När ansvar blir oansvarligt

avatar

Någonstans inom mig känner jag igen detta. Jag har hört det förut. Ett resonemang om instinkter. Att det rationella i vissa lägen kan vara det intuitivt oförnuftiga. Mycket riktigt. Jag hittar scenen i filmen Million Dollar Babe, där den åldrade boxningscoachen (Clint Eastwood) instruerar talangen (Hilary Swank):

Boxing is an unnatural act. ‘Cause everything in it is backwards. You want to move to the left, you don’t step left… you push on the right toe. To move right, you use your left toe. Instead of running from the pain, like a sane person would do… you step into it. Everything in boxing is backwards.

Ibland är det oförnuftiga det förnuftiga. Ibland är det rationella det till synes irrationella.

Vad som gör att jag erinrar mig scenen från Million Dollar Babe är en föreläsning av ekonomen Paul Krugman. Han talar om krisen i världsekonomin, i synnerhet problemen med den krispolitik som präglat Europa sedan 2008. I stora delar av västvärlden har de politiska beslut som fattats varit allvarligt misslyckade. Det som kan verka som förnuftiga beslut har i själva verket varit djupt oförnuftiga.

Krugman konstaterar att västvärlden befinner sig i en ny ekonomisk verklighet där etablerade modeller inte längre ger svar på grundläggande frågor. Han kallar det ”a world of depression economics”. En värld där räntevapnet inte ger utslag. Med styrräntor i det närmaste på noll råder fortfarande massarbetslöshet. I denna nya värld gäller inte längre gamla sanningar. Det förnuftiga har blivit oförnuftigt.

I depressionsekonomins värld är allt upp och nervänt. Att spara är att förlora. Att trycka mer pengar ger inget utslag. Att argumentera för ansvarlig budgetbalans kan vara oansvarligt. Krugman uppmanar politiker och ekonomer i Europa och USA att omvärdera tidigare modeller och föreställningar.

För den som med svenskt perspektiv lyssnar på Krugmans föreläsning blir underhållningsvärdet ännu högre. Tänk om hela det svenska ekonomi-politiska eliten boxas som en nybörjare. Anders Borg och den borgerliga regeringens, men även oppositionens, evigt malande prat om ansvar är kanske feltänkt. En misslyckad högerkrok. Sandro Scocco är inne på samma spår i debattartikel på SvD.

Det senaste numret av kulturtidskriften 10-tal handlar just om Ansvar. Vad är det vi menar med ansvar egentligen? Vad är ansvarets innebörd? Vem ansvarar vi inför? Resonemangen och perspektiven är många och rika. Jag hoppas att varje svensk politiker får det senaste numret hemskickat till sig.

Ansvar tycks vara vår tids nyckelord. Jag kan inte undgå att tänka att kravet på Ansvar kanske är oansvarigt. Att bakom retoriken om ansvarsfull ekonomisk politik vilar ett oförnuft. En oförmåga att se att det kapitalistiska systemet befinner sig i en strukturell kris. Risken är att Ansvarets lovsång blir välfärsstatens svanesång.