Bokstavsvänstern och nyliberaler, i och utanför regeringen, tänker väldigt lika…

avatar

När jag började intressera mig för politik, i slutet av 70- och början av 80-talet, var det fortfarande populärt att vara vänsterradikal. I skolan och ute på stan stötte man ofta på tidningsförsäljande eller flygbladsutdelande unga människor som tillhörde någon vänsterorganisation. Dessa var de riktigt ”hippa” och populära tjejerna och killarna. På en och samma gång var de intellektuella och rebeller. Otvivelaktigt något spännande och utmanande för en ung arbetarkille, som ville förstå sin omvärld.

Uppfinningsrikedommen, när det gällde att hitta på en passande bokstavskombination för just den lilla grupp man själv tillhörde, verkade dessutom i det närmaste vara bottenlös: SKP, APK, MLK, KFML, Offensiv, KAF, Suf, KPML (r), SF, SP, RF, FK, osv. Jag måste erkänna att jag ibland hade lite svårt att hålla redan på vem som var vem, tyckte vad och ingick i vilken organisation.

Trots att alla sade sig vara revolutionärer och kommunister var de nästan alltid i luven på varandra. De ideologiska rågångarna var ofta skarpa, trots att det man bråkade om ibland för en utomstående tycktes vara små nyanser eller olika ordval.

Men det som de flesta i dessa vänsterorganisationer hade gemensamt var att de tenderade att upphöja något land till förebild för andra. Det var naturligtvis inte ett och samma land, utan varje organisation hade sitt eget ”drömland”. Det kunde vara Kina, Sovjet, Kuba, DDR eller Jugoslavien…osv…

Nu är dessa tider för länge sedan förbi. Bokstavsvänstern förökade sig visserligen under några år på 70- och 80-talen genom celldelning. Men så småningom blev cellerna så små att de tynande bort av sig själv.

När jag under 1990-talet började på universitetet mötte jag en helt annan kategori av politiskt bokstavstroende, denna gång befann de sig långt ut på andra kanten. När jag diskuterade med dessa unga nyliberala män (för oftast var det faktiskt män) slogs jag ganska snart av likheterna med bokstavsvänstern. 

Nyliberalerna verkade ha ärvt en hel del av bokstavsvänsterns mentala tankestrukturer, men bytt ut ett och annat viktigt signalord här och där. Idolerna Lenin och Mao ersattes av Friedman och von Hayek. Kollektivisering blev privatisering. Revolution blev systemskifte. Den borgerliga hegemonin blev sossefiering och jantelag. Sverige sågs inte längre som ”en liten och imperialistisk stat” utan istället som ett ”tvångssocialistiskt expriment” eller en ”statssocialistisk enhetsstat”. 

Men i grunden delade nyliberalerna och bokstavsvänstern, utifrån sina respektive ytterkantspositioner, samma negativa syn på den politiska demokratin. Man odlade, på var sitt håll, någon form av elitism. ”Sossar” sågs i bägge lägren som något lägre stående ”svenssonaktigt” eller till och med ibland som något riktigt suspekt, näst intill krypto-fascistiskt.

Till skillnand från bokstavsvänstern så tynande dock inte nyliberalismen bort av sig själv. Vissa av aktivisterna inkorporerades i olika lobby- och näringslivsorganisationer eller tankesmedjor på högerkanten. Andra slipade till och markandsanpassade sin retorik och verkar idag inom Nya Moderaterna.

Vill man få en inblick i den makt nyliberalismen fortfarande har över exempelvis Svenskt Näringsliv kan man med fördel läsa Ebba Lindsös memoarer. Eller varför inte – när det gäller samhället i stort – läsa finansminster Anders Borgs ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord” från 1992 och statsminister Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” från 1993, där dessa två herrar beskriver den ideologiska grunden för det förändringsarbete de just nu är fullt upptagna av.

Visserligen är retoriken idag mer praktisk-politisk och pragmatisk, inte minst jämfört med då Borg och Reinfeldt sysslade med ideologiska bokskriverier på kammaren. De nya moderaterna har definitivt under Per Schlingmanns genomtänkta retorikregim blivit svenska mästare i triangulering, d.v.s. de behärskar bäst av alla att låta så mycket ”mitten” som det bara är möjligt.

