Den ena handen vet inte vad den andra gör. Eller?

avatar

I måndags tillsatte regeringen en delegation för jämställdhet med utgångspunkt i de jämställdhetspolitiska målen och jag var bara glad. Idag framkommer att regeringen tagit bort instruktionerna till Försäkringskassan att försöka göra uttaget av föräldrapenningsdagar mellan föräldrarna mer jämställt. Istället ska Försäkringskassan ge ”föräldrar goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig.” Förändringen innebär ett flagrant avsteg det jämställdhetspolitiska målet om en jämn fördelning av det obetalda hem och omsorgsarbete, ett mål som är en förutsättning för att uppnå målet om att både män och kvinnor ska kunna vara ekonomiskt självständiga livet ut. Idag är jag inte bara njugg. Idag är jag upprörd, ledsen och förbannad.

Att familjepolitiken spelar en mycket viktig roll för att skapa lika villkor för kvinnor och män på arbetsmarknaden har varit en självklarhet i en svensk jämställdhetsmodell. Ambitionen om familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar och ger omsorg handlar inte bara om att pappor ska få umgås med sina barn. Det har sedan åtskilliga decennier handlat om att göra det möjligt för kvinnor att kunna försörja sig på samma sätt som män.

 Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och Kristdemokraterna gavs tillträde till socialdepartementet har jämställdhetsambitionerna i familjepolitiken tydligt urholkats. ”Valfrihet” och ”familjens makt över sin egen situation” har fått företräde i politiken. Men det i sig är inte något konstigt, kristdemokraterna har tagit tydlig ställning för att man värderar föräldrars valfrihet högst, oavsett vad det får för konsekvenser. Jämställdhet prioriteras inte. Värre är det att de andra partierna i regeringen låter urholkningen av familjepolitiken fortgå utan protester. Istället låtsas man att en jämn fördelning av betalt och obetalt arbete går att kombinera med möjlighet att välja fritt vem som ska ta hand om barn och familj. Särskilt borde jämställdhetsminister Nyamko Sabunis ”tredjevägenpolitik” uppröra liberala feminister som värnar om en mer radikal jämställdhetspolitik.

 Därför är det upprörande hur förändringen av Försäkringskassans direktiv har skett utan offentlig debatt. Och ännu mer upprörande att Nyamko Sabuni kallar förändringen en ”detaljfråga” som hon inte har kunskap om eftersom hon inte haft småbarn på flera år, samtidigt som hon  på andra håll menar att familjepolitiken är en av de viktigaste delarna i familjepolitiken. Vi verkar ha en jämställdhetsminister som inte vill, eller kanske inte förmår, att engagera sig i sina egna ansvarsområden.

Jag hade förhoppningen om att delegationen för jämställdhet har potential att föra upp de verkligt relevanta perspektiven i jämställdhetsdebatten igen. Att moderater och folkpartister äntligen stod upp mot en kristdemokratisk förflackning, redo att ta ett politiskt ansvar. Men med en syn på centrala politiska förändringar som administrativa detaljfrågor med relevans endast för enskilda tvivlar jag idag på delegationens möjligheter. Jag hoppas jag har fel.

 

Etiketter: , , ,