Fattiga barn i välfärdssverige, del 2.

avatar

Hoppa, älskling! Hoppa! Det sägs att antalet benfrakturer på kvinnor ökar under sommaren. Båtlivet frestar på. Men det är lyxproblem – långt ifrån alla kommer ens ut på sjön. En genomgång av semestervanor visar att år 2008 hade en tredjedel av de icke facklärda arbetarna varken tillgång till fritidshus eller varit på någon veckolång resa det senaste året. Semestervanor 2008

Det är lätt att förstå hur påfrestande det måste vara för en vuxen att aldrig få komma bort en stund. Och hur frustrerande det måste vara för en förälder att inte ens en kort tid kunna åka iväg och upptäcka nytt med sitt barn. Barn kvar i stan får ett ensamt sommarlov i tomma lekparker. Och jämförelsen av semesterupplevelser vid den nu stundande skolstarten blir ett genant utpekande.

Ensamstående föräldrar är oftast kvinnor, därför är det särskilt oroande att se att fattigdomen ökar bland arbetarkvinnor. I genomsnitt hade de en inkomst på 213 000kr år 2008, vilket är ca 40 procent av vad en genomsnittlig högre manlig tjänsteman tjänade. Klyftorna mellan de i arbete och arbetslösa, sjuka och pensionärer som är ensamstående med barn, är stora. Det visar LO-rapporten Inkomster och inkomstfördelning år 2008. Inkomstrapport2008

I ytterligare en undersökning (Majblomman) framgår att 80 000 svenska barn har föräldrar som minst en gång under 2008 inte har haft råd med ett mål varm mat. Det går inte att förstå hur vanmäktigt det måste kännas att inte kunna ge sitt barn en varm middag. För barnet med hungrig mage… saknas ord. Får det verkligen hända i vårt välfärdssverige?

Den senaste mandatperioden har skatterna sänkts mest för dem som redan hade mest. Pengarna togs från dem som redan hade det sämst. Man kan ha olika åsikter om vad som är en rättvis fördelning, t ex mellan arbetande och arbetslösa. Men aldrig snacka sig förbi det faktum att ett humant samhälle måste vara den yttersta garanten för att oförskyllda barn inte far illa. Och den risken ökar ju om de ekonomiska tumskruvarna vrids åt kring föräldrarna.

Fördelningspolitik tar skruv. Det finns konstaterade samband mellan offentliga transfereringar och risk för fattigdom. Det gäller förstås åt båda hållen: ökad omfördelning av resurser till förmån för låginkomstgrupper minskar risken; minskad omfördelning ökar risken – inget hokus pokus.

Barn har en tendens att senare i livet hamna i samma inkomstgrupp som sina föräldrar. Det är dags att kräva jämlika möjligheter för framtiden. Och att mota ut gubben på peket. Hoppa älskling! Hoppa!

5 reaktion på “Fattiga barn i välfärdssverige, del 2.

  1. avatarIngrid Rudin

    Man undrar ju verkligen varför de fattigaste har fått minst skattelättnader medan de rikaste fått mest? Moderaterna verkar tycka det är bra att barn i Sverige inte kan få äta ordentigt eller uppleva nya saker. Vi behöver en regering som kan se till att de som behöver mest får mest och inte tvärt om. Om en månad byter vi regering tycker jag!

    1. avatarMonika Arvidsson

      Ja, Ingrid, som du ser av mitt svar nedan så bygger samhällssystemet inte enbart på ekonomisk rationalitet.

  2. avatarKarl

    ”Den senaste mandatperioden har skatterna sänkts mest för dem som redan hade mest. Pengarna togs från dem som redan hade det sämst. ”
    Skatter sätts procentuellt, och i länder som Sverige med progressiv skala. De ”fattiga” fick procentuellt sätt större skattesänkning under alliansen. Pengarna har inte ”tagits” ifrån nån, man har låtit folk _behålla_ mer av sina _egna_ pengar.
    Men visst, om man har den bisarra utgångspunkten att
    alla pengar egentligen är (S)tatens så hamnar man väl i den vurpan…
    Ni har ju en nationalekonom i gardet, tror inte hon skulle skriva under ert resonemang om hon vill behålla någon akademisk trovärdighet.

    Däremot håller jag fullt ut med om detta resonemang.
    ”Det finns konstaterade samband mellan offentliga transfereringar och risk för fattigdom”
    Statlig styrning och omfördelning leder bevisligen alltid till armod.
    Fråga folket i Baltikum, Rumänien, Polen, Ryssland och Kuba vetja!

    Men visst är det synd om barnen, de kan inte välja vilket system de föds i.

    1. avatarMonika Arvidsson

      Karl, ur tillväxtpolitisk synvinkel finns det fler än ett sätt att skapa ekonomiskt effektiva samhällen på. Däremot finns det inte många vägar att välja om man eftersträvar ett både effektivt och solidariskt samhälle. Skatteuttag har inget självändamål – det avgörs av politiska prioriteringar. Forskningen ger stöd för att staten via transfereringar kan minska risken för fattigdom. Då kan åtminstone inte jag hacka i mig skattesänkningar till en kostnad av ökade sociala klyftor.

      1. avatarKarl

        1. Med skattesäkningar syftar jag inte i första hand på ekonomisk effektivitet, det är en positiv bieffekt, utan på personlig _frihet_.

        2. Med ”fattigdom” är jag rädd att vi skiljer oss åt på det sättet att du använder det s.k _relativa_ fattigdomsmåttet. Om alla får det bättre, ev dock i olika grad, anser jag inte att man kan påstå att fattigdomen ökar.
        Stämmer det? Om så, kan du motivera det relativa måttet utförligare?

        ——
        Räkneexempel:
        Adam sätter in 100kr på banken
        Eva sätter in 1000kr på banken
        – ”Klyftan” Adam vs Eva är 900kr.
        – Räntan är 10% (för enkelhetens skull).

        Efter ett år är då saldot:
        Adam: 100*1.1 = 110kr
        Eva: 1000*1.1 = 1100kr
        ”Klyftan” är nu: 1100 – 110 kr = 990kr
        990 kr > 900 kr. Dvs klyftorna har ökat!!!
        Hur göra? Vill du förbjuda bankränta?
        _Exakt_ samma sak uppstår (bland annat) tex i samband med skattesänkningar. Både Adam och Eva har fått det bättre…

        Ovanstående anser jag visar på det absurda i att fokusera på differenser och utmåla ”klyftor” som något orättvist. Glömma bakgrunden till siffrorna. Vari ligger förtrycket eller orättvisan i exemplet?

        Ber om ursäkt för sent svar.

Kommentarer inaktiverade.