Minnesfragment från fyra långa vårdagar i Géneve

avatar

Det känns tomt. Vårsolen värmer när jag sätter mig i parken utanför ILO-byggnaden. Fyra intensiva arbetsdagar är över. Insekternas planlösa flykt förundrar mig. I motljuset växer rörelserna till ett mönster. Strukturer i arbetsgivarnas retorik tycks fastare former. När jag för mig själv försöker att summera debatten om de internationella normerna för anställningsskyddet känner jag mig liten. Stora krafter är i rörelse.

När arbetsrättsjuristerna kallades till Gèneve var uppdraget tydligt. Tillsammans skulle vi identifiera hinder för ratificeringen av ILOs konvention 158. Dessutom skulle vi diskutera trender i anställningsskyddet. För att möjliggöra en vettig diskussion gick vi steg för steg igenom anställningsskyddets principer (se tidigare på LO-bloggen). På punkt efter punkt skingrades molnen. Ovettet jagades på flykt – trodde vi.

Är det rimligt att en arbetsgivare ska få säga upp någon utan saklig grund? Skall arbetsgivaren få säga upp någon för att han haft en dålig morgon? Är det relevant att någon färgat håret rött? Skall arbetstagaren som ställer irriterande (men relevanta) frågor kunna sägas upp för detta?

Mot den sakliga grunden (som alltså finns i ILO-konvention 158) hävdade arbetsgivarna betydelsen av förtroende. Saknas förtroende måste arbetsgivaren kunna säga upp anställningskontraktet. Men ganska snabbt tvingas arbetsgivarna på reträtt. Förtroendet måste ju knytas till yrkesskickligheten. En arbetsgivares förtroende till en läkare (som arbetstagare) kan ju inte bygga på några golfrundor och trevliga middagar. Förtroende i yrkesrollen och i privatlivet är två olika saker. När punkten avslutas konstaterade vi, tillsammans med arbetsgivarna, att det trots allt är rimligt att det finns krav på saklig grund vid uppsägning – trodde vi.

De grundläggande principer för anställningsskyddet som sedan följer är på många sätt enbart en naturlig konsekvens av kravet på saklig grund. Arbetsgivaren ska motivera varför någon sägs upp och meddela detta i tid så att arbetstagaren får möjlighet att försvara sig. För att skyddet inte ska bli illusoriskt behövs möjligheter att vända sig till en domstol eller annan neutral instans.

Men arbetsgivarna gav sig inte. De hävdade att förhandlingar i samband med uppsägningar är ”administrativa bördor” som är både kostsamma och orsak till arbetslöshet. Svårt att hänga med? Det var det för arbetsgivarna också. Men även här, efter långa diskussioner, skingrades frågetecknen. Problemen var inte principerna. Utan tillämpningen av dessa i vissa länder (exempelvis hävdades att uppsägningstiden på Sri Lanka vara 48 månader). Arbetsgivarna backade igen – trodde vi.

Efter tre dagar av ändlösa diskussioner kunde man förvänta sig att en viss samstämmighet vuxit fram. Men när mötesordföranden slutligen presenterar de slutsatser som vi varit överens om, del för del, punkt för punkt, slår skiten i fläkten. Arbetsgivarna kan inte ställa upp på något gemensamma slutsatser.

Istället trollar de fram en programförklaring för marknadstalibanernas världsherravälde. Konvention 158 om anställningstrygghet måste upphävas. Företagens behov, globaliseringen och konkurrensen kräver att anställningstryggheten försvinner helt.

Den internationella arbetsgivarorganisationens företrädare tycks vara långt från arbetslivets realiteter. Självklart vill en arbetsgivare fritt kunna anställa och avskeda. Men arbetsgivaren är inte ensam i anställningsrelationen. Arbetstagaren har ett rimligt krav på förutsebarhet. Detsamma gäller samhället. Om arbetsgivaren fritt kan avskeda övervältras kostnaderna på samhället. Och där samhällsinstitutionerna inte fungerar på den enskilde. En arbetsgivare som missbrukar sina privilegier riskerar dessutom att skapa tysta och förbittrade arbetsplatser. Utan rättvisa pyr det på arbetsplatsen. Det förstår varje människa som varit på en arbetsplats.

Men det är inte detta som upptar mina tankar när jag återhämtar mig i vårsolen. Det som bekymrar är det ogenerade anfallet mot ILO. Ibland brukar jag tänka att vi lever i en brytningstid. I vart fall kan det vara frestande att tro det. Den som vill finner tecken överallt. Men å andra sidan har nog människor i alla tider upplevt just deras tid som just en ny tid. Men attacken på ILOs grundläggande normer känns som ett tecken i tiden.

ILO kom till vid en tidigare brytningspunkt i världshistorien. Första världskriget hade avslutats. I den nya världsordning som skulle upprättas var ILO en av hörnpelarna. ILO föddes i och med Versaillesfredan 1919. Jag har bloggat om detta tidigare (om arbetet som vara). Den trepartsstruktur som ILO bygger på är unik inom de stora FN-strukturerna. Viljan till samförstånd har alltid varit stor. Priset för oenighet har genom åren ansetts alltför kostsam.

Men något har hänt. Kritiken mot de internationella normerna har blivit syrligare. De institutioner som övervakar normerna har fått allt beskare kritik. De som har varit med länge säger att det som utspelat sig är något av det mest långtgående de varit med om. Kritik av ILO-konventioner har arbetstagarrepresentanterna lärt oss att leva med, men krav på att helt upphäva konventioner, som upprättats i samförstånd, är något nytt.

Stora krafter är i rörelse. Kinas och Indiens upptagande i världshandeln. Östblockets fall. Ny produktions- och transportteknik. Ny informationsteknik. Demokratier i kläm. Världsekonomi i svårigheter. Mycket i världskapitalismen är nytt, men mycket är sig också likt.

Jag tittar på fjärilarnas dans i solen igen. Inom kaosteorin menas att även en obetydlig händelse har påverkan och kan ge stora och oförutsägbara effekter någon annanstans inom ett system. En fjärils vingslag kan skapa en storm i Karibien (den s.k. fjärilseffekten). Jag undrar vilka konsekvenserna av fyra långa vårdagar i Gèneve kan bli.

En reaktion på “Minnesfragment från fyra långa vårdagar i Géneve

  1. avatarSusanne Lindberg Elmgren

    Tack för två bra bloggar om anställningsskyddet och ILO konvention 158 om saklig grund. Du klär av arbetsgivarnas marknadtänkande på ett strålande sätt. Trots att jag är utbildad nationalekonom tycker jag självklart att man måste ha en juridisk utgångspunkt… Väck med sysselsättningseffekter när ILO diskuterar detta.

Kommentarer inaktiverade.