Hemlöshet – ännu ett politiskt tillstånd att blunda för?

avatar

Innan jag blev hemlös tänkte jag aldrig på vart jag hörde. Allting flöt bara på med jobb, villa, sommarstuga och ett så kallat normalt liv. Sedan gick jag in i väggen och all denna trygga normalitet tycktes försvinna över en natt. Det dröjde inte länge förrän jag tyckte mig ha etablerat exakt var jag hörde hemma. Nere på absoluta botten.”

Så berättar en av dem som intervjuats i Socialstyrelsens senaste kartläggning av hemlösheten i vårt land. Berättelsen är på inget sätt unik. Sammanlagt finns idag cirka 34 000 personer inrapporterade som hemlösa, enligt Socialstyrelsens definition. Många av dem (55 procent) har någon form av fysisk eller psykisk ohälsoproblematik.

Den vanligaste inkomstkällan för både kvinnor och män som är hemlösa är ekonomiskt bistånd (49 procent), följt av ersättning från sjukförsäkringen (22 procent). En större andel kvinnor än män hade sjukpenning och en större andel män än kvinnor hade sjukersättning. Nästan hälften (48 procent) av kvinnorna och 29 procent av männen har barn under 18 år. Det innebär att ungefär 11 300 barn i detta land har en föräldrar som är hemlös. Siffror som etsar sig fast och söker svar…

Även om det är svårt att göra jämförelser över tid menar Socialstyrelsen ändå att man kan se ”åt vilket håll utvecklingen går”. Detta sammanfattas kärnfullt i en enda mening: ”Av kartläggningen framgår att hemlösheten har ökat i alla hemlöshetssituationer sedan mätningen 2005.”

När många av oss upplevde att vi i årets julvimmel mötte fler utsträckta handflator och upp o nervända hattar, än på mycket länge, var detta tyvärr ingen tom illusion. Sverige har blivit kallare. Fler står utanför. Allt fler av våra medbröder- och systrar tvingas sträcka fram en blottad handflata, till en förbipasserande och att be om en nådegåva, för att klara av dagen.

”Inga människor är frivilligt fattiga. Fattigdom är ett politiskt tillstånd.” Så skriver Susanna Alakoski i en mycket läsvärd krönika i Aftonbladet nyligen. Hon fortsätter: ”Samhället har haft två huvudstrategier för att handskas med fattigdom. Den ena, att blunda för och försöka leva med den. Att ­intala medborgarna att den är naturbunden, en guds straffdom eller beror på egenskaper hos individen själv. Den andra vägen är att försöka åtgärda den och komma till rätta med alla de andra problem som följer i dess kölvatten.”

Några frågor dröjer sig kvar hos mig. Är den verklighet, som blottläggs av Alakoskis ord och Socialstyrelsens siffror, något vi kommer att blunda för och försöka leva med? Eller kommer vi att försöka göra något åt situationen? Om hemlösheten liksom fattigdomen är ett politiskt tillstånd, vem bär i så fall det yttersta ansvaret för dagens växande problem?

*********************

Press:Folket 1, 2, Dalademokraten, Arbetarbladet, Länstidningen, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Ab 1, 2, 3, Sydöstran, VBFB, SvD 1, 2, 3, 4, Expr, DN 1, 2, 3, 4, SVT, GP 1, 2, Gotlands folkblad
Bloggat: Martin Moberg om V och S Johan Westerholm om oppositionen, Annarkia om Vänsterpartiet, HBT-sossen om drömmen om ett riktigt arbetareparti, Helga von Pitbull om vad som kan hända med ”vanartiga arbetslösa”, Löntagarbloggen om otrygga anställningar och ohälsoproblem enligt ny forskning, Peter Johansson om att privata apotek, Tokmoderaten om vänsterpartiets nyvalda partistyrelse, Lena Sommestad om ett samhällsliv bortom egenintresset, Stardust blogg om sjukfrånvaron

7 reaktion på “Hemlöshet – ännu ett politiskt tillstånd att blunda för?

  1. Pingback: Visst kan vi sänka arbetstiden… « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarLasse Winberg

    Att fackförening går socialdemokraternas ledband vet väl alla, men att försöka ger ett felaktig bild av Socialstyrelsens rapport är botten.Antalet som har inte eget bostad är inte hemlösa utan gruppen som kan räknas som hemlösa är gruppen som sover utomhus och offentliga utrummen. Och den gruppen är minskat kraftigt sedan 2005 då var antalet 950 och 2011 är antalet minskat till 280.Största andledningen till att gruppen utan egen bostad har ökat är bostadsbrist och att fastighetsägarna har blivit hårdare för att skriva kontraktet folk med svårighet att betala sina hyror och att har anmärkningar för obetalt hyra eller andra betalningsanmärkningar. Själva ökningen har ingenting att göra med politiken, vilket LO gärna vill göra gällande.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Lasse, det du angriper är faktiskt ett direkt citat ur Socialstyrelsens rapport. Men visst Lasse, kan man göra den tolkning av statistiken som du gör. Men då bör man veta att ditt hemlöshetsbegrepp till och med är snävare än vad Socialstyrelsen definierar som ”akut hemlöshet” (ca 4 500 personer). Det viktiga är att vara medveten om vilken begreppsdefinition man utgår ifrån. Jag har använt mig av Socialstyrelsens begrepp som är betydligt vidare än ditt och även exemplvis innefattar olika sociala boendelösningar.

