De växande klasskillnaderna drabbar alla – även Svenskt Näringsliv!

avatar

I slutet av förra veckan var jag involverad i en debatt i Dagens Arena med Svenskt Näringslivs Stefan Fölster. Bakgrunden var att Svenskt Näringsliv släppt en rapport som visar att 140 000 svenskar i arbetsför ålder står helt utan registrerad inkomst: De varken jobbar, studerar, söker jobb eller får ersättningar i någon form. De som under minst ett helt år i sträck befinner sig ”utanför utanförskapet” motsvarar 2,3 procent av alla i arbetsför ålder.

I detta blogginlägg, som blir något längre än mina tidigare, ska jag försöka fördjupa min analys ytterligare och även föra in lite fler perspektiv än de som ryms i en kort debattartikel.

Det är nämligen inte bara Svenskt Näringsliv som analyserar utvecklingen rörande den grupp som idag står helt utan inkomst och inte heller studerar. I dagens SvD säger till exempel sociologen Tapio Salonen: ”Andelen vuxna som varken har arbete eller studerar har ökat dramatiskt i Malmö de sista årtiondena. Jag kan inte avslöja exakta siffror, men de är häpnadsväckande.”

Tapio Salonen lyfter dessutom tydligt fram att alla tjänar på mer jämlikhet. Jämlikhet skapar ett sammanhållande kitt, som är bra för hela samhället. Salonen säger:”Tränger vi ut människor så långt ut i marginalen att de upplever sig annorlunda så skapar det en svart ekonomi, kriminalitet och mycket annat.”

Orsakerna till den oroande utveckling, som Salonen analyserar, står naturligtvis att finna i ett flertal olika faktorer. En av dem är att vi sett ett gigantiskt utbildningspolitiskt misslyckande, som bara fördjupats år från år. Många av de unga vuxna  som ”försörjs av anhöriga” har ofta ingen avslutad gymnasieutbildning och får därför svårt att klara sig på arbetsmarknaden. Men utbildningsminister Björklunds beska medicin verkar inte haft avsedd verkan, utan bara förvärrat situationen.

Allt fler hamnar också ”utanför utanförskapet” pga de senaste årens nedskrärningar i vuxenutbildningen och i arbetsmarknadspolitiken. Detta är instrument som tidigare användes för personer som behövde hjälp att ställa om. Idag har de arbetsmarknadspolitiska insatserna i stor utsträckning urvattnats och reducerats till förvaringsplatser (typ FAS 3), som snarare passiviserar och fattiggör än uppgraderar kompetensen hos deltagaren. Ovanpå detta kan vi notera att kommunerna, på senare tid, skärpt sin tillämpning av lagstiftningen när det gäller möjligheterna att få försörjningsstöd (socialbidrag).

Samtidigt ser vi hur både skol- och bostadssegregationen ökar. Allt fler låses fast i sitt sociala ursprung och får allt svårare att göra en s.k. klassresa uppåt. Skillnaderna i ”livschanser” ökar just nu väldigt snabbt och det ”sociala arvet” får återigen allt större betydelse. Samhället slits isär. Den tiondel som tjänar mest har de senaste tjugo åren fått 76 procent mer att röra sig med. Den tiondel som tjänar minst har, under samma tidsperiod, bara fått en ökning på 7 procent. Vi har idag, i likhet med situationen under första hälften av 1900-talet, tydliga ”öar av arbetslöshet och fattigdom”. Men idag finns dessa områden inte i första hand i den norra glesbygden, utan istället strax utanför våra storstäder.

Visst är detta också något som sker i många andra länder just nu. Men enligt OECD-rapporten ”Divided we stand: Why inequality keeps rising” framgår att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna ökar mest. Det är svårt att förneka att detta faktum har en stark koppling till att Sverige under samma tidsperiod också är det OECD-land där avregleringarna, privatiseringarna och ”valfrihetsreformerna” drivits fram allra snabbast. Det som sker är således inte ödesbestämt, utan är till stor del beroende av politiken. Vi kan faktiskt påverka utvecklingen.

De tidigare socialdemokratiska regeringarna kan visserligen klandras för att inte ha gjort tillräckligt, i synnerhet när det gäller privatiseringen och marknadiseringen av offentligt finansierad verksamhet. Men den nuvarande borgerliga regeringen har ändå med öppna ögon och utifrån en ideologisk övertygelse gjort stora förändringar i den generella välfärden och arbetsmarknadspolitiken, som kraftigt ökat ojämlikheten. Medborgarpespektivet har successivt ersatts av kundperspektivet. Det som tidigare sågs som medborgerliga rättigheter har reducerats till varor på en marknad. På 20 år gick vi ”från ett av världens mest reglerade skolsystem till världens mest liberala”, säger exempelvis nationalekonomen Jonas Vlachos som studerat vad som skett inom skolsektorn. När skatterna sänkts har man samtidigt tvingats hålla tillbaks viktiga framtidsinvesteringar i välfärd och infrastruktur. Privatiseringarna har därför i många fall getts såväl ideologiska som ekonomiska motiv. 

När Reinfeldts regering tog över hade de ju dessutom mycket tydligt beskrivit hur de skulle skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd och sedan använda dessa pengar till olika typer av skattesänkningar. Ett sämre långsiktigt försäkringsskydd som kortsiktigt skulle ge medelklassen mer pengar i handen, ungefär så skulle den nymoderata kungstanken kort kunna beskrivas. På a-kasseområdet innebar det att en halv miljon lämnade försäkringen pga av avgiftshöjningar och hårdare kvalifikationsvillkor. Två tredjedelar av de arbetslösa står idag helt utanför försäkringen. På sjukförsäkringsområdet infördes sommaren 2008 ett nytt och synnerligen stramt regelverk (rehabiliteringskedjan).

