Om att ompröva självbilder

avatar

I varje nationalstat finns självbilder. Om och kring nationalkaraktären odlas ett antal myter. Berättelser som berättas för att stärka och vårda den nationella gemenskapen. Berättelser om den nationella särarten. Symboler och värden som vill göra landets befolkning unik. Den amerikanska självbilden handlar om frihet och demokrati, den brasilianska vilar på livsbejakande och rytmer, den franska på kultur osv.

Varje självbild är naturligtvis komplex. Den fattige amerikanen i New Orleans har inte nödvändigtvis samma bild av landet som den etablerade överklassen i New York. Den svenska självbilden låter sig kanske inte formuleras entydigt. Likväl kan det vara värt ett försök. Finns det självbilder av Sverige som går tvärs genom olika samhällsgrupperingar? Som binder samman stad och land? Fattig och rik? Arbetare och tjänstemän? Jag tror det.

Moderniteten är stark i den svenska självbilden. Sverige uppfattas som världens mest moderna land med en välutvecklad solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Central i självbilden är den starka välfärdsstaten. Vårt socialförsäkringssystem är det mest generösa i världen, ingen i Sverige är fattig (och om någon mot all förmodan skulle vara det så är det av egen fri vilja). Kort sagt, Sverige är den breda välfärdens högborg i en socialt efterbliven värld.

Jag vet! Jag spetsar till det. Så enkelt är det inte, men ändå, ligger det inte något i det?

Självbilder är bedrägliga. Behovet av att bekräfta självbilden kan bli en belastning, ett slags mentalt fängelse, snarare än ett redskap för att förklara och förstå. Myten om den nationella särarten värnas så till den milda grad att den socioekonomiska verkligheten förnekas. Det som inte passar i själbilden trycks undan och marginaliseras.

Den svenska självbilden är i stor utsträckning också arbetarrörelsens egen självbild. Men för arbetarrörelsen tycks den svenska självbilden ha blivit till en belastning. I arbetarrörelsen historieskrivning fullbordades välfärdsstaten någon gång under 1980-talet. Sedan dess har arbetarrörelsen varit indragen i en lång serie försvarsstrider om välfärdsstaten. Steg för steg har välfärdsstatens löften och förhoppningar förskingrats. Ibland av egen kraft (efter nöd och tvång), men på senare tid på grund av en ideologiskt driven borgerlig regering.

Bilden av det moderna, solidariska, jämställda och jämlika Sverige har fängslat den svenska arbetarrörelsen. Självbilden tycks fortfarande vara ett Sverige i mitten på 1980-talet. Ett land och en verklighet som inte finns kvar. Bilderna av svunnen tid romantiseras. Priset för detta är högt.

Istället för visioner om framtiden har man diskuterat det som varit. Istället för att analysera och debattera rådande socioekonomiska verklighet har man nöjt sig med ungefärliga bilder av tidigare förhållanden. För tänk om det är så att det svenska anställningsskyddet inte är starkast i världen? Tänk om sjukförsäkringarna och A-kassan är förmånligare på annat håll? Tänk om välfärdsstaten egentligen bara finns kvar i vårt sinnelag. Som en bild. Som en tanke. Tänk.

Nostalgi är farlig. Och att ompröva självbilder är smärtsamt. Men något har hänt. Ett ljudlöst pendelslag hörs inom arbetarrörelsen. Det känns som det finns anledning till optimism igen. Förhoppningsvis kan försvarsstrider bli till offensiv. Förvaltande av system kan bli till en ny social ingenjörskonst. Självbilder måste omprövas. Det finns hopp om en välfärdsstatens renässans. För om vi accepterar att vi inte lever i den bästa världar kan det bara bli bättre. I vart fall för den som vill bygga en bättre värld.

6 reaktion på “Om att ompröva självbilder

  1. Pingback: Ska S nu börja bygga bilar?

  2. Pingback: Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell? | LO Bloggen

  3. avatarGittan Måhl

    Någon sa, minns inte vem eller var, det är inte bra att ha hela framrutan fylld av en backspegel. Det var det ena jag tänker på. Det andra är att välfärd inte är en konstant enhet, har aldrig varit, inte här och ingen annanstans heller. Men modeller av välfärd kan vara densamma då som nu och framledes. Politik är en svår konst. Demokrati är ingen ny idé, men den kan omfatta även nutiden och framtiden. Som exempel omfattades inte kvinnor och slavar i demokratin på Platon och Sokrates tid, men likväl så använder vi begreppet som något självklart frigörande för kvinnor och underklassen, de som saknar andra medel än sin röst. Politiker är inga trollkonstnärer som kan omvandla uran till energi, det krävs teknik, arbetare, produkter, tillstånd m.m. Men politiker målar gärna sig själva in i den rollen att de kan ta åt sig äran, mer sällan ta på sig ansvaret och skulden.
    En mognadsprocess kanske behövs för att den allmänna välfärden åter ska kunna vara ledstjärna i svensk politik. De självklara företrädarna borde vara det socialdemokratiska partiet. Lycka Till!

  4. avatarJan Wikund

    Inte minst tycks den falska självbilden frodas i LO-borgen där Wanja Lundby Wedin kan säga, på fullt allvar, att ”Vår styrka är att vi i partssamverkan kan sitta runt ett bord med arbetsgivarna och försöka bli överens. Att då ge sig ut och protestera kan tvärtom försvåra en lösning som vi kan enas om”, se http://www.ka.se/index.cfm?c=97296.

    Här lever den patriarkala idyllen orubbad.

  5. avatarAnders Larsson

    Jag tycker inte du är rättvis när du bryter ut de två meningarna ur sitt sammanhang, Jan. Rimligtvis skall man också ta med de kommande meningarna där Wanja förklarar varför.

    ”Enligt Wanja Lundby–Wedin är förutsättningarna väldigt olika för fackligt arbete i Norden jämfört med stora delar av övriga Europa.
    – Vår förhandlingsmodell gör att arbetsgivarna är våra motparter. I stora delar av övriga Europa finns ingen sådan samverkan mellan parterna. Där är det politikerna som blir motparten. Då är det mer naturligt att försöka påverka genom demonstrationer och protester på gatorna, säger Wanja Lundby–Wedin.”

  6. avatarJan Wikund

    Det förändrar inget. Hon ger intryck av att tro på en idyll där det går att förnuftsmässigt övertyga kapitalägarna om att de bör upprätthålla en välfärdsmodell de för länge sen har övergivit. Sverige är ett land där ojämlikheten ökar i raketfart – och jag tror att den socialdemokratiska oviljan att ta konflikt är medskyldig.

Kommentarer inaktiverade.