Nationalekonomin och den förlorade historiska kunskapen

avatar

”Unfortunately, many economists have not learned from the past. And that’s at least part of the reason we are apparently condemned to repeat it.” Så avslutar Paul Krugman sin blogg från igår, där han argumenterar för att dagens nationalekonomer i betydligt större utsträckning än idag borde läsa ekonomisk historia. I den ekonomiska historien finner man nämligen en rad frågeställningar och erfarenheter som vi kan ha nytta av idag, menar Krugman. Som ekonomisk historiker blir man naturligtvis lite styrkt av Krugmans formuleringar. Det ska man inte”sticka under stol” med…

Det är bland annat mot bakgrund av tidigare gjorda ekonomisk-politiska misstag som Krugman försöker analysera dagens ekonomiska kris. För honom ligger lösningen i att ”kombinera en klassisk keynesiansk politik med omfattande reformer för att undvika en upprepning av finanskrisen”.

I det läge världsekonomin nu befinner sig är det lätt hänt, anser Krugman, att de enskilda nationalstaterna – i likhet med vad som skedde under mellankrigstiden – vänder sig inåt och och drar sig undan sitt ansvar för att upprätthålla efterfrågan i den globala ekonomin. Detta riskerar att utlösa en global kedjereaktion där vikande internationell efterfrågan leder till produktionsnedskärningar vilket skapar fler arbetslösa och lägre efterfrågan vilket leder till ytterligare produktionsnedskärningar som…osv.

Situationen i Europa är just nu synnerligen bekymmersam. Där anmodas vissa länder, bl.a. Grekland, göra mycket kraftiga nedskärningar och sanera sina statsfianser för att överhuvudtaget få lån från de tunga internationella kreditinstitutionerna. Samtidigt finns också länder som har goda statsfinanser men som idag ändå väljer att bedriva en kontraktiv (d.v.s. åstramande) finanspolitik, trots att vi just nu är på väg rakt in i en lågkonjunktur. Sverige ingår i denna kategori. Sverige riskerar därmed att ”kasta bensin på brasan” och ytterligare ge kraft åt den destruktiva kedjereaktion, som Krugman och andra progressiva ekonomer varnar för.

När inte ens länder som Sverige, som faktiskt har möjlighet att ”dra sitt lilla strå till stacken”, väljer att göra det man kan har vi otvivelaktigt hamnat i ett mycket bekymmersamt ekonomiskt läge. Trots att en i princip enig akademisk nationalekonomisk kår, Konjunkturinstitutet (KI), bankekonomer och andra prognosmakare gör bedömningen att de 15 miljarder – som Borg mutat in i sitt snäva budgetramverk – är alldeles för lite väljer ändå regeringen att slå dövörat till. Vi står alltså inför ett mycket tufft läge, där arbetslösheten de närmaste åren därför sannolikt kommer att bli högre än den hade behövt bli…

Krugmans framtidsprognos är uppriktig men dyster: ”Min gissning är att vi fortfarande inte kommer att se en full återhämtning inom de närmaste fem åren. Jag förutsäger inte världens undergång, men jag tror att vi åtminstone kommer att få tio riktigt dåliga år.” Det är alltså frågan om tio riktigt dåliga år för många som redan idag har det tufft. Det handlar exempelvis om den växande grupp som springer runt på osäkra anställningar, personer som biter ihop och trots förslitningsskador kämpar sig till jobbet, ensamstående som har svårt att få hushållsbudgeten och vardagen att gå ihop, arbetslösa som hoppas att det snart ska vända och de ska få chansen…

Om några år kommer troligen blickarna från dessa personer, deras anhöriga och många fler att vändas mot dagens politiska makthavare. Den fråga som redan vibrerar i luften, liknar den som 1920- och 1930-talets ansvariga politiker tidigare ställts inför; ”Gjorde ni verkligen allt som stod i er makt för att motverka arbetslösheten och de mänskliga och sociala tragedier som alltid följer i dess spår?”