      En mer sammansatt och nyanserad bild ser ut så här, direkt citat ur rapporten: ”Sammanlagt har cirka 34 000 personer, enligt Socialstyrelsens definition, inrapporterats som hemlösa eller utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden under mätveckan. I denna grupp finns personer som lever under mycket olika villkor och har olika behov av stöd från samhället. Av de inrapporterade hemlösa personerna befann sig cirka 4 500 personer i akut hemlöshet, varav 280 sov ute eller i offentliga utrymmen. 5 600 personer vistades på institution/kategoriboende. 13 900 personer bodde i långsiktiga boendelösningar (den sekundära bostadsmarknaden) och 6 800 personer i eget ordnat, kortsiktigt boende.”

      För övrigt finns en länk direkt till den aktuella rapporten i bloggtexten, så att bloggens läsare själva kan vädera och ta ställning till statistiken.

      Vänliga hälsningar!
      Kjell

  3. avatarLasse Winberg

    I Socialstyrelsens rapport kommer tydligt fram att man kan inte drag helt säkra slutsatser om hemlösheten har ökat eller inte mellan 2005 och 2011: ” Socialstyrelsen har rådgjort med en grupp experter-kommunföreträdare, representanter från myndigheter och frivilligorganisationer samt forskare- och har kommit fram till att hemlöshetsdefinitionen behövde förtydligas i relationen till den definitionen som användes 2005. Framförallt framgick det då inte tillräckligt tydligt att de sociala boendelösningarna som försökslägenhet, träningslägenhet, referensboende, sociala kontrakt med mera skulle räknas in i kartläggningen.” – Och att försöka göra hemlösheten bland personer som har inte kunnat tidigare fullgöra sina plikter i hyresmarknaden och blivit av sina hyreskontrakter pga obetalda hyror och andra orsaker till regeringsfråga håller inte. Vilket framkommer även i rapporten: ” Det är utmaning för kommunerna att frigöra resurser och bostäder åt de mest utsatta grupperna av hemlösa personer.”– Att LO försöker ger en vinklad bild av rapporten till sina medlemmar och försöker lasta regeringen för en skyldighet som kommunerna har alltid haft, är kanska främmande bild till en LO-medlem men inte Sosse väljare.

  4. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

    Lasse Winberg, jag valde att tolka din första replik välvilligt och anta att du omedvetet blandat ihop begreppen ”uteliggare” och ”hemlös”. Men när jag läser din andra replik, och inser att du plötsligt ändrat taktik, blir jag fundersam. Beror din nya retorik på att du igår, när du tog del av nyheterna, insåg att det inte bara var jag (utan också SVT, TV4, SR, dagspressen + frivillig organisationerna osv.) som tolkade Socialstyrelsens rapport med orden ”hemlösheten ökar”?

    Visserligen har inte antalet uteliggare ökat men de akut hemlösa – där personer på härbärgen, akutboende och vandrarhem och hotell ingår – har ökat från 3.600 till 4.500, d.v.s. en ökning med 25 procent. De flesta av oss, också socialministern Maria Larsson och regeringens hemlöshetssamordnare, inser att det inte är en hållbar lösning på hemlösheten att fler bor på härbärgen. Likväl är det Maria Larsson som på riksnivå är den ytterst politiskt ansvariga. Lasse det ansvaret kan du inte, hur mycket du än anstränger dig, kollra bort.

    Lasse, innan du slungar ur dig fler beskyllningar om att det är jag som snedvrider Socialstyrelsens statistik vore det bra om du exempelvis tog del av vad de som dagligen arbetar med frågan anser. Läs exempelvis vad Stadsmissionen, som ju knappast kan anklagas för att vara sammankopplade vare sig med LO eller socialdemokraterna, säger i frågan. Jag citerar Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission:
    ”- Hemlösheten har bitit sig fast i Sverige och har ökat på flera områden. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Tyvärr bekräftar Socialstyrelsens siffror vår bild. Antalet människor i hemlöshet blir fler, allt fler söker sig till våra boenden och andra verksamheter, och av dem som kommer till oss är allt fler unga. /…/ Det är tydligt att den nuvarande regeringen inte tar detta stora samhällsproblem på allvar. Tidigare hade regeringen en strategi mot hemlöshet, i senaste budgetpropositionen talar de istället om en ”ambition”. I praktiken finns i dag ingen samlad nationell politik för att bryta hemlösheten.”

