Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor?

avatar

I USA har sociologer, sedan lång tid tillbaks, talat om medelklassens ”fallandeångest” som en viktig politisk faktor. Det handlar helt enkelt om att man där snabbt riskerar att fattiggöras om man förlorar jobbet eller blir sjuk. Frånvaron av finmaskiga sociala skyddsnät föder en rädsla hos genomsnittsamerikanen om att tvingas göra en klassresa neråt, att falla i socialt hänseende. Att i värsta fall bli reducerad till en ”överflödig människa”. En sån som ”vädjar om nåd”.

Ångest kan som bekant, mer eller mindre effektivt, dövas av såväl droger som livslögner. Man kan fly från det hotande genom att droga ned sig eller genom att försöka förtränga ångesten. Den ”amerikanska drömmen”, om att alla kan bli en ny Bill Gates bara man kämpar tillräckligt hårt, kan kanske ses som ett uttryck för en sådan kollektiv verklighetsflykt. I tider av kraftig tillväxt och ökat allmänt välstånd fungerar detta möjligen skapligt.

Men när arbetslösheten och fattigdomen inte längre kan individualiseras bort, vad händer då? När allt för många av ”oss” också riskerar att drabbas. När den sociala marginaliseringen biter sig fast och vi inser att det egentligen handlar om ett systemfel. Och att systemfelet dessutom kan slå i blindo och i princip fattiggöra vem som helst av oss. Omvandlas fallandeångesten då till politiskt sprängstoff?

Idag inser allt fler exempelvis att Fas 3 eller de nya sjukreglerna systematiskt ruinerar människor som haft otur. Tillhör vi dem som är 55+ och förlorar anställningen får vi det onekligen svårt, oavsett hur mycket vi kämpar, att hävda oss på en reguljär arbetsmarknad som allt mer jagar efter en svårfunnen superarbetskraft. När oturen är framme och vi blir så sjuka att arbetsförmågan sviktar, då riskerar vi också att snabbt och brutalt kastas ut i ett försäkringslöst tillstånd. Vilken politisk betydelse får dessa framväxande insikter?

Annelie Jordahl försökte för något år sedan fånga tidsandan i tre korta meningar: ”Om 1900-talet handlade om hur Fattig-Sverige blev Villa-Sverige så blir 2000-talet en spiral neråt. Medelklassen sjunker och vips blir de intresserade av klassperspektivet igen. Högst påtagligt börjar det angå dem själva.

Man brukar ju ibland säga att riktigt bra författare och konstnärer är de som är bäst skickade att fånga tidsandan. Ja, till och med att de oftast ligger ett steg före oss andra. Jag har en stark känsla av att Annelie Jordahl är just en sådan författare, d.v.s. en som i detta nu håller på att få rätt…

************************

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5,

Etiketter: , , , , ,

12 reaktion på “Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor?

  1. avatarirene

    om vi svenskar kunde få låna av våra egna pensionspengar, så skulle man kunna använda dem till att starta ett företag eller köpa en insatslägenhet/hus ( som kan säljas med god vinst när man blir pensionär!) så skulle vi kunna få det mkt bättre…..så är möjligt i andra länder!
    ( sökord: EPF Emloyers Providence Fund)

    1. avatarKjell Rautio

      Måste erkänna att jag är för lite insatt i EPF för att ge dig det svar som du förtjänar. Lovar dock att läsa på och försöka förstå bättre.

      En spontan reaktion, utan att ha satt mig in i EPF-frågan, är ändå att en stor del av det kollektiva sparandet och pensionskapitalet borde kunna användas på ett mer samhällsnyttigt sätt…

  2. avatarAnders Widén

    Bra och välformulerat och väldigt nödvändigt – vilket är det tråkigaste av allt. Att din text behövs, att dessa ord måste ut och debatteras för att synliggöra den skrämmande politik som förs.
    Tyvärr sover rätt många ännu, eller är bedövade av sina egna livslögner…
    Nå. Fler och fler är på väg att vakna.

    MvH
    Anders

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Tack Anders!

      Jag har noterat att också du den senaste tiden försökt belysa vad som just nu sker i vårt land. Att det är något väldigt viktigt som håller på att gå sönder.

      Jag läser alltid då och då din välformulerade och tänkvärda blogg och glädjs åt ditt språk och de värderingar som du där ger uttryck för. Har en känsla av att det, för var dag som går, blir fler och fler av oss som aktivt börjar använda pennan (datorn) som vapen i kampen för ett rättvisare och mänskligare samhälle.

      Tack för dina ord. Jag ser fram emot fler välformulerade och kloka tankar på din blogg eller i pressen (DN)… 🙂

  3. avatarAnton Andersson

    Ja frågan är vad den politiska reaktionen blir på rädslan att falla? Socialism eller fascism(barbari)?

    Hur som helt måste arbetarklassen sträcka på sig och arbetarörelsen måste tro på sin egen samhällsmodell.

  4. Pingback: För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar… « reflektioner och speglingar II…

  5. Pingback: Skitjobben finns visst! « Kultur och Kritik

  6. avatarGun

    Din beskivning är inte svår att ta till sig, det är en klockren beskrivning.
    Ångest som drivkraft kan vara konstruktivt korta perioder. Varaktig ångest ger stress som leder till sjukdom. Att dra slutsatser av erfarenheter och lära nya saker förhindras av ångest. Om ångesten blir varaktig övergår den i panik och rädsla. Det finns inget så farligt som rädda människor.
    Regeringen praktiserar managment by fear!
    Lite tankar om ångest på individplan som gå att översätta till grupp- och samhällsnivå.

    1. avatarKjell Rautio

      Ja, jag kan bara hålla med. Vi måste styra om politiken från ”management by fear” till att istället bygga vidare på våra bästa stämningars längtan.

  7. Pingback: Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn? | LO Bloggen

Kommentarer inaktiverade.