Vad Borg och Alliansen anser i denna fråga vet vi redan. Nästa vecka får vi svar från Waidelich och socialdemokraterna. Blir detta en blek blåkopia av Borgs kalkyler, så som olika ”läckor i media” antytt? Eller får vi se en färgstark socialdemokratisk opposition, som med nyväckt självförtroende och välgrundade slutsatser är beredd att ta upp kampen mot den växande arbetslösheten och ojämlikheten. Det återstår alltså att se…

*****************************

Press; nsd svt1, ab1, ab2, svd1, svd2, svd3, dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, exp

Bloggtips; Ett Hjärta Rött om den ekonomiska debatten, Högbergs tankar, Lena Sommestad och Bengt Silferstrand om Socialdemokratin och budgetarbetet, Jonas Sjöstedt om Bryssel, Martin Moberg om minoritetsregeringen, Alliansfritt om arbetslivsinstitutet,  Annarkia om politikerfrälse, Eva Hillén Ahlström om fosterhemsbarnen,  fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

11 reaktion på “Nationalekonomin och den förlorade historiska kunskapen

  1. avatarNattswe

    melodi internationalen:

    ” Upp till kamp emot oss själva ,

    vi har styrt i 70år, och inget blev som det skulle

    ……men vi sossar sjunger glatt ändå”

    2 versen

    ”era pengar vi vill spendera utan ansvar eller kontroll,

    men bara vi höjer skatten , så finns det mer ändå,

    hurra hurra”

  2. avatarannbw

    Tycker inte det finns spår efter att mänskligheten någonsin har tagit till sig av sina fel och gjort bättre nästa gång, utan tvärtom har det ändrats på ett sådant sätt att man hellre skyller ifrån sig.

  3. Pingback: S måste våga ta den ekonomiska debatten « Ett hjärta RÖTT

  4. avatarGun

    Det rådande ekonomiska systemet förefaller ha kommit till vägs ände men dom som lever av det ger inte upp så lätt.
    Tänk om pensionspengar kunde investeras i dåliga tider istället för att spelas bort på börsen?
    Tänk om man sparade i ladorna i goda tider för att användas i dåliga tider? Det gamla bibelcitatet ”efter sju goda år ska sju dåliga följa”, är kanske inte så dumt att filosofera över.
    Hur kan tron på det rådande ekonomiska systemet vara så stark att allt förnuft är bortblåst?

    Många frågor, få svar.

    1. avatarMartin Dalsenius

      Ja många frågetecken har du i varje fall. Om ”det nuvarande ekonomiska systemet” nått vägs ände, vilket föreslår du istället? Det som fullkomligt kollapsade 1989 och som för alla med någorlunda intresse av historien måste anses varit en mänsklig, ekonomisk och demokratisk katastrof?

      Man ska inte ”spela på börsen” (dvs tillgängligöra kapital för företag som då kan växa, bygga och anställa), men man ska ändå ”spara i ladorna”.

      Det gamla pensionssystemet byggde upplysningsvis på att allt gick ur de arbetsföras händer till de existerande pensionärernas mun, vilket ju inte direkt byggde för en framtid när befolkningspyramiden tippar över ände och vilket nu unga kommer få lida åtskilligt för under hela sitt arbetsliv.

      Jag vet inte om jag vill påstå att allt förnuft är bortblåst, men jag tror du behöver fundera ett slag till och med all respekt kanske läsa på lite.

  5. avatarGun

    Martin!
    Jag är nog mer påläst än du anar och jag är skolad i både det gamla och nya pensionssystemet. Inte ser jag att våra pensionspengar ger särskilt många jobb!?
    Inte många länder skulle våga införa ett sådant pensionssystem som vi har nu.
    Jag anser att det ekonomiska system som bygger på ständig tillväxt, där man privatiserar skola, vård, omsorg och infrastrktur fungerar dåligt. Exempeln är många tex stängdes en privat skola nyligen, ingen vill driva busstrafiken i Malmö, bankerna håvar hem storkovan periodvis när det inte funkar utpressar dom folket som får betala.

    Jag har ingen saliggörande lösning och jag har inte heller snackat om något system som skulle komma från dom forna össtaterna.

    Martn – jag ser inte heller att du har så konstruktiva förslag, jag ser bara att du uttrycker missnöje med mina tankar om hur samhället inte fungerar. Du tycker kanske att det är bra som det är?

