En supermakt på lerfötter mitt i en krisande global kapitalism

avatar

Den amerikanska ekonomiska politiken under Bush-eran handlade huvudsakligen om att konsumera andras överskott och i gengäld producera dollar. Skattesänkningar och utgiftsökningar (bl.a. till olika krigsinsatser) täcktes inte upp av motsvarande inkomstförstärkningar, vilket ledde fram till en jättelik amerikansk statsskuld. Idag blockerar dessutom skattesänkarhögern med ”teaparty-rörelsen” i spetsen, precis som Peter Wolodarski och andra påpekat, president Obama från möjligheten att finna fram till konstruktiva och socialt acceptabla lösningar. Dagens amerikanska skuldkris är sannerligen en kris framkallad av nyliberal skattesänkarfundamentalism.

Som ett resultat av en försvagad fackföreningsrörelse, en nästan obefintlig arbetsrätt och en avreglerad arbetsmarknad har inkomsterna i USA under de senaste decennierna, inte minst under Bush-eran, fördelats allt mer ojämlikt. I praktiken har genomsnittsamerikanens reallön sedan lång tid tillbaks pressats nedåt, medan samhällseliten roffat åt sig allt mer av produktionsvärdet. En växande skara ekonomer anser numera att just detta var den främsta strukturella orsaken till finanskrisen 2008. Amerikanska löntagare lockades då, av giriga banker och finansinstitut, att låna sig till en bostads- och konsumtionsnivå som deras inkomster i längden inte klarade av att upprätthålla. När ”lånebubblan” till slut sprack blev många amerikaner fullständigt utblottande.

Nu står president Obama där, mitt i en synnerligen svår ”moment-22-situation”. Ekonomin behöver växa för att han långsiktigt ska kunna betala av den jättelika statsskulden. Men om han skär ned för att betala av skulden förhindrar detta tillväxten. I världsekonomin råder dessutom ytterligare en stor obalans. Samtidigt som USA har enorma underskott i sin handelsbalans är situationen den motsatta för exempelvis Kina, där är handelsöverskottet så stort att ett av de centrala problemen är hur man på bästa sätt ska förvalta detta.

Denna obalans i världsekonomin är naturligtvis ohållbar i längden. Men ”det amerikanska korthuset” håller ihop så länge andra är intresserade av att köpa dollar, d.v.s. amerikanska statspapper. Hittills har många aktörer faktiskt varit intresserade av detta, främst asiater och förmögna oljemiljardärer. Men korthuset börjar nu svaja betänkligt.

Det är i ljuset av detta man måste förstå betydelsen av Standard & Poor’s nedgradering av USA:s kreditvärdighet. Ledande kinesiska ekonomiska makthavare har också den senaste tiden börjat tala om de allt osäkrare amerikanska statspappren och om nödvändigheten av att hitta andra lösningar för att förvalta det kinesiska handelsöverskottet. Vad händer om kineserna inte längre fortsätter att köpa amerikanska statspapper i samma omfattning som förut? Hur påverkas världsekonomin? Hur påverkas den globala maktstrukturen?

En som på ett mera seriöst sätt försökt analysera de långsiktiga maktförskjutningarna i världsekonomin är den franske forskaren och debattören Emmanuel Todd. I boken ”Låtsasimperiet” (från år 2004) tecknar han bilden av ett förvånansvärt bräckligt USA, som liknas vid en koloss på lerfötter. När kinesernas förtroende för den amerikanska ekonomin börjar minska kommer en ny kumulativ process att ta sin början, menar Todd. ”Det gyllene korthuset” (USA:s världshegemoni) kommer då att rasa samman. Vi ser ett successivt globalt maktskifte, där Kina ersätter USA som ”världshegemon”.

Detta låter kanske som en av många ”domedagsprofetior”? Det tyckte i och för sig också många 1976, när Todd för första gången stack ut hakspetsen och förutspådde det sovjetiska imperiets fall. Den gången fick Todd rätt, nästan ner till minsta kommatecken. Om det nu ändå ligger något i Todds bevisföring och hypoteser är det ju heller inte första gången som en internationell maktförskjutning äger rum.

Sedan 1500-talet har det globala maktcentrat skiftat mellan olika länder och städer; från Venedig till Antwerpen, därefter till Genua och efter ytterligare en tid till holländska Amsterdam, för att sedan i samband med industrialismen hamna i London och efter det senaste världskriget landa i Washington/New York. Kommer världsekonomins maktcentra år 2020 att ligga i Peking? Vad skulle detta, i så fall, få för djupgående politiska och sociala konsekvenser? Hur påverkas till exempel demokratin runt om i världen när den ekonomiska makten ligger hos en brutal statskapitalistisk diktatur?

