbegrepp, utan även utgå ifrån ett verklighetsanknutet individbegrepp.

Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO

Claes Jansson, enhetschef vid LO-TCO Rättsskydd

(OBS! Artikeln är idag även införd i Upsala Nya Tidning (Unt.se), men med en annan rubrik och ingress som debattredaktionen vid UNT formulerat.)


****************************************
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4
Bloggat: Martin Moberg om kulturhögern, Ett Hjärta Rött om en sjuk sjukvårdspolitik och en sjuk sjukförsäkring, Bror Perjus om hur vanvettigt dagens sjukförsäkring fungerar, Alliansfritt om att sänkt arbetsgivaravgift för unga, Johan Westerholm om ett seminarium, Ola Möller om ”skitsnack”, Jonas Sjöstedt på väg mot Athen,  Kaj Raving om sänkt arbetsgivarvgift, Peter Andersson om tusentals fler sjukskrivna

12 reaktion på “Återupprätta sjukförsäkringens grundidé!

  1. Pingback: Alliansen har avskaffat sjukförsäkringens grundidé « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarTommie Wettergren

    Äntligen återinförs vettiga sakargument igen i debatten. Det som pågår nu och pågått och accelererat sedan 2008 är ju inte speciellt vare sig vettigt eller lönsamt vare sig för samhället eller enskilda individer. En försäkring skall ju naturligtvis vara en försäkring i dess alla delar och kunna uppfattas som sådan av medborgarna. Annars bör den nog kallas nåt helt annat. Mycket bra att debatten i detta äntligen kommer igång igen. På ett vettigt plan dessutom..

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Tack för de vänliga orden Tommie. Jag delar definitivt ditt synsätt att det är viktigt att återupprätta försäkringstanken. Det är just denna grundsyn som vi utgår ifrån i den artikel som jag och Claes Jansson skrivt i UNT.

  3. avatarJan Wiklund

    Annars var ju Gustav Möllers idé en sjukkassa där ingen tjänsteman skulle kunna ta ifrån någon det han hade rätt till. Alltså motsatsen till ”större individuella hänsyn när man fattar beslut om rätten till sjukpenning”.

    Möllers idé var att om en läkare hade sjukskrivit var sjukpenningen självklar. Så är det inte i dag, i dag kan FKs köpta läkare som inte ens har sett patienten underkänna den första läkarens intyg.

    För mig är det ganska enkelt: kör på Möllers linje. Varför tycker du den är fel, Kjell?

    1. avatarKjell Rautio

      Jan, dina funderingar förtjänar ett något längre svar.

      Så här tänker jag. Läkarens uppgift bör vara att göra en medicinsk bedömning ang. graden av nedsatt arbetsförmåga. Utöver detta finns det också anledning att väga in det faktum att vi alla faktiskt har en ålder, bosättningsförhållanden och utbildningsbakgrund osv. När rätten till ersättning prövas är det exempelvis rimligt att väga in att en 21-åring med diskbråck och en 61-åring med samma diagnos har helt olika förutsättningar att komma tillbaks i arbete. Detta synsätt innebär att vi brukar säga att man ska vara ”försäkrad i befintligt skick”. Idag är det inte så.

      Det här sättet att tänka i termer av ”försäkring” var inte helt givet på Gustav Möllers tid. Visst är de välfärdspolitiska grundprinciper som Gustav Möller stod för – exempelvis tanken på att se på stödet vid nedsatt arbetsförmåga som en medborgerlig rättighet och vikten av att bygga ut de generella trygghetssystemen på bekostnad av de selektiva – fortfarande viktiga att utgå ifrån. Här anser jag att Möllers grundprinciper håller än idag. Men vi bör samtidigt vara försiktiga med att skapa ”ikoner” i historien.

      Mycket har skett sedan början av 1950-talet, då Möller avgick som socialminister. Möller var exempelvis inte särskilt förtjust i tanken på att inkomstrelatera ersättningen från sjukförsäkringen, något som senare visat sig vara grundläggande för att skapa långsiktig legitimitet för ett generöst trygghetssystem och ett fullgott försäkringsskydd för breda löntagargrupper.

