Om arbetets incitamentsstrukturer

avatar

 

Ibland vill man bara inte gå upp. Livet går i cirklar. Värmen i sängen trollbinder. Ute är det mörkt och kallt. Att ta sig till jobbet är ett oöverstigligt hinder. Bussens trängsel och dofter avskräcker. Arbetet ger inte mening. Oljudet från väckarklockan berör dig inte.

Men mot alla odds reser du dig upp. Med en zombies steg vacklar du ut i badrummet. En ny arbetsdag kan börja.

Känner du igen dig? Händer det att du i dessa stunder också frågar dig vad meningen med arbetet egentligen är? Vad är det som får de arbetande att arbeta dag efter dag? Vad är det för krafter och strukturer som förmår oss att lämna sängen? Varför väljer du att gå upp? Kanske är det hela banalt. Kanske inte. Arbetets incitamentsstrukturer kan vara värda några minuters meditation.

I industrialiseringens och kapitalismens barndom (i början och mitten av 1800-talet) brottades dåtidens fabriksägare med ett idag bortglömt problem. Den nyuppfunna maskinella produktionen krävde arbetstagare. Men människan som disciplinerad och lojal arbetstagare var ännu inte uppfunnen. Människor såg sina behov som givna. När behoven tillfredsställts fann man ingen anledning att fortsätta arbeta. Och varför skulle man det? Det finns ju så mycket annat att göra än att tjäna mer pengar. De första fabriksägarna hade svårt att locka fria och otyglade själar till produktionens monotoma rytmer.

Svaret på problemet har Zymunt Bauman skrivit om i ”Arbete, konsumtion och den nya fattigdom”. Arbetstagaren var tvungen att uppfinnas. Vägen dit gick var blind disciplin. Arbetstagaren skulle vänjas till okritisk lydnad. En ny arbetsetik måste uppfinnas. Den som gick genom fabriksgrindarna gav i praktiken upp sin frihet (dagens arbetsrätt bygger fortfarande på samma grundstrukturer. Arbetsgivarna försvarar fortfarande rätten att leda och fördela arbetet med näbbar och klor). Arbetsetiken syftade till kontroll och underordning. Människan skulle fostras. Naturen och människan skulle erövras i utvecklingens namn.

Arbetets lovsång krävde att de som valde att stå utanför arbetet och fabrikens strukturer fick det besvärligt. Åtgärderna i fattigvården i Storbritannien under 1830-talet tycks vila på samma logik som Fredrik Reinfeldts reformer 2006. Låt mig citera Bauman ”Förhoppningen var att ju mer livet för de sysslolösa fattiga försämrades och ju djupare de sjönk i armod, desto mer frestande eller åtminstone mindre outhärdligt skulle ödet för de fattiga som hade sålt sin arbetskraft i utbyte mot den mest eländiga lön framstå för dem; och därmed skulle arbetsetikens sak få stöd och dess slutliga framgång komma närmare sitt förverkligande”.

Det som fick den tidigare industrialismens arbetstagare att ta sig upp på morgonen var sannolikt hunger, tvång och rädsla. Arbetsetiken byggde strukturer som gjorde arbetet till det enda valet. Fabriker, fattighus, fängelse, skola och armén byggde på samma avsikter. Människor skulle disciplineras till lydnad. Det yttre tvånget sparkade upp våra förfäder ur sängen. Har fanns inget val. Arbetet var en valofri nödvändighet.

I slutet av 1800-talet sker ett stort paradigmskifte. Istället för piskan börjar man att pröva moroten i fabriksproduktionen. Det som brukar kallas Taylorism innefattar också ett försök att belöna de disciplinerade och lojala arbetstagarna med högre löner. Fackliga påtryckningar hade naturligtvis stor betydelse, liksom behovet av att avyttra det gigantiska produktionsöverskott som industrialiseringen nu skapade. Det är här som det moderna konsumtionssamhället tar form.

