Om finrummet och facket

avatar

Vad hände med finrummet? När jag växte upp hade både mina mor- och farföräldrar ett finrum. Där fick man inte vara. Dörren stod stängd. Därinne fanns parkettgolvet, den fina servisen och ett matbord som aldrig användes. Nästan alla i min generation kan vittna om far- och morföräldrar med inplastade soffor, oanvända bilar i garaget och andra materiella ting som utstrålade varaktig och försök till trygg tillvaro.

Jag var naturligtvis allt för ung för att förstå vad det handlade om. Prylarna skulle inte förbrukas. Tunga, tröga och orörliga ägodelar var löften om en säker framtid. När jag idag erinrar mig min barndom i en arbetarfamilj i 70-talets Sverige upplever jag det som en annan tid, med andra värderingar och kanske också ett annat liv.

I det som Zygmunt Bauman kallar för produktionssamhället växte fackföreningsrörelsen fram. Om jag förstår Bauman rätt sammanfaller produktions- och industrisamhället i praktiken med varandra. Lite tillspetsat handlar det om den tid då samhället började engagera människor i deras funktion som producenter – som löntagare i produktionen typ. Den disciplinerade och lojala löntagaren skulle uppfinnas. Normerna i samhället skulle forma en arbetskraft för fasta rutiner, underordnande och monotont beteende. Samhällsnormen, det eftertraktade och goda beteendet, handlade om förmågan och viljan att vara en duktig löntagare. I vart fall tolkar jag Bauman på det sättet.

I produktionssamhället var människor säkerhetsorienterade. Människor sökte en pålitlig, ordnad, stabil, varaktig och trygg miljö. Tunga och orörliga ägodelar vittnade om en förankrad, skyddad och säker tillvaro. De oanvända prylarna symboliserade stabilitet i en föränderlig och nyckfull värld. I min barndoms Sverige fanns inte smuts och fattigsverige kvar. De grundläggande materiella behoven var tillfredsställda. Alla som följde samhällsnormen kunde i praktiken kosta på sig ett finrum. Arbetarrörelsen hade byggt landet. Men det fanns mer att göra.

Men produktionssamhällets värderingar tycks idag vara historia. Vi lever idag det totala konsumtionssamhället. Långsiktig säkerhet har blivit till omedelbar tillfredsställelse. Begär och behov blandas samman. Produktionssamhällets värderingar tycks stå i strid med konsumtionssamhällets värderingar. I konsumtionssamhället är normerna risktagande och spontanitet. Medborgaren har blivit konsument. Valfrihet har blivit ett egenvärde. En god samhällsmedborgare är en god konsument. Och en god konsument är inte lojal och disciplinerad.

När jag läser Bauman slås jag av hur sällan de fackliga utmaningarna och det nya konsumtionssamhällets värderingar kopplas samman. Den fackliga organisationsgraden sjunker. Finns det en koppling till normativa förskjutningar i konsumtionssamhället? Här finns sannolikt mycket att meditera kring.

Det är också intressant att se hur produktionssamhällets värden lever kvar i arbetsrätten. Där stärks rent av det tidigare produktionssamhällets normer. För många har arbetslivet blivit fastare rutiner, starkare underordnade och högre krav på lojalitet och disciplin. Arbetstagarnas integritet underordnas arbetsgivarnas patronliknande privilegier. Klyftan mellan den starka arbetsledningsrätten, med grund i produktionssamhällets normer, och konsumtionssamhällets otyglade begär år påtaglig. Den som idag bildar bekantskap med arbetsledningsrätten blir ofta chockad – i synnerhet unga arbetstagare.

Konsumtionssamhällets värderingar är en utmaning för facket. Ironiskt nog sjunker den fackliga organisationsgraden samtidigt som behovet av samverkan mellan löntagarna i praktiken tycks växa. Med hårdare villkor i arbetslivet ökar behovet av facket. Den stora utmaningen tycks dock vara konsumtionssamhällets valfrihet och individualitet. Hur kan det fackliga uppdraget och konsumtionssamhället bindas samman?

 Jag vet inte finrummen har blivit färre. Kanske finns det ingen koppling mellan finrummet och facket. En sak är dock säker. Behovet av facket har inte minskat. Tvärtom. Det ökar. Om behovet av ett oanvänt finrum finns kvar är mer oklart.