Lösa tankar om europeiska minimilöner

avatar

Man kan tycka vad man vill om det, men ytterst sätts priset på arbete (lön) på en marknad. De dominerande krafterna är utbud och efterfrågan. Arbetets marknad är långt från de ekonomiska teoriernas perfekta marknad. För den stora majoriteten av arbetssäljare är det den kollektiva förhandlingsstyrkan som avgör priset. Utan fackliga organisationer skulle många tvingas sälja sitt arbete till ett lägre pris.

I stora delar av Europa har säljarna slutit sig samman i utbudskarteller. Vi kallar oss fackliga organisationer. Tillsammans organiserar vi oss, träffar kollektiva avtal och ser till att dessa efterlevs. Är vi många är vi starka. I vissa delar av Europa sviktar dock självförtroendet. Att bilda en utbudskartell är svårt. Jag har skrivit lite om detta tidigare (länk). Men för att minnas historien läs också P O Enquists Musikanternas uttåg om arbetarrörelsens mödosamma framväxt längs Norrlandskusten.

En annan facklig strategi är att påverka staten och lagstiftaren till att reglera det lägsta priset på arbete. Om utbudskartellen är svag eller obefintlig kan detta vara en vinnande idé. Några fackliga organisationer inom Europafacket vill byta strategi. Lagstiftade löner på EU-nivå har blivit det stora projektet. Energin riktas mot staten istället för arbetsgivarna. Det är en dålig idé.

En marknad som inte fungerar måste regleras. Det gäller i praktiken för alla marknader. Som sagt, den perfekta marknaden finns bara i de ekonomiska teoriböckerna. För arbetets marknad har det vuxit fram en vild flora av olika regleringsmetoder i EUs medlemsstater. I Norden och Sverige har både säljare och köpare valt att kollektivt ta ansvar för prisbildningen. Det brukar kallas partsautonomi. Att arbetsmarknadsparterna tar ansvar för lönebildningen har fördelar. Om styrkeförhållandena är balanserade blir priset ”rätt”. Lönerna blir rättvisa och konkurrenskraftiga.

Men vad har EU med detta att göra? Egentligen ingenting. De som ropar efter Europeiska minimilöner har gett upp. Blir avtalstäckningen och organisationsgraden för låg kan staten ha en funktion att fylla. Det finns goda ekonomiska, moraliska, sociala och politiska skäl för staten att säkerställa att lönerna inte blir för låga. Men att ta frågan till EU är en helt annan sak.

EU kan inte lösa alla problem. Det gäller i synnerhet priset på arbete. De problem man inte kan lösa på hemmaplan kan inte med automatik lösas i det överstatliga samarbetet. Kan man inte lösa lönefrågan genom fackligt arbete eller politisk påverkan nationellt så kan det vara frestande att vända sig till EU. Men vad är det egentligen EU kan göra?

EU-fördraget förhindrar europeisk lagstiftning på löneområdet (artikel 153). Det finns goda grunder för det. Frågor av central betydelse för välfärden och arbetsmarknaden skall behållas i den nationella demokratin. EU saknar helt enkelt kompetens att införa minimilönebestämmelser.

Men genom upprättandet av den monetära unionen (euron) har det dock öppnats luckor i förhållande till lönereglering. På grundval av artikel 119 i fördraget kan riktlinjer avseende makroekonomiska förhållanden antas. Det är i den baklucka som europeisk lönereglering nu diskuteras. Och där står många starka krafter och bultar på dörren.

Jag tror att de som vill använda EU för att uppnå saker de inte mäktar med nationellt gör EU som helhet en otjänst. Det gäller både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Frågor med stark ekonomisk, politisk och social sprängkraft skall inte dras in EU-systemet. Trots ett kraftfullt och ibland pompöst yttre är EU en bräcklig konstruktion. Diskussionen om vad som är europeiskt och nationellt kompetens behöver förnyas och förbättras.