      Skulle vi på denna punkt slaviskt ha följt vad Gustav Möller stod för i början av 50-talet skulle vi idag propagera för ett grundtrygghetssystem, alltså ett system som ger ett lika stort belopp i ersättning till alla oavsett inkomst. Detta skulle innebära att stora löntagargrupper inte skulle ha hela sin inkomst försäkrad. Resultatet blir då att man från politiskt håll i praktiken uppmanar till teckande av privata försäkringar för att täcka den inkomstförlust som inte det offentliga står för. Så småningom riskerar ett sådant grundtrygghetssystem att de facto skapa skilda försäkringsvillkor för olika sociala grupper. På sikt urgröps även legitimiteten, vilket också jämförelser mellan olika välfärdsmodeller visat (se exempelvis Stefan Svallfors och Walter Korpis forskning på området).

      Detta är en av förklaringarna till varför den nordiska välfärdsmodellen, med huvudsakligen inkomstrelaterade ersättningar, haft större legitimitet än de välfärdsmodeller där ersättningen betalas ut i form av ett grundbelopp (ex.vis GBR). Grundtrygghetstanken är något som exempelvis centerpartiet, och givetvis stora delar av den privata försäkringsbranschen, idag står för. Jag menar att vi idag tyvärr är på glid i denna riktning, eftersom inkomsttaken i försäkringen inte höjts på länge. Vi har därför idag satt igång en utveckling där trygghetsförsäkringarna, totalt sett, successivt förlorar i folklig legitimitet. Denna utveckling måste brytas. Därför bör inkomsttaket höjas omgående. Detta är avgörande för legitimiteten!

      Jan, jag tror att du – när du närmare begrundar frågan – inser att mycket har hänt sedan 50-talet och att det system vi då hade och de tankar som då formulerades knappast heller var helt perfekta. När Möller avgick som socialminister ersattes han av Gunnar Sträng. Sträng förnyade i mitten på 50-talet sjukförsäkringen så att denna fick tydligare drag av ”försäkring” över sig, bl.a. genom att inkomstrelatera ersättningen. Denna förnyelse menar jag i grunden var sund och skapade ett långsiktigt mer hållbart sjukförsäkringssystem jämfört med Möllers gamla grundtrygghetsmodell.

      Det är inte bara den ekonomiska politiken som ständigt måste förnyas och utgå från nya och föränderliga förhållanden. Detta gäller också för sjukförsäkringen och välfärdspolitiken.

      1. avatarJan Wiklund

        Nu var det väl bara just en av Möllers principer som jag lyfte fram – nämligen att en försäkringskassetjänsteman inte ska kunna godtyckligt bestämma om man platsar eller ej. Som de kan göra idag.
        En av de faktorer som skapar legitimitet i försäkringssystemet är ju den s.k. processrättvisan – att man inte blir godtyckligt behandlad. Och att det inte finns för mycket utrymme för en byråkrat att rota i ens privatliv.
        Se t.ex. Bo Rothsteins artikel Happiness and the welfare state, i Social research 2010:2.

  4. avatarKjell Rautio

    Jan Wiklund, jag kanske var lite otydlig i mitt första svar. Men i formuleringen att ”se på stödet vid nedsatt arbetsförmåga som en medborgerlig rättighet” ligger just det du kallar för processrättvisa, dvs. att vi inte bör bygga system som ger möjlighet till godtyckliga bedömningar. Jag anser dock att denna uppfattning inte automatiskt innebär att det ska saknas möjlighet att väga in individernas skilda förutsättningar och förhållanden när rätten till ersättning avgörs. Det viktiga är naturligtvis att lagstiftningen är tillräckligt tydlig och inte ger utrymme för godtycke.

    Vi har dessutom aldrig haft någon renodlad diagnosbaserad sjukförsäkring, dvs. en försäkring som ensidigt bygger på den medicinska kompetens som ligger till grund för läkarens intyg. I den typ av försäkringssystem vi byggt upp är det ju först när sjukdomen nedsätter arbetsförmågan som försäkringen ska träda in. Det är just här begreppet ”försäkrad i befintligt skick” kommer in. I detta ligger att man vid bedömningen bör väga in individuella förhållanden så som exempelvis ålder, utbildning och bosättningsförhållanden. Detta betyder att den medicinska kompetens som en läkare besitter måste komplementeras med exempelvis en socionomkompetens eller en kunskap om hur arbetsmarknaden ser ut och fungerar. Dessutom anser jag att en arbetsförmågebedömning bör göras mot faktiskt existerande jobb och inte mot en ”fiktiv arbetsmarknad”, så som varit fallet sedan alliansen i juli 2008 införde den s.k. rehabiliteringskedjan. Också detta kräver en kompetens som går utöver den medicinska som en läkare besitter. Summa summarum: frågan är faktiskt inte så okomplicerad som du försöker gör den till, Jan.