Men de nyliberala tankemönstren märks ändå med jämna mellanrum än idag, inte minst när någon näringslivsideolog försöker föra upp något nytt ”drömland” som förebildligt. Genom åren har flera olika länder fått spela denna roll. Det har exempelvis handlat om USA, Nya Zeeland, Island eller Irland. Nu senast Kanada. Dessa länder har dock relativt snabbt försvunnit bort från samhällsdebattens mitt (möjligen med Kanada som undantag än så länge), oftast beroende på att de övergett den nyliberala modellen eller inte hunnit göra detta innan deras ekonomier kraschat och luften och den nyliberala attraktionskraften pyst ut ur landet.

Sett utifrån detta perpektiv är det lite oroande när nu Frerik Reinfeldt försöker lansera Sverige som ”föregångslandet”. Visserligen finns fortfarande en hel del ”socialdemokratiska strukturer” kvar i vårt land; så som en relativt stor välfärdsektor, en ännu jämförelsevis stark fackföreningsrörelse, kollektivavtalen spelar fortfarande relativt stor roll, vi har än så länge kvar en allmän och offentligt finansierad sjukvård osv. Men alliansregeringens reformtakt har onekligen varit uppskruvad och en hel del stora förändringar har med stor målmedvetenhet genomdrivits sedan 2006.

Det handlar bland annat om ökade markandsinslag när det gäller välfärdstjänsterna (vården, skolan och omsorgen) och nedskärningarna i a-kassan och sjukförsäkringen. Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken har givits nya mål och spelar idag inte alls samma roll som tidigare om man tilll exempel behöver ställa om mitt i livet. Socialbidragskostnanderna ökar på de generella trygghetssystemens bekostnad. Barnfattigdomen växer och ett verkligt utanförskap produceras och reproduceras dagligen. Den fackliga organisationsgraden har sänkts på ett sätt och i en omfattning som saknar historiskt motstycke i vårt land.

Sverige är således successivt på glid, bort ifrån det som forskningen brukar kalla för ”den socialdemokratiska välfärdsmodellen”. Man kan undra var vi står efter ytterligare 4 år av praktisk-politisk nyliberal exprimentverkstad? Har attraktionskraften rörande vårt land, i likhet med de tidigare nyliberala drömländerna, då pyst ut? Vad finns kvar av den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Hur kan vi, under dessa 4 år, på bästa sätt motverka att viktiga välfärdsinstitutioner och organisationer rustas ned ytterligare? Hur stärker vi och håller solidaritetstanken levande?

Se där några viktiga kärnfackliga jordnära frågeställningar och utmaningar som just nu ligger framför oss.

*******************************************

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, Svd2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7

Bloggat: Ett hjärta Rött om Kristdemokraternas trovärdighet, Storstad om ökade klyftor, De tystas röst om sjukförsäkringsfrågan, Jonas Sjöstedt om klimatarbete,  Motvallsbloggen om en strimma hopp och tillit, Lasses blogg om hur alliansväljare känner sig nu,  Netroots alltid aktuell, Lena Sommestad eftertänksamt och kunningt om jämlikhetstanken, Fasan om FAS 3, Löntagarbloggen om sjukförsäkringen och läs Björn Johnson på Stardust blogg.

Etiketter: , , , , , , ,

En reaktion på “Bokstavsvänstern och nyliberaler, i och utanför regeringen, tänker väldigt lika…

  1. avatarlasse

    Inte så konstigt om den nyliberala ideologin och proselyterna hade lättare för att överleva. Det är inte direkt fattiglapparna i samhället som står bakom detta, det finns oerhörda ekonomiska resurser för att stödja detta. De olika sk think thanksen i framförallt USA har mäktiga uppbackare. De svenska varianterna är ofta ekon av de amerikanska, ibland undrar man om de mest fungerar som en översättningsbyrå och ger en lokal touch till ideologin.

    Man förstår att många som tillhörde de mer ”extrema” vänstersekterna på 70-talet snabbt fann sig väl tillrätta i den dogmatiska nyliberalismen.

    De kan ideologisera och försköna så mycket de vill men vid det här laget borde väl de flesta begripa att det handlar om rent och skärt klasskrig. Skulle man kunna tycka. Sådant kan man inte bemöta med förnuftsargument sådant kan bara bekämpas med samma mynt.

Kommentarer inaktiverade.