Detta innebär att allt fler som drabbas av ohälsa idag snabbt utförsäkras och/eller förlorar sin anställning, när de passerat någon av de nya administrativa tidsgränserna. Andra nekas rätt till ersättning från sjukförsäkringen, trots en allvarlig sjukdom, för att regelverket stramats upp så mycket. Blir man sjuk eller arbetslös och, trots de hårdare ersättningsvillkoren, lyckas kvala in i trygghetsförsäkringen bör man ändå ställa in sig på att leva på en mycket låg ekonomisk nivå. Enligt en undersökning från PRO betalar dessutom en som är sjuk eller arbetslös, och får en ersättning på 14 000 kr/mån, ungefär 12 500 kr mer i skatt per år jämfört med en som jobbar och har en inkomst på 14 000 kr/mån.

Idag inser allt fler, även på den borgerliga kanten i likhet med Lars Calmfors, att regeringen ”glömt bort behovet av att ge människor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster” och att ”reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.” Men detta är en verklighet som Stefan Fölster inte vill höra talas om. Hans kommentar till att så många idag står helt utan registrerad inkomst är att ”en viss del av dessa 140 000 personer försörjs till exempel av någon annan och behöver därför kanske inte uppleva det som ett problem.” Lite senare i en replik på min debattartikel säger han om den aktuella gruppen att ”det blir bara konstigt att påstå att dessa skulle vara ofrivilligt utan arbete.” Att exempelvis förändringarna av sjukförsäkringen och a-kassan skapat en växande grupp försäkringslösa, som tvingas bli försörjda av familj och vänner, är alltså inte något som Stefan Fölster vill kännas vid.

Det var ovanstående uttalanden, från Fölsters sida, som motiverade min första debattartikel i Dagens Arena. Jag kan idag bara konstatera att Fölsters uppfattningar och slutsatser står i skarp kontrast till den seriösa akademiska forskning som exempelvis Tapio Salonen bedriver. Men de siffror som Svenskt Näringslivs rapport belyser visar ändå, i likhet med Salonens mer fördjupade analyser, med önskvärd tydlighet på effekterna av de senaste årens välfärdspolitiska krasch.

Om inget görs riskerar vi att i framtiden få allvarliga inlåsningseffekter, där exempelvis den som är begåvad men fattig inte får chansen att utveckla sin potential. Den som kan och vill jobba, men har nedsatt arbetsförmåga, riskerar också att snabbt fattiggöras och permanent ställas utanför möjligheten att försörja sig själv på förvärvsarbete. Riktigt tufft blir det för de barn som växer upp med en ensamstående förälder som drabbats av ohälsa och inte klarar av att försörja sig och familjen på en förvärvsinkomst. Långsiktigt innebär den ökade inlåsningen, i varaktig fattigdom och vanmakt, att våra tillväxtförutsättningar och vår konkurrenskraft påverkas negativt. Därom tycks den seriösa samhällsvetenskapliga forskningen vara ense.

Vi är idag på väg tillbaks till ett samhälle där familjens tillgångar avgör vilket socialt skydd vi kan räkna med. Risktagandet och det sociala ansvaret privatiseras. Vanmakten och fattigdomen växer. Och detta är faktiskt inte effekten av en ödesbunden utveckling. Det vi ser är till stor del resultatet av en (m)edveten politik. Om detta bör vi tala.

****************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7

Bloggat: Martin Moberg om partiledardebatten,  Peter Andersson också om gårdagens partiledardebatt, Roger Jönsson om gnäll, Anne Skånér om partiledardebatten, Staffan Lindström om Reinfeldts trixande med siffror, Interasistmen.se om Åkesson i partiledardebatten, Peter Johansson 1 om Stefan Löfven, 2 om en kommentar från moderaternas partisekreterare, Helena Ericson 1 om att moderaterna, 2 om problemen på arbetsmarknaden, Göran Johansson om partiledardebatten, Heléne Björklund om partiledardebatten, Kent Persson om att valet 2014, Tokmoderaten om Sjöstedt , Lena Sommestad om politik, värderingar och pragmatism

3 reaktion på “De växande klasskillnaderna drabbar alla – även Svenskt Näringsliv!

  1. Pingback: Vad har vi att vänta? | Annarkia

  2. avatarJan Wiklund

    Frågan är hur man gör politik av detta. Fortfarande ser det ut som majoriteten av LO-medlemmarna tror att de klarar sig. Eller är det LOs organiserande struktur som håller dem kvar i den tron? Vad säger du?

  3. avatarTomas Johansson

    Börja med att inse att folk i gemen har förlorat tron på att politik kan förbättra landet Sverige.
    Därefter, inse att folk i gemen röstar på det de anser är det minst onda. De röstar på det som kan vara mest ekonomiskt fördelaktigt. Inget annat. Där är vi idag.
    Nummer tre: folk i gemen vet att dagens svenska politiker är utan ryggrad, precis som svensken i gemen. Alla de stora förändringar vilka måste till för att Sverige ska bli ett land för alla…folk i gemen vet att det inte finns någon(en ledare) samt något(ett/flera politiska partier) som ens visar ett korn av verkligt framåtskridande. Bara konsumtionsinriktning och ett försvagande av staten.

    Vi är faktiskt riktigt illa ute. Alla.
    Det är lama protester från folk i gemen, LO och fackförbunden går med svansen mellan benen, partierna på vänsterkanten är borta sedan länge.

    Så, LO och de som kallar sig socialdemokrater har en oerhört stor tankeomställning att göra.
    Därefter göra det enda rätta för Sverige.
    Allt ovan i blogginlägget från LO är bara konsekvenser av oförmåga.

Kommentarer inaktiverade.