Om en klassparadox

avatar

Klassfrågorna tycks puttra i samhällsgrytan igen. Solsidan, Bibliotekstjuven och Bröllopsfotografen är några av de TV-serier och filmer som återaktualiserat frågan om klass. Medelklass pratas det obehindrat om i samhällsdebatten. Likaså går det bra att diskutera klassresenärer. Men begreppet arbetarklass är det få politiker och samhällsdebattörer som tar i sin mun. Är det inte märkligt? Medelklassbegreppet förutsätter ju att det finns en arbetarklass. Likaså måste ju klassresenären påbörja sin resa någonstans.

Med anledning av en intervju i Expressen fick jag i veckan anledning att läsa igenom LO-rapporten röster om facket och jobben från 2007. En illa uppmärksammad paradox uppenbarade sig plötsligt. Fler och fler av de anställda i Sverige känner sig som arbetare. Samtidigt är det allt färre som känner sig som arbetarklass. Vad beror det på? Frågan är öppen för spekulation, men här finns ett politiskt spelfält för drivna politiker.

Den objektiva definitionen av arbetare (som används i rapporten) är en anställd inom LO-förbundens kollektivavtalsområden. Den subjektiva uppfattningen bland anställda i Sverige är dock väsentligt bredare. 57 % av alla anställda känner sig som arbetare (90% av LO-grupperna, 40% av TCO-grupperna och 15% av Saco-grupperna). Vad detta beror på framgår inte, men det är inte osannolikt precisionsbemanning och förändringar i tjänste- och varuproduktionen har skapat mer ofrihet på arbetsplatserna. Arbetsuppgifterna övervakas hårdare och styrningen ökar.

När det gäller upplevelsen av arbetarklass är utvecklingen den motsatta. Nästan 40% av de anställda i Sverige känner sig som arbetarklass (60% i LO-grupperna, 20% TCO-grupperna och 5% Saco-grupperna). 1988 var det 66% av LO-grupperna som kände sig som arbetarklass. Arbetarklass låter sig inte definieras objektivt.

Hur kan man beskriva en samhällsklass? I en gammal radiodebatt hör jag Ernst Wigforss definiera samhällsklass som en grupp individer som delar intressen och värderingar. Bestämmande för utvecklandet av en samhällsklass är de sociala och ekonomiska förhållanden under vilka människor lever. Alltså, de som delar som delar ekonomiska och sociala villkor utgör en samhällsklass. Men det finns sannolikt andra definitioner också.

Vad som egentligen är arbetarklass låter sig inte entydigt definieras. Man kan fokusera på yttre kännetecken (män i blåställ, matlåda, stora arbetsplatser, bor i samma områden osv). Men man kan också närma sig frågan om arbetarklass från ett språkperspektiv (diskursanalytiskt). Hur beskrivs och pratas det om arbetarklassen? I detta sammanhang öppnar sig en politisk dimension. Varför är begreppet arbetarklass så laddat?

Men tillbaka till klassparadoxen. Fler känner sig som arbetare samtidigt som färre känner sig som arbetarklass. Vad beror det på? Frågan är öppen. Det finns inga entydiga svar. Här kommer några slumpmässiga förslag till svar.

Dubbla (eller multipla) identiteter har blivit vanligare. Vi kan välja våra identiteter med större frihet. Man kan vara arbetare på dagen och identifiera sig med Solsidan på kvällen. Färre och färre områden av arbetslivet möjliggör för arbetare att bygga en livslång identitet inom branschen. Detta som en konsekvens av en mer flexibel arbetsmarknad.

Tidigare värden som hör samman med arbetarklassens ideal såsom pålitlighet, trovärdighet, stabilitet, varaktighet, trygghet, lojalitet, disciplin och underordning är inte längre normerande som ideal. Nya samhällsvärden som lovordas och belönas är otålighet, flexibilitet, impulsiviteten, rastlöshet, flyktighet, individualitet, omedelbar tillfredsställelse och temporära arrangemang. Att omfamna arbetarklassens ideal kan kanske upplevas som föråldrat? Till detta kan läggas att de nya samhällsnormerna i sig försvårar upprättandet av gemenskaper och kollektiva ideal.

En annan möjlig förklaring är den medvetna liberala attacken på klassgemenskaperna. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher förklarade att det inte finns några samhällsklasser, bara individer. Den marknadsorienterade liberalismen har genom en långt driven individualisering slår sönder gemenskaper. Tidigare var klasstillhörigheter har lösts upp i en individorienterad konsumtionskultur.

