En julsaga om direktörn (del 2)

avatar

(En fri tolkning av Charles Dickens A Christmas Carol)

Direktörn stod plötsligt ansikte mot ansikte med sitt forna jag. Genom ett trollslag hade julens ande burit honom genom tid och rum. Mörkret och dimman löstes upp. Luften blev klar och frisk.

– Känner du igen dig? Frågade Julens ande

– Om jag känner igen mig! Det är min barndoms somrar. Direktörns näsa fylldes av tusen dofter, som i sin tur band honom samman med oändliga känslor av förhoppningar, glädje och sorg. Allt sedan länge förmultnat i direktörns mörka sinne.

I fabriken, på ängarna och i hemmet såg direktörn nu bekanta ansikten. Fragment av djupt undanträngda minnen. Och se där! Tryggheten i hans fars varma och mjuka hand. Stoltheten när han med sin far, gamle direktörn, vandrade genom maskinernas dån. Arbetarnas böjda nackar. Den outtalade underkastelsen och vördnaden. Men också faderns omsorg om de anställda. – Arbetarn är din familj hade den gamle direktörn sagt. Företagsamhet är ett stort ansvar. Det är en mänsklig affär. Vinst på andras olycka är orätt! Gemenskapen saknar pris. Den är ett värde som är överordnat din vinst och individuella välgång!

 – Humbug… Muttrade direktörn för sig själv.

– Förlåt? Sa julens ande. Direktörn vaknade yrt från sina gamla tankar.

– Förlåt! Vad sa jag? Var har ni tagit mig egentligen?

– Detta är skuggor av sådant som varit, svarade julens ande.

Muntra känslor fyllde direktörn. Han hade fått syn på sin barndoms vänner. Arbetarns söner. Alltid smutsiga. Alltid fulla av liv. Gemenskapen. Tillhörigheten. Lekarna. Varför blev han så glad att se dem? Varför glänste hans kalla ögon. Varför klappade hans hjärta? Varför dröjde han vid grinden där deras vägar skiljdes? Direktörn var nära att brista i gråt vid åsynen av sitt bortglömda före detta jag.

– Vi måste vidare, avbröt julens ande.

– Vänta lite! Jag vill bara… Men det var för sent. Rummet vidgades och det blev mörkt igen. Direktörn ville gråta. Tänk om hans affärsvänner på Storgatan sett honom nu. Hans svaga röst mellan gråt och skratt. Hans glada ansikte. Känslan av tillhörighet.

Det var en ny tid. I hemmen där tystad och vilsam ro tidigare rådit, härskade nu radio och svartvita bildrör. Häst och vagn hade ersatts av fyrhjuliga fordon. Ur brist och nöd växte välståndet. På folkhemmets gator och torg myllrade det av optimism. Arbetarn var stolt och trygg. Överallt framgång och framsteg. Arbetarna hade genom samverkan tagit sig kollektiv makt. I gemenskapen och tillhörigheten hade direktörn förlorat delar av sina ekonomiska privilegier. Underkastelsen och underdånigheten fanns endast fragmentariskt kvar. Arbetslöshetens monster hade jagats på flykt.

– Varför visar du mig detta? Frågade direktörn.

– Minns du den tid där det togs efter förmåga och delades ut efter behov? Samhället där alla fick plats? Då fattigdomen skulle utrotas?

Direktörn såg återigen sig själv. Han var äldre nu. En man i sina bästa år. Han hade inte de senare årens stränga och hårda drag. Konturerna till den snikenhet och de bekymmer som präglade honom idag kunde urskiljas. Ögonen flackade snålt och oroligt. Kanske kunde man med nutidens vetskap se skuggan av hans livsträd. Direktörn erinrade sig en känsla av rätt och rådighet. Genom tåligt arbete och flit skulle han bygga en rikedom bland människor. Så hade han tänkt.

– Att det blev som det blev, sa direktörn till sig själv. Alla förhandlingar med arbetarn. Alla avtal. All samhörighet mitt i alla konflikter. Alla gemensamma framsteg. – Men jag kände mig utesluten! Förnekad! Förnedrad! Jag fick aldrig den uppskattning och kärlek jag förtjänad! Jag blev tvungen att säga nej till slut! Mina utländska affärsvänner skrattade åt mig. Att jag lät mig hunsas i samverkan. Vad tänkte jag?

Direktörn var åter sitt nuvarande jag. – Den otacksamme arbetarn måste sättas på plats. Gemenskapen förskingras. Tillhörigheten lösas upp! Hur ska jag göra profit och vinning om jag måste dela med mig? Marknaden blev svaret! Årtionden av minskade inkomstklyftor kunde äntligen vända. Det som är mitt är mitt! Frustade direktörn med girig automatik. Men orden klingade tommare än tidigare. Som om dess grammatiska innebörd inte riktigt gav resonans till dess mening. 

Direktörn blev tyst igen. Han fick syn på sin tidigare hustru. Tillsammans hade de drömt om lyckan. Men de skiljdes barnlösa. Med barn och barnbarn firade hon nu jul med sin nuvarande familj. Vilken värme och glädje! Skratt och omsorg.

Han kunde minnas deras samtal. Hans hårda ord om de fattiga och nödställda. Hans stränga jakt på rikedom. Hans sena nätter på kontoret. Plötslig hörde direktörn sitt namn vid middagsbordet.

– Vad hände egentligen med direktörn? Frågade en okänd man hans tidigare hustru.

– Man säger att han lever ensam i rikedom. Bakom höga murar isolerad från samhället. Han är visst helt alena i världen, svarade hans tidigare hustru. Stackarn!

– Ta mig härifrån! Sade direktörn med darrande röst. Det smärtar mig! Förbannade julande! Varför gör ni detta mot mig?

– Jag sa ju att detta är skuggor av ting som varit, sade julanden. Klandra inte mig för att det är som det är. Du skördar vad du själv sått. Men vi ska vidare!

Direktörn kände sig nu helt utmattad och överfölls av en enorm lust att sova. Plötsligt upptäckte direktörn att han var tillbaka i sitt eget sovrum och stapplade åter mot sängen. Han föll omedelbart i bottenlös djupsömn.

Fortsättning följer…