    Avslutningsvis, är det precis så som jag skriver i bloggen att det finns svårigheter med att jämföra över tid, mellan åren 2005 och 2011. Enligt Socialstyrelsens ansvariga Annika Remaeus beror detta på att Socialstyrelsen i sin kartläggning för år 2011 gjort en bredare inventering än tidigare, något som man anser ger en mer rättvis bild av hur det ser ut, vilket samtidigt gör att begreppen som används måste förändrats. Trots detta anser Socialstyrelsen ändå att man på goda grunder kan säga åt vilket håll utvecklingen går. Så här formulerar man sig i rapporten: ”Det finns alltså faktorer som försvårar jämförelser av resultaten på total nivå mellan de båda kartläggningarna 2005 respektive 2011, men det är möjligt att se åt vilket håll utvecklingen har gått.” Det finns alltså fog för påståendet att hemlösheten ökat mellan 2005 och 2011.

    Allt detta finns välmotiverat och beskrivet i den aktuella rapporten som jag länkat till. Jag överlåter nu till bloggens läsare att själv följa länken och gå in och värdera statistiken.

    Här är en länk till Stadsmissionens uttalande från igår: http://www.stadsmissionen.se/Press–opinion1/Press–arkiv/Pressmeddelanden/Stockholms-Stadsmission-kommenterar-Socialstyrelsens-kartlaggning-av-hemloshet/

  5. Pingback: Hemlösheten – blir det ännu en fråga om smart ”krishantering” för regeringen? | LO Bloggen

  6. avatarRolf Nilsson

    Syftet med denna text är att jag på ett så lättåskådligt sätt som möjligt vill försöka påvisa hur systemet självt skapar de problem dess förespråkare (d.v.s. Stat, kommun, frivilligorganisationer och även socialt företagande) säger sig vilja motverka. Istället för att kraftfullt och målmedvetet agera för att ge bostäder och stöd åt våra mest utsatta (hemlösa) människor, ägnar sig tjänstemän/kvinnor åt att kontrollera, definiera, problematisera och på detta sätt kvarhålla människor i sin hopplösa situation.

    Frågan som uppstår är: Vad beror det på att dessa tjänstemän blir så avstängda att de inte kan se det lidande de är med och skapar?

    1) Pengar är ett effektivt verktyg i att avleda uppmärksamheten från det som skulle behöva göras för att avskaffa hemlösheten. A) Kommunerna bedriver en missriktad ”sparpolitik” De hänvisar ständigt till ekonomin som om det skulle vara en naturlag. B) Administrationen kring och kontrollen runt sparandet växer. C) Detta är också effektivt sätt att skrämma människor, eftersom alla som lyssnar själva är beroende av pengar. Allmänheten blir förstummad. Pengar är ett argument som är kopplat till något i vår allas vår omedelbara överlevnad.

    2) Bakom dessa uppkopplade beroendestyrda människor visar sig vår oförmåga att möta varandra.
    Vi är rädda för varandra. Vi ser på varandra som presumtiva tjuvar eller som människor vi själva kan ha nytta av eller tjäna något på. Varför ska vi hjälpa varandra om vi inte hotas eller tjänar något på det?

    3) I ett uppstressat samhälle fungerar vi ungefär som drunknande människor. För att hålla oss kvar över ytan tar vi spjärn mot varandra. Vi riskerar också att tryckas ner av någon annan hela tiden. Stora delar av folket hålls hela tiden på nivå där det handlar om att klara sig. Vi flyttar hela tiden gränserna. Det som för en del kan handla om att inte ha pengar till elräkningen och kläder till barnen kan
    i andra sammanhang handla om att få vara en del av flocken. Rätt kläder, rätt semesterort, inredningen i det hem som vi ska visa upp på middagar för våra ”rätta” vänner. På olika nivåer styrs vi av samma principer samma grundtänk: Konkurrens, konkurrens och åter konkurrens.

    4) Vad kan då vara mer följd riktigt än att ha en grupp som vi legitimt kan trycka ner. Som vi kan känna oss bättre än. Till exempel en grupp som består av sådana individer som på ett eller annat sätt hotar oss. Människor som tär på VÅRA resurser. De är inte som VI. I socialstyrelsens rapport om frivillig organisationerna kan man under beteckningen ”målgrupp” finna dessa grupper namngivna: Det är ”psykiskt störda”, de har ”narkotikaproblem”, de är ”Romer”, de är ”kriminella”, de är ”ensamma”, ”hemlösa”, de har en ”multiproblematik”, är i ”samhällets utkant”, de är ”människor i riskzon”, de är ”fattiga”.

