Det som göms i snö kommer upp i tö…

avatar

”…infrastrukturpolitiken som vuxit fram sedan år 1990 präglas av en betydande handlingskraft och en bred politisk enighet…Påfallande är dock brådskan och det bristfälliga beslutsunderlaget…Det som pågår är ett storskaligt samhällsexpriment med mycket osäkert utfall…Den allvarligaste bristen i den nya politiken är enligt min mening att den till stor del saknar ett långsiktigt perspektiv på infrasystemets utveckling…”

Nej, dessa ord kommer inte från den nyligen sparkade SJ-ordföranden Ulf Adelsohn. Orden härstammar från en bok från 1994, med titeln ”I fädrens spår – Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar”, som skrevs av professor Arne Kaijser. Det Kaijser, som är en av landets främsta forskare på området, beskriver i ovanstående ord är just den tidsperiod då ”avregleringen” och privatiseringen av det svenska järnvägstrafiken startar på allvar.

Idag vet vi lite mer om hur samhällsexperimentet slutade. Priset vi fick betala för frånvaron av långsiktigt perspektiv och bristfälliga beslutsunderlag blev onekligen mycket högt. Planeringskaos, kortsiktigt vinstmaximerande, bristande drifts- och underhållsarbete, försenade och inställda tåg känns snart som lika naturliga inslag under vintersäsongen som snöbyarna i februari.

De insikter Arne Kaijser ger uttryck för är dock inte helt nya. Redan 1848 myntade John Stuart Mill begreppet ”naturligt monopol”. Han såg då hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en ”fri” konkurerns, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer.

John Stuart Mill konstaterade då att ”om det bara funnes ett bolag, skulle det kunna hålla lägre taxor och ändå erhålla oförändrad vinst”. Han insåg att det egentligen var ett gigantiskt resursslöseri – såväl för samhället, företagen som för medborgarna – att ha överlappande gasverk med ledningar som slingrade sig kring varandra. Den fria konkurrensen hade otvivelaktigt sina tydliga begränsningar, vilket stod fullständigt klart för en av liberalismens främsta förgrundsgestalter.

Många paralleller kan dras till dagens tågkaos och dagens ”avreglerade” järnvägssystem. I inget annat jämförbart land har det ”avreglerats” och privatiserats så mycket, på infrastrukturområdet, som hos oss. Man kan exempelvis fråga sig vilken svensk borgerlig politiker, förutom möjligen en nyväckt Ulf Adelsohn, som idag bär vidare John Stuart Mills sunda socialliberala insikter i denna fråga? Bland de som idag är aktiva har i alla fall jag mycket svårt att finna ens en enda…

Den som för några år sedan ens nämnde begreppet ”naturligt monopol” riskerade att stämplas som ”kommunist”. Men idag känns det som att vinden vänt. Det har blivit legitimt att ifrågasätta de ”sanningar” som ytterst låg bakom marknadiseringen av samhället från 1990-talet och framåt. Tågkaoset, de skenande elpriserna och kunskapsfallet i skolan håller just nu som bäst på att sticka hål på den nyliberala luftballongen. 

Idag verkar det snarare vara frågan om när, och inte om,  myten om den ”fria” konkurrensens alena saliggörande förmåga ska spricka fullständigt. Frågan är väl bara vilket av våra partier som bäst kan göra trovärdig politik av denna spruckna illusion? 

**********************

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB1, AB2, AB3, AB4

Etiketter: , , ,

En reaktion på “Det som göms i snö kommer upp i tö…

  1. avatarJan Wiklund

    Det fanns en tid då politiska partier av snart sagt alla kulörer ägnade sig åt vad som kallades riksbyggande. Dvs de insåg att det krävdes något mer än bolagskonkurrens för att bygga ett samhälle. Grovt sett räckte den tiden från Mill fram till 80-talet, dvs nästan 150 år.

    Det var en på många sätt framgångsrik tid.

    Tyvärr tror jag inte det handlar om brist på insikt hos dagens politiska partier (efter Waidelichs framträdande misstänker jag att även S har samma uppfattning som regeringen). Jag tror att de helt enkelt skiter i saken. De är nöjda så länge de, och deras kompisar i övre medelklassen, kan stoppa in mer pengar på sina egna bankkonton, eller i sina egna bostadsrättslägenheter. Ett ”efter oss syndafloden”-tänk.

    Vlket inte förvånar mig. Riksbyggarepoken var också en epok av engagerade medborgare ur alla samhällslager som höll politikerna till sin plikt. Men hur många är engagerade idag?

Kommentarer inaktiverade.