När lönerna ökade blev arbetstagarna också deltagare i det kapitalistiska projektet. Motivationen till arbetet flyttade in i människan. Det tidigare yttre tvånget internaliserades och blev till ett inre tvång. För nu blev arbetet ett instrument för att höja den materiella standarden. Genom en högre materiell standard kunde arbetstagaren vinna i värdighet. Genom arbetet kunde arbetstagaren vinna en identitet. Mer varor, växande behov och tilltagande begär växte sannolikt i det tidiga 1900-talets lojala och disciplinerade arbetstagarnas fantasier.

Under första hälften av 1900-talet flyttade arbetets incitamentsstrukturer in i människan. Självklart fanns fortfarande inslag av yttre tvång kvar i den morgontröttes överväganden. Men arbetet hade blivit en moralisk plikt. Viljan till arbete blev också, kanske framförallt, en inre angelägenhet. Med välfärdsstatens framväxt neutraliserades den yttre förnedringens fattigdom.

Här står vi fortfarande idag. Det som sparkar oss ur sängen är ett inre och yttre tvång. Men något har hänt. Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen litar inte på den inre arbetsmoralen. Reinfeldt med entourage har återupplivat det yttre och fysiska tvånget. De senaste årens arbetsmarknadsreformer syftar till att återupprätta 1800-talets arbetsetik. Reformerna drabbar primärt de sjuka och arbetslösa, men strukturerna syftar ytterst till att påverka de som arbetar. Villkoren för de arbetslösa skrämmer den arbetande till tystnad och sämre villkor.

Använder man 1830-talets Storbritannien för att förstå vår samtid är det bara en tidsfråga innan de mest liberala grupperingarna i Reinfeldts regering börjar ifrågasätta alla former av understöd till den behövande delen av befolkningen. Det är inte osannolikt att sådana tankar frodas i de borgerliga ungdomsförbunden. Då är vi tillbaka på kapitalismens nollpunkt. Det är en skrämmande tanke. Där finns ingen plats för sovmornar. Där är det rädslan och överlevnaden som väcker dig. Min förhoppning är dock att du som arbetar vaknar innan det är för sent. I en demokrati går det ju lyckligtvis att byta regering.

8 reaktion på “Om arbetets incitamentsstrukturer

  1. avatarHarry Seito

    Jag läser då då LO-blogg. Bra blogg. Men nu ung jurist skriver konstigt om arbetet. Jag och kamrater gick jobbet för pengar och träffas. Vi förhandla alltid mer lön och mindre tid. Inte fanns inre tvång arbeta. Kanske tjänsteman med fina jobb vill så. Moralisk plikt för mej arbeta till barna och få bra liv. Högern alltid sänka lön, alltid röstat nej jämfördela pengar med försäkringar. Nollpunkt nu i sverige och finland kvinnor utan pass. Bra om LO organiserar.

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej Harry, Med det inre och yttre tvånget försöker jag bara att samla in de faktorer som påverkar oss. Tvång kan vara missriktat, det kanske är mer korrekt att prata om yttre och inre incitament. Glädje över gemenskap på arbetsplatsen är kanske en blandning av de båda. Likaså pengar, men kanske olika beroende på vad pengarna går till. om det handlar om att få ihop till livets nödtorft och hålla fattigdom stången så är det yttre faktorer, medan om viljan till mer pengar handlar om något som kanske egentligen inte behövs (typ en tredje plattTV) så blir det en inre faktor. Men, men… oavsett vilket kan det hela vara värt att fundera över ibland. Tack för din kommentar! Mch C-M

  2. Pingback: SAP:s krisarbete kräver in(s)ikter om viktiga paradoxer! | LO Bloggen

  3. Pingback: M hyllar och krossar den svenska modellen « Ett hjärta RÖTT

  4. avatarFred Torssander

    Tvångsarbete eller obligatoriskt arbete för icke anställda som metod att disciplinera arbetskraften återupptogs i Sverige år 2000 av en socialdemokratisk regering. Efter att ha varit avskaffat sedan 1930-talets AK-jobb ersattes av Beredskapsarbete.

    ILO reagerade med rapporten ”Workfare tendencies in Scandinavian welfare policies”.

