Det gemensamma har företräde (del 5)

avatar

 

 Stämningen blir plötsligt allvarligare. Karleby vänder sig mot Ringborg. Han ställer i från sig Gin-Tonicen. Det slår mig att han är den ende som inte har skor på sig. I hans ögon har nyfikenheten härskat. Nu ser han allvarlig ut. Rösten blir djupare.

–          Samhället byggs i gränslandet mellan gemensamma och det individuella intressen. Makten som samlats i staten skall brukas till gemensam allmännytta. Socialdemokraterna skall vara ett parti för alla. Ett parti som tar ansvar för helheten. Ringborg, du och de dina har gjort socialdemokratin till en samlingsplats för olika minoritetsgrupper. Att samla minoritetsintressen är gott, men per definition blir det en rörelse i motsats till det som socialdemokratin vilar på – gemensamma intressen. Man kan göra båda, men det gemensamma måste alltid komma före det specifika.

Ringborg ser frågande ut. Själv är jag osäker på vad Karleby egentligen säger. Sprakandet från kaminen hörs tydligt. Den tänkande tystnaden känns besvärande. Albinsson tar över.

–          Socialdemokratin är ett svar på de problem som liberalismen och marxismen saknar lösning på. I synnerhet i tider av ekonomisk oro och sociala förändringar uppstår ett behov av gemenskap. Ett behov av gemensamt agerande. Vår tid är i många avseende lik den tid då socialdemokratin föddes. Människor känner att traditionella värden löses upp. Gemenskaper vittrar sönder. Tillvaron känns fragmenterad. Vi lever som satelliter. Många känner varken mening eller sammanhang. I Sverige kunde socialdemokratin leverera ett hopp om en annan värld. Vi kunde skapa ett folkhem. Vi återupprättade en gemenskap. Ringborg, du måste göra detta igen. Men det är ingen enkel uppgift.

Hajk-Fredrik sitter och skakar på huvudet. Skakningarna är så våldsamma att tweedkostymen ger ljud ifrån sig när han glider mot skinnfåtöljen.

–          Nej, nej, Ringborg, låt dig inte förledas. Låt vara att liberalismen inte är svaret på gemensamma samhälliga intressen. Men tänk på de mänskliga rättigheterna. Vilken vidunderlig revolution har samhället inte genomgått. Tänk på alla rättigheter medborgarna bär runt på idag. Tänk på hur starka de individuella rättigheterna har blivit. Individen är allt. Individen måste ha företräde framför det gemensamma. Låt dig inte luras av fagert tal.

Karlsson, den skäggige och evige motståndaren till Hajk-Fredrik, blir röd i pannan igen.

–          Individen är viktig. Visst! Men ingen har väl hävdat motsatsen Fredrik? Människan föds in i en gemenskap. Från början, och livet igenom, är människan beroende av andra människor. Vi lever i flock. Och det är bara genom det gemensamma vi kan bli fria. Det gemensamma föregår det individuella intresset. Utan gemensamma mål är vi inget. Individuella rättigheter i all ära Fredrik, men utan korresponderande skyldigheter, där vi gemensamt uppfyller rättigheterna, blir talet om individuella rättigheter varm luft. ”No man is an island” säger de engelsktalande.

Albinsson, som återigen tagit fram snusdosan, tar över.

–          Jag läste någonstans att antropologisk forskning visar att människans ekonomi är försänkt i hennes sociala förhållanden. Det vi tolkar som handlingar för att skydda våra individuella materiella tillgångar egentligen handlar om något annat. Det är inte sakerna i sig vi skyddar, utan vår sociala ställning, sociala anspråk och sociala tillgångar. Materiella tillgångar har egentligen bara värde om de tjänar dessa sociala funktioner. Om det nu har något med den här debatten att göra.

Ringborg ser fortfarande frågande ut. Rent av skeptisk. Detta med gemenskap och kollektivism verkar han inte riktigt veta hur han ska hantera.

–          Men hur ska minoriteter hanteras då? Är vi inte en rörelse för de utsatta grupperna i samhället? Frågar Ringborg.

–          Jo det är klart, svarar Karleby. Självklart är socialdemokratin de utsattas ideologi. Men stödet till utsatta minoriteter fungerar bäst om de generella välfärdsprogrammen omfattar alla gruppers behov. Då uppstår inga splittringar mellan grupper. Och dessutom behöver man inte stigmatisera den utsatta gruppen. Risken när man ensidigt gör sig till svaga och utsattas parti, det är ju att många inte känner sig utsatta. Många är starka i tron om sin förträfflighet och styrka på arbetets marknad. Trots att de är betydligt mer utsatta än de tror. Men ska socialdemokratin lyckas så måste politiken omfatta även dessa människor.

–          Men hur ska jag lyckas med det? Vi lever ju i tid av individualisering och egennytta. De stora berättelserna är ju döda. Det finns ju inga gemenskaper längre! Säger Ringborg i urskuldande och frågande ton.

–           Jag har inga svar, säger Karleby. Detta är det svåra. Hur bygger du en gemenskap i en tid som denna? Kanske definierar du verkligheten på ett sätt som utesluter svaret? Är individualisering detsamma som egoism? Jag tror inte det. Människor kan vara både solidariska och individualister. Egoism och individualism är inte samma sak. Och om de stora berättelserna om samhället är döda. Kan man då inte föreställa sig att det finns ett törstande behov av just detta? Meningsfulla berättelser och utmaningar som kan binda ihop ett samhälle. En sak är säker i vart fall. Om du inte försöker att skapa en gemenskap som ger mening, ja, då kommer andra att försöka. Och risken är att de alternativa gemenskapsberättelserna blir auktoritära och främlingsfientliga. Tro mig. Så var det sist det begav sig. Att vara socialdemokrat är ett stort ansvar.

Ringborg ser ut som polletten trillat ner. Han nickar förstående. Själv är jag fortfarande osäker om jag förstått. Ringborg reser sig upp.

–          Det är dags för kaffe tror jag. Antar att alla vill ha en kopp?

(fortsättning följer)