    1. avatarJan Wiklund

      Jag är helt nöjd så länge inte kassetjänstemän kan ifrågasätta medicinskt gjorda bedömningar.

      Dels av privata skäl – en av familjens vänner blev av FK dömd att arbeta en månad innan hon dog i cancer. Hennes läkare blev ursinnig och startade en kampanj som fick FK att böja sig. Men så ska det inte behöva gå till.

      Dels av professionella – mina arbetskamrater på Synskadades Riksförbund betraktar FK som ”arvfienden” som alltid försöker pruta ner på vad andra bedömt som rimligt. Vilket i alltför många fall leder till sämre rehabiliteringar än nödvändigt.

      FK kan förstås inte betala ut mer pengar än det finns. Men så länge FK går med miljarder i överskott är detta knappast problemet.

      Visst led FK av brister redan från början, och visst fick Möller aldrig igenom sin kassa byggd på rättigheter, enligt vad hans medhjälpare Per Nyström skrev i sin essä Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer från 1977. Men vi kan väl få till det nu då?

      1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

        Okej, Jan. Jag konstaterar att vi nu börjar närma oss varandra i uppfattning. Vikten av processrättvisa tycks vi vara ense om.

        Men jag vill ändå komplicera ditt perspektiv något. Jag tror nämligen det finns en risk i att upphöja läkarens intyg till oantastlighetens nivå. Naturligtvis måste läkarens bedömning kunna ifrågasättas i båda riktningarna, både när det innebär grund för sjukskrivning och när det inte gör det. Även läkare kan göra feldiagnoser och vi har ju exempelvis sett fall där läkare, satt under press av kriminella, tvingats skriva intyg under hot. Eller där oseriösa läkare utfärdat läkarintyg mot betalning osv. Vi måste därför, inte minst för processrättvisans skull, ha möjlighet att överpröva läkarintyg som är uppenbart orimliga. Annars skulle detta lämna allt för stort utrymme för godtycklig bedömning gjord av oseriösa och oprofessionella läkare. Sådana finns ju tyvärr. Detta tror jag också du håller med om. Processrättvisan verkar ju inte enbart i en riktning…

        Detta leder mig fram till uppfattningen att den behandlande läkarens status i sjukskrivningsprocessen visserligen borde stärkas i relation till FK:s handläggare och i relation till hur det fungerar idag. Men samtidigt måste det också finnas utrymme att ifrågasätta läkarbedömningar.

        1. avatarJan Wiklund

          Visst kan man det. Men inga läkarintyg från nån som aldrig har sett patienten, tack!

          Avvägningen mellan professionell heder och regler är förstås aldrig enkel. Men en sak till kan vi säkert vara eniga om: att offentlig förvaltning aldrig får ha budgeten som första mål, dvs göra lönsamheten överordnad rättssäkerhet och långsiktighet. Jag misstänker att skälet till FKs i många fall groteskt njugga attityd är just att de i första hand sparar pengar, i andra hand tillgodoser folks rättigheter.

  5. avatarSonja Larsson Gunnarsbyn

    hmm hmmm De stackars tjänstemän som är kvar på FK och inte uppsagda som tusentals andra är väl lika rädda om sina jobba som alla andra och blir väl också dom paragrafyttare i tron att de därför ska omfattas av något skydd från att bli utkastade i kylan i detta så kallade utanförskap. Jag tycker det är emot allt sunt förnuft och humanitet att Regering Socialstyrlse mfl.Ska ta sig rätten att ”leka doktor” och därmed kränka ytterligare en yrkeskår, det vill säga läkarna.Jag är inte dummare än att jag förstår att allt precis allt som nu görs politiskt görs för att skapa en låglönemarknad och detta i samma takt som läkarvård mm. mm. privatiseras …

  6. Pingback: En helg med Rumble, frisk luft och medvind för (S). | Annarkia

Kommentarer inaktiverade.