    Det svenska socialdemokratiskt lojala LO kan möjligen nu ett decennium och två öppet borgerliga regeringar senare tänkas komma med någon typ av synpunkter.
    Dock givetvis inte några principiella krav på att den som åläggs att utföra arbete åt annan för sin försörjning skall ha rätt till anställning och (kollektiv-) avtal. Sådana långtgående krav skulle kunna komma att medföra en svekdebatt när socialdemokratin åter kommer till makten.

  5. avatarAnders Larsson

    Det stämmer inte att LO inte varit okritiska mot den Socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Kritiken har till exempel använts av moderaten Kent Olsson i Riksdagen och finns även återgiven i LO-tidningen.

    LO-ekonomen, Martin Hedenmo, säger där i en artikel:
    ”Billiga och enkla åtgärder har gjort regeringens arbetslöshetsmål möjligt. Allmänt sysselsättningsstöd har ökat med drygt 100 procent på ett år. Med hjälp av den starka konjunkturen skulle målet uppnåtts ändå. Det anser LO-ekonomen Martin Hedenmo, som är kritisk till att Ams satsar på billiga åtgärder som tränger undan riktiga jobb i
    en högkonjunktur.”

    Han fortsätter:
    ”Volymen har blivit viktigare än kvalitet och långsiktighet, allt för att regeringens mål ska uppnås, enligt Martin Hedenmo. Fyraprocentsmålet är uppnått, och det är positivt, anser han, men hur hållbart är det? Människor med låg utbildning sätts i arbetspraktik istället för i utbildning som kan ge dem reguljära jobb på lite längre sikt.”

    Artikeln (LO-tidningen den 17/11-2000)hittar du här: http://www.ad.se/aa/aa.php?zbwsession=0100460050060000364331

  6. avatarFred Torssander

    Det är riktigt att det förekommit kritik bland LO-ekonomerna. LO-ekonomerna är dock såvitt jag vet inte någon beslutande utan en rådgivande instans.
    Även Dan Andersson skrev något som skulle kunna tolkas som att han faktiskt instämde i ILO rapportens bedöming – efter att jag hade fått honom att läsa denna.
    ”Den amerikanska tillämpningen av ”workfare” fokuserar på den enskildes moraliska skyldighet gentemot samhället. Huruvida ”workfare” eller ”welfare to work” skall tillämpas för alla
    socialbidragstagare är ytterst en värderingsfråga. I Sverige har myndigheterna enligt sociallagen stor möjlighet att avkräva aktivitet av individerna som uppbär bidrag.” (http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/47C4A4B4739272D9C12572C200417DED/$file/Arbetslinjen.pdf s. 7f )

    Sådana försiktiga propåer har dock inte lett till någon handling från LO:s sida. Defintivt inte medan socialdemokraterna hade regeringsmakten. Och fackföreningsrörelsens totala handfallenhet inför kraven från medlemmarna om att de skall få fackets hjälp med att få avtalsenliga villkor när de arbetar är inte ett resultat av något annat än socialdemokratisk indoktrinering.
    Indoktrinering som går ut på att medlemmar som för sin försörjning åläggs arbete vilket betecknas som varande icke ordinarie eller icke reguljärt kan och bör diskrimineras – även av sina kamrater i facket.

    Något försvar av den tidigare principen att arbetslösa inte skulle tvingas att bryta mot det fackliga löftet finns icke – annat än bland de dirkt drabbade. Vilka gång på gång ohörda har klagat över att de blir tvingade till solidaritetsbrott.
    Se till exempel Dagens Arbetes internetdebatt om AGA:n.

    Workfare eller obligatoriskt arbete är icke förbjudet i ”föregångslandet” USA och det är möjligt att de svenska socialdemokraterna tagit över politiken utan att uppmärksamma att USA – till skillnad från Sverige – inte har undertecknat de aktuella ILO-konventionerna.

    Frågan är om inte också avvecklingen av fackföreningarnas medlemsmassor som i USA upplevs som en bekymmersfri framtid för LO-ledningen. Jämfört med att behöva göra sig impopulära hos både staten och kapitalet – bara för att försvara de ”sämre” dvs. för tillfället icke maximalt profitskapande medlemmarnas rättigheter.

  7. Pingback: ”Pysselsättningsproletärer” och ”träskjobb”- en nymoderat realitet | LO Bloggen

Kommentarer inaktiverade.