Från trängseln vid ett vägskäl (del 5)

avatar

Ännu en vecka i väntan. Bland de uppjagade männen i kostym kan jag nu urskilja ansiktskonturer. Det slår mig att de bördor de kollektivt bär är ojämnt fördelade. Likaså tycks inflytandet i gruppen vara ojämnt fördelat. En kvinna med antydan till kutrygg och en kort man med ovanligt höga klackar tycks leda gruppen. Tumultet växer i omfattning. Några vill med på resan trots att de inte behöver. En skallig man går ensam längst bak och muttrar om ansvar.

Euron är ett monetärt samarbete. Inte en religion. Det kan vara värdefullt att komma ihåg. Om de ekonomiska nackdelarna är större än fördelarna återstår bara trosfrågan. Starkare europeisk integration alltså. Skall medlemsstaterna gå vidare på vägen mot fiskal union måste de ge upp stora delar av sin suveränitet. I vägkorsningen tycks nu stats- och regeringscheferna i stum tystnad betänka innebörden av de handlingsalternativ som står till buds.

Eurogruppens medlemmar är inte likvärdiga. Tysklands ekonomi och politiska inflytande ger dem en särställning. I mångt och mycket är det från Tyskland övriga förväntar sig ledarskap.

I trosfrågan har den tyske kanslern varit mycket tydlig. Vid upprepade tillfällen har Merkel deklarerat sin totala lojalitet med euron och att samarbetet måste bli starkare. Men budskapet till dem som inte hängt med på ökenvandringen är tydligt. Med myndig stämma säger hon – Om ni greker (och andra i eurozonens perferi som inte sköter sig) skall med mot den fiskala unionen måste ni reformera era ekonomier. Banta och spara så kommer en hjälpande hand.

Men i den ekonomiska frågan är den tyske kanslern desto otydligare. Oavsett vägval, fiskal union eller minskad eurozon, kommer kostnaderna för Tyskland att bli stora. Hur stora är det ingen som vet. Men de ekonomer som räknat på saken säger att fiskala unionsvägen är odyrast.

Ledaren och stora delar av veckans the Economist (ekonomernas husbibel) ägnas åt eurokrisen. Dramatiska bilder saknas inte. Tvärtom. Euron likställs med en felbehandlad patient dödsbädden. Likaså raljeras det om bunkermentalitet inte helt olik den i Berlin 1945. Det skrivs att man i Bryssel inte tycks inse eurokrisens allvar. Även skadeglädjen i Storbritannien skildras. Bildspråket är kanske överdrivet. Men verkligheten är dramatisk. Och värre kommer det att bli.

Glädjande nyheter från vägkorsningen är dock att snacket om lata och slösaktiga grisländer tycks ha kommit till vägs ände. Underskotten i de offentliga kassaskrinen är krisens symptom. Inte dess orsak. Eurozonens problem är systematiska. Underbudskonkurrerande tyskar är en del av problemet. Den gemensamma räntan likaså.

Den andra glädjande nyheten handlar om val av medicin. Tidigare har neddragningar och sänkta löner varit svaret på krisen. Men allt fler tycks nu ifrågasätta valet av medicin. Man kan inte spara sig ur en kris. Tillväxt är vägen ur krisen. Men den kommer inte när man skär i allt. Övriga EU-länders regeringar, IMF och ECB verkar dock inte ha insett detta ännu.

Grekerna säger att kassan kommer att vara tom inom tre veckor. Om det stämmer kommer oron i vägkorsningen att bli ännu större. Väljer man inte resolut väg inom kort är risken stor att hela världsekonomin dras med. Fler desperata ansikten syns nu i vägskälet. Kakafonin växer. Villrådigheten måste få ett slut.

*************

Axplock om eurokrisen på svenska

Calmfors om vägskälet, analys om eurokrisen i DN, Jonas Sjöstedt, Paul Krugman om eurokrisens orsaker

5 reaktion på “Från trängseln vid ett vägskäl (del 5)

  1. avatarKjell Rautio

    Smärtsam och vass analys. Hade man kunnat ” spola tillbaks filmen” och göra andra val än de som gjorts hade det varit lättare. Men det går ju inte. Nu har vi euron. Vare sig vi trodde på ”religionen” eller var ateister måste vi inse att detta är ett faktum. Vägskälet handlar därför i stor utsträckning om vi tror man genom politisk vilja nu kan skapa ett fungerande valutaområde av något som från början knappast borde ha blivit det. Likheterna med 1930-talets guldmyntfot är slående och skrämmande. Den gången gick det inte, med allt detta sedan förde med sig i form av tysk hyperinflation och en protektionism som skapade vår första globala recession. Tyvärr kan vi idag inte välja bort euron. Den finns där. Ska vi tro på Krugman måste vi nu bestämma oss för om vi tror på euron eller inte. Ett ”nja” är det sämsta alternativet. Men både ett tydligt ja (med eurobonds o federalism) och ett nej (med okontollerbara och destruktiva kumulativa processer) kommer av allt att döma knappast att befria oss från bekymren. Vårt svar på Krugmans fråga är inte i sig lösningen, inte heller början på lösningen. Men förhoppningsvis slutet på det politiska självbedrägeri som förhindrar möjligheterna för en långsiktigt hållbar lösning…

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Kopplingen till guldmyntfoten är som du säger slående. Polanyi ansåg ju (som du vet) att 1800-talets civilisationsbygge vilade på fyra ben, a) maktbalanssystem mellan stormakterna, b) den självreglerande marknaden, c) den liberala staten, samt d) den internationella guldmyntfoten. Och viktigast visade sig ju guldmyntfoten vara. När den slutligen bröt samman ”hade de flesta av de övriga institutionerna offrats i fåfängt försök att rädda [guldmyntfoten]” skriver Polanyi. Ser man på eurokrisen så är ju parallellerna tydliga. Min (kanske överkänsliga) känsla är att demokratin/liberala rättsstaten snart kan gå förlorad. I formell mening kommer den kanske inte att gå förlorad, men i praktisk mening och med meningsful innebörd, kan demokratin vara förlorad inom några år. I världsordningen efter andra världskriget har ju den reglerade marknaden varit grundstomme. Det benet i den moderna rättsordningen är redan förbrukat. Bryter eurosamarbetet samman är ju risken stor att även maktbalanssystem inom EU börjar erodera. Det är desperata tider, särskilt om man vill vara optmist. OCh i synnerhet om man är socialdemokrat. Lösningen är precis den du antyder, politiskt ledarskap i Europa.

  2. avatarKjell Rautio

    Med ”vi” rörande Krugmans frågeställning menar jag inte ”vi svenskar” utan ”vi i Europa”. När det gäller ett evetuellt svenskt medlemsskap i EMU finns det idag, om möjligt, färre skäl för detta än då vi folkomröstade i frågan.

  3. avatarQuentin Sarstedt

    Jag tycker att det är pinsamt när LO utan att skämmas ställer upp på typiskt brittiska, rent imperialistiska, ”bunkerjämförelser”. Det finns bara två länder i världen där den här sortens världskrigskramande förekommer, det andra är Sverige.

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Om du läser texten en gång till ser du att det är inte jag/LO som gör bunkerjämförelsen. Det är ett referat av vad the Economist skriver.

Kommentarer inaktiverade.