    5) Efter som de flesta människor vill vara ”goda” så hjälper vi dem. Vi intalar oss att våra skattepengar går till dessa ”stackare” som inte klarar av det vi andra rättfärdigt och duktigt kämpar med. Vi GER dessa olyckliga så pass mycket stöd så att de kan stannar kvar där de är. De får precis så mycket hjälp så att de klarar sig till nästa dag. Samtidigt kan vi andra växa i vår godhet och känna oss lite bättre.

    6) Att vi kan undgå att se denna diskriminering kan kännas som en outgrundlig gåta. Kanske är det för att vi så snävt ser genom vårt beroende. Vår verklighet formas utifrån detta seende. Vi har inte tid, vi vågar inte, vi har inte råd, vi måste lägga fokus på sådant som håller oss ovanför vattenytan.

    Vi har lärt oss att säga de rätta sakerna som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Vi lyckas ofta att få det låta så naturligt när vi svänger oss med fraser om allas lika värde. Vi menar antagligen det vi säger också? Det är det som är det värsta. Vi tror säkert att vi kan åstadkomma något när vi säger det här? Jag tror att många med mig upplever att alla dom här orden är väldigt urholkade. ”Mångfald, integrering, socialt stöd, åtgärder.” Tomma ord som cirkulerar i systemen. Det är ungefär som att. Om jag bara säger det här så är det klart sen. Titta hur det ser ut på våra gator. Det sitter folk efter väggarna med lappar så här. Skänk en slant. Eller så går folk runt på tunnelbanan och frågar efter en krona. Reaktionen hos övriga människor blir över denna fråga antingen besvärade eller till och med förbannade. ”Hörru du, jag betalar skatt” Dom säger inte alltid så men många tänker nog så. Många tänker att ”Det är inte jag som ska hjälpa den här människan. Det ska de sociala myndigheterna göra.”

    När det handlar om att söka pengar låter vi utsatta ”grupper” som vi påstår oss vilja hjälpa vara anledningen till sökandet, men när det kommer till ”kritan” försvinner alla dessa pengar någon annanstans. Ingenting görs för att skapa en förändring i grunden. Situationen har istället blivit att vi har gigantiska organisationer som lever på utsatta människor. Priset för dessa utsatta blir utifrån detta arbetssätt ett obeskrivligt utdraget lidande.

    Till att börja med vill jag skilja på två olika synsätt som vi vanligtvis brukar blanda ihop.

    Det ena kan vi kalla för trappstegs strategin. Det är ett tänkande som utgår från att den utsatte skall uppfostras in i systemet. De som handlägger, forskar på, behandlar eller hjälper utgår alla från att den utsatte har något fel som måste ändras på. Han testas, kontrolleras, undersöks, experimenteras med på alla upptänkliga vis för att i vissa lyckade fall anses kunna klara sig vidare till nästa trappsteg.

    Det andra kan vi kalla för grundläggande mänskliga rättigheter. Det vill säga att vi utgår från att det inte på något sätt skulle kunna vara förhandlingsbart huruvida en människa i ett relativt välmående land som Sverige ska kunna bli ställd på gatan. Utan stöd att ta sig tillbaka.

    Båda dessa skapar strukturer, system som människor inrättar sig efter. Båda dessa olika synsätt leder till vanemönster som påverkar alla människor som ingår i ett samhälle.
    Vi inrättar oss efter de normer vi klarar av att inrätta oss efter. I första hand strävar vi av förståeliga skäl efter att tillgodose våra egna behov av trygghet. Idag har alla blivit beroende av normer som exkluderar stora grupper. Vad vi verkligen bör göra oss själva uppmärksamma på, är vårt egentliga förhållande till allas grundläggande rättigheter och fråga oss själva: ”Lever jag på att andra står utanför?”

    Idén om individen
    Vi är beroende av varandra. Det är ju därför vi bygger samhällen men kan det vara så att vi i vår rädsla för att inte lyckas som individer har tappat perspektivet, att vi har glömt bort varandra. Vi är så upptagna av att nå till vår egen trygga plats att vi inte vågar se på helheten. Det kan inte i långa loppet vara bra med ett så snävt sätt att betrakta tillvaron. Kanske är det så att vi ställer så höga krav på individen att individen inte längre vågar se sitt sammanhang. Om någon gör det så vågar den kanske inte säga något. ”Vi måste stå oss i den internationella konkurrensen” Företagen måste ju expandera, men till vilket pris och vilka betalar priset?

    Rolf Nilsson
    Svenska Brukarföreningen
    Tel:0736-764286/ 08-208070

Kommentarer inaktiverade.