  6. Pingback: Har S lämnat walk over? | Annarkia

  7. Pingback: En tyst revolution (del 6) | LO Bloggen

  8. avatarlasse

    Det märkliga är att denna ekonomiska galenskap utspelar sig i Europa där politiker ena stunden anser att en sänkning av den ekonomiska aktiviteten är ett måste för krisens skull men sen kan som om inga som helst kopplingar fanns prata om den demografiska prognosen som ett stort bekymmer. Där allt färre ska försörja ett växande äldreboendet Europa. Har dessa makthavare ingen förmåga att se det katastrofala sambandet med de sk sparkrav som gör allt fler av de i arbetsför ålder arbetslösa och då inte minst de unga som blir arbetslösa och berövade framtidshopp i en skala som är ofattbart stor i många länder. Enligt studier så är inte sällan de unga som drivits in i långtidsarbetslöshet i praktiken förlorare resten av sin arbetsföra tid. Detta pratas det aldrig om i samband med den demografiska utvecklingen, endast om höjd pensionsålder och det finansiella och att de som av den förda ekonomiska politiken tillåts arbeta nog inte vill betala. Klart att bördan på de nämnda blir stor när de både ska producera konsumtion som gör att både äldre och en stor kader arbetslösa ska kunna överleva rent fysiskt. Sunt förnuft borde ge att alla i arbetsför ålder ska kunna arbeta.

  9. avatarlasse

    Ambrose Evans-Pritchard –
    Frau Merkel, it really is a euro crisis

    “Draconian fiscal tightening might be manageable for these countries if the Teutonic bloc is willing to offset the contraction in demand by cranking up their own stimulus, allowing the intra-EMU imbalances to close from both ends. But the Teutons instead cling to their pieties, and their morality tale. The result is the downward spiral that we can all see.

    Germany imposes austerity alone, seemingly convinced that there are good imbalances (German trade surpluses) and bad imbalances (Club Med trade deficits). Well sorry, Frau Merkel, this is intellectually childish. Both imbalances are equally bad. Booth sides are equally ”guilty”, to borrow your morality language.

    As I have written many times, this austerity fetishism repeats the fatal error of the 1930s Gold Standard when surplus states (France and the US then) failed to recycle their gold hoard and instead imposed the full burden of adjustment on the deficit countries — until these countries broke free and inflicted condign revenge.”

    Ren dumhet verkar råda hos den europeiska politiska och ekonomiska eliten. Man begär av ”Club Med” att de ska korrigera sina obalanser men att ”Teutonerna” själva ska kunna fortsätta att ha obalanser. Även om Sverige är en i sammanhanget liten Teuton så är vi å andra sidan vanligen relativt sett ”bäst i klassen” i att ha de nämnda obalanserna. Numer går det bra för Sverige om det offentliga visar överskott i sina affärer mot medborgarna. Hur det går för folkhushållet verkar vara totalt ointressant. Den svenska modellen för offentliga finanser sen 90-talet går ut på att lämpa bördorna någon annanstans. Det offentliga låter hushållen belåna sina bostäder för att man ska kunna skryta med meningslösa överskott. För att privat sektor inte ska kollapsa i sin uppgift att förse det offentliga med meningslösa finansiella överskott måste vi ha överskott mot utlandet, detta åstadkoms med ständigt åtstramning av den inhemska ekonomin som sätts på sparlåga och har permanent massarbetslöshet. För att kunna ha överskott mot utlandet måste någon i utlandet skuldsätta sig. Så de sk starka svenska offentliga finanserna åstadkoms genom att någon annan skuldsätter sig.

    Man frågar sig, har europeiska toppolitiker inga ekonomiska rådgivare.

    Förmodligen ses torygraphens Evans-Pritchard som någon sorts vänsterelement av de galna nyliberalerna och eurofanatikerna. Förmodligen skulle vilken konservativ högerman av den gamla skolan ses som vänsterelement idag.

  10. avatarJan Wiklund

    Att föreslå ungefär det ekonomiska system vi hade ca 1945-1980, före alla avregleringar, verkar nästan revolutionärt idag.

    Det förefaller som om dessa avregleringar var ett utslag av ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Och att de som gjorde detta nu skäms så till den grad att det åtminstone fungerande system som fanns före 1980 (eller 1988 i Sverige) har suddats ut ur minnet.

    Eller – hemska tanke – kanske de allesammans hör till den bråkdel av nån procent som har tjänat på saken medan alla andra har förlorat. Då vill de förstås ännu mindre tala om hur det var innan.

    Vad det handlade om var, grovt sett, att stoppa all reallöneökning och istället basera tillväxten på lån. Förstås med följden att vi nu alla står i skuld till en finansmaffia som på ett eller annat sätt har koopterat den politiska klassen.
    Lasse, du har rätt i att även gamla högerpolitiker hade mer förstånd än dagens nyliberala räknenissar – se t.ex. här: http://respubli.nmezp.com/Artikler/Utdoedd-kriseforstaaelse

Kommentarer inaktiverade.