Även om det för tillfället kan kännas mörkt för socialdemokratin finns det mycket hopp i klassparadoxen. Kan socialdemokratin återvinna problemformuleringsprivilegiet och prata om de problem människor har i arbetslivet är mycket vunnet. Här finns mycket av det gemensamma som kan skapa grunden för en ny socialdemokrati. Kan väljarnas uppmärksamhet vändas till gemensamma problem i arbetslivet. Och mindre av intresset riktas mot värderingsfrågor och fritidsfrågor. Ja då är mycket vunnet. Ja kanske till och med nästa riksdagsval.

Etiketter:

5 reaktion på “Om en klassparadox

  1. avatarFred Torssander

    Vetenskapligheten inom LO ledningen verkar synnerligen begränsad. Påståendet ”Den objektiva definitionen av arbetare är en anställd inom LO-förbundens kollektivavtalsområden.” är rent ut sagt bedrägeri.
    Det som definierar arbetarklassen (det moderna proletariatet) är att individer som ingår i denna är tvugna att sälja sitt arbete för sin försörjning.
    Visst kan man ursäkta den bedrägliga definitionen med att säga att den avgörande klasskillnaden i Sverige är mellan å ena sidan arbetare, å den andra tjänstemän, men det är snarare värre än bättre.
    Ännu allvarligare är dock att LO låter staten och kapitalet – motparten på arbetsmarknaden – ensamma definiera vad som skall anses vara ett arbete genom att bevilja den arbetande anställning.
    Denna LO-specialitet innebär en bekväm utväg för att slippa engagera sig för de LO-medlemmar och andra som utsätts för obligatoriskt arbete, till exempel genom socialtjänstlagen och Jobb och utvecklingsgarantin.
    Dessa är icke anställda och räknas inte ens som arbetstagare vilket med LO:s definition innebär att de inte är arbetare.

    Det är knappast troligt att LO med detta menar att dessa åtgärdstagare (?) skulle vara tjänstemän eller kapitalister.
    Snarare bör det tolkas som att LO genom sin brännvinsadvokatyr i tysthet försvarar att dessa människor placerats i en helt annan socio-ekonomisk klass vilka brukar kallas slavar.

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej Fred, jag har inga vetenskapliga ambitioner med bloggandet. Förhoppningen är enbart att väcka tankar och om möjligt säga något intressant. LO-rapporten jag skriver om skiljer på arbetare (i detta fall en upplevd tillhörighet) och arbetarklass (en upplevd klasstillhörighet). Den distinktionen förhindrar inte att man kan uppleva sig som arbetarklass utan att vara anställd. Det finns massor att säga om de som står utanför arbetsmarknaden, men det får bli en annan gång. Tack för dina kommentarer. Mvh C-M

  2. avatarSten Gellerstedt

    Visst har Fred rätt i sin definition av arbetare. Men utöver tvånget att sälja sitt arbete för sin försörning bör man lägga till grad av underordning. En högre tjänstemna är tvungen att sälja sitt arbete, men är oftast inte alls i samma underordnade ställning som LO-förbundens eller många av Unionens medlemmar. Arbetare är också den som brukar vara arbetare, men nu inte är arbetsför. Arbetarklass räknar in även dem som är finns i kretsen av arbetare, till exempel de som aldrig fick ett jobb (narkomaner, psykiskt sjuka, etc).

    1. avatarFred Torssander

      Graden av underordning är något som brukar användas för att utdefiniera ”medelklassen” ur arbetarklassen/proletariatet.
      Måttet på över- eller underordning är dock inom denna borgerligt sociologiska bedömning om den undersökta gruppen individer har någon underordnad, dvs. om de kan ge någon typ av order i arbetsgivarens ställe.
      Och det visar sig att gruppen med någon typ av befälsfunktion minskar i stället för öka. Det typiska idag är att disciplineringen av de arbetande löses med tekniska hjälpmedel i stället.

      Att arbetarklassen/proletariatet också omfattar vad Marx kallar den relativa överbefolkningen (alltså överbefolkning i relation till arbetsköparnas behov för tillfället) är tämligen självklart.
      Förutom att dessa utgör en nödvändig arbetskraftsreserv vid högkonjunkturer innebär deras existens också en effektiv metod för att hålla hotet om pauperisering (fattiggörande) aktuellt för de anställda och därmed för löne- och villkorsdumpning. Dessa ”friställda” försörjs av de arbetande. Idag utan att detta ens kräver något bidrag från de mera välbeställda som till exempel förmögenhetsskatt eller fungerande progressivitet i beskattningen.

  3. Pingback: Sprid detta – Orimliga sjukregler « Ett hjärta RÖTT

Kommentarer inaktiverade.