Problemet är dessutom att det i nu rådande ekonomiska läge, med hotet om en fördjupad och förlängd lågkonjunktur i USA och Europa, knappast varken är önskvärt eller möjligt att strama åt statsfinanserna. Effekterna skulle i så fall riskera att bli förödande och medverka till att dra världsekonomin än djupare in i ekonomisk stagnation. Arbetslösheten och de sociala motsättningarna skulle öka kraftigt. Det vi idag ser hända på gatorna i många engelska städer skulle då bara vara en mild försmak av vad som väntar oss.

USA:s och Europas ekonomiska utmaningar är till viss del gemensamma. På kort sikt måste den internationella efterfrågan hållas uppe, så att den ekonomiska krisen effektivt kan motverkas. På lång sikt måste dock ”den amerikanska munnen rättas efter matsäcken” och den jättelika statsskulden börja betalas av. Det samma gäller också många skuldtyngda europeiska ekonomier. Skuldsaneringen måste dessutom ske så att dem som minst av allt bidragit till problemen, d.v.s. de socialt mest utsatta, inte återigen tvingas bära de tunga bördorna.

Vad vi har framför oss är alltså en synnerligen svår balansakt, där det långsiktigt nödvändiga inte tycks vara möjligt på kort sikt. Att lösa svåra och till synes omöjliga ekonomiska och politiska ekvationer har visserligen lyckats tidigare i historien. Frågan är väl bara om Obama, Merkel, Barroso, Berlusconi, Sarkozy och Borg har den kapacitet som krävs?

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, E24, AB1, AB2, AB3, AB4, Expressen 1, Expressen 2

Bloggat: Martin Moberg och Högberg om baksmälla, Johan Westerholm om politiskt ledarskap, Alliansfritt Sverige om att jobbskatteavdraget, Lena Sommestad om ojämlikhetens pris, Löntagarbloggen om Svenskt Näringslivs smala perspektiv, fler blogginlägg hittar du på Netroots, Politometern, Bloggar.se

3 reaktion på “En supermakt på lerfötter mitt i en krisande global kapitalism

  1. avatarJan Wiklund

    Kapacitet må så vara, men har dom någon önskan? Eller handlar deras maktutövning bara om att hålla sina egna och sina kompisars inkomster uppe så länge dom lever och sen låta andra få ta smällen?

    Peter Oborne på The Telegraph höll nyligen en vidräkning med UKs härskande klass – http://blogs.telegraph.co.uk/news/peteroborne/100100708/the-moral-decay-of-our-society-is-as-bad-at-the-top-as-the-bottom – och visar att pengar åt sig själva tycks vara det enda dom är intresserade av. Beträffande Berlusconi är det ju blatant.

    Problemet är att det inte tycks finnas någon verklig vilja nån annanstans heller.

  2. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

    Jan W, visst har du en poäng i att Berlusconi, Barroso och Borg m.fl. saknar den politiska viljan att göra något åt en växande ojämlikhet. Så är det. I begreppet ”kapacitet” lägger jag både viljan och förmågan att göra något åt de centrala problem jag försökt teckna i bloggtexten.

    Samtidigt måste man komma ihåg att det faktiskt går att göra något åt en rad av de stora strukturella problemen i världsekonomin. Clintonadministrationen lyckades till exempel få stopp på den växande amerikanska stasskulden och överlämnade till Bush en ekonomi med ett hyggligt överskott. Bush och republikanernas skattesänkarfundamentalism slet sedan sönder det amerikanska samhället. Ett av Obamas problem är att han i praktiken är förhindrad att höja några som helst skatter, eftersom republikanerna och ”teaparty-rörelsen” har makt att blockera detta. Detta gör det svårt för honom att finna fram till socialt acceptabla lösningar, vilket kan få förödande konsekvenser för hela världsekonomin…

    Slutligen: tack för tipset om en mycket läsvärd artikel (av Osborne)!

    Mvh
    Kjell

  3. avatarJan Wikund

    Jag kanske är mer skeptisk än du till om Obama någonsin har önskat något. Han har ju hela tiden varit mycket tydlig om att han inte kommer att ta nån strid med republikanerna utan vill göra upp i godo, och dessutom har han hela tiden omgett sig med nyliberala ekonomer typ Larry Summers.

    För övrigt heter Telegraph-redaktören Oborne, inte Osborne.

Kommentarer inaktiverade.