Om slump och öde i Europa

avatar

Europeisk optimism eller pessimism? Vilken strömning dominerar? Och om optimismen finns där, är den verkligen befogad? Eller blott en önskan om att optimismen borde finnas där? Några frusna tankar om EU, slump och ödet.

Människan har i grund och botten två val när konsekvenserna av eget handlande skall utvärderas. Man kan tro på slumpen. Vad som helst kan hända. Konsekvensen är att allt betyder något. Man vet aldrig vilka beslut som kan bli avgörande. Den löntagare i World Trade Center i New York som sjukskrev sig den 11 september 2001 fattade ett livsavgörande beslut. Slumpen?

Motsatsen till slump är determinism. Ödet avgör. Allt är bestämt på förhand. Inga beslut blir avgörande eftersom ”det blir som det blir”.

I Hollywood tycks tanken på jordens undergång frodas. Allt har gått åt skogen. Avatar, 2012, Knowing osv. Listan på samtida undergångsfilmer kan göras lång. Sensmoralen tycks vara att människan bör bättra sig eller gå under. Vi skall vänjas vid tanken att allt kanske inte förblir som det varit.

För den som intresserar sig Europeisk politik finns tankegods att hämta från undergångsfilmerna. Den tänkande förstår att klimatkrisen har ett samband med människan. Vi lever i en skör balans med naturen. Likaså förstår den som intresserar sig för samhällsfrågor (möjligtvis med undantag för nyliberaler) vikten av sund balans mellan olika intressegrupperingar. Regler som alltid ger fördel till ena parten blir inte legitima. Och risken för sammanbrott blir stor. Alla organismer, stora som små, kräver en sund balans för sin långsiktiga överlevnad.

Den som bekantar sig närmare med organismen EU inser snart att det är ett system i kraftig obalans. Det som började som ett fredsprojekt har allt mer kommit att likna ett instrument för kapitalismens expansion. Motsättningar mellan arbete och kapital tenderar att ensidigt lösas till fördel för kapitalet (men visst finns det enstaka undantag på det individuella planet).

Eurokrisen tycks ha skapat en viss medvetenhet om skiljelinjen mellan slump och determinism. Man kan inte löpa på som inget har hänt. Europas politiker står inför mycket svåra beslut. Frågan är om politikerna låter ”det gå som det går” eller om man förmår att fatta de nödvändiga och avgörande besluten.  

Kan en rättsordning vars DNA är programmerat för kapitalismens utbredning hålla samman? Nationella rättigheter för fack och löntagare som begränsar arbetsgivarnas arbetsledningsrätt är i grund och botten hinder mot den fria rörligheten. Ibland rättfärdigade sådana. Lissabonfördraget tar EU åt ett mer balanserat håll. Men det är fortfarande långt kvar att gå. EUs rättsordning är ung och omogen. Och den behöver bli vuxen snabbt. Legitimiteten och trovärdigheten står på spel. Legitimiteten som lånas från medlemsstaternas regeringar kommer snart inte räcka till.

Men frågan som kvarstår. Var finns de politiker som inte är deterministiska i sin syn på EU? Den långa period av fred och tillväxt som EU bidragit till är inte av naturen given. EUs öde är inte givet. Tvärtom. De beslut som fattas av europeiska politiker har betydelse. Det går inte att bara luta sig tillbaka och tro att allt skall fortgå som tidigare. Hastigheten i eurokrisen visar dessutom att handlingskraft behövs nu. Den politiker som vill värna EU måste fatta obehagliga beslut och tänka framåt.

Den som värnar EU måste därför också dra upp gränser för EUs kompetenser. Balansen mellan arbete och kapital måste återupprättas. Balansen mellan det nationella och överstatliga måste förtydligas. Vad skall beslutas nationellt och överstatligt? Och framförallt – hur kan nationella områden värnas från EU-domstolen?

För den som tror på slumpen är inget givet – inte heller EU. Kanske blir EUs undergång nästa Hollywoodproduktion. Domarna i EU-domstolen kan spela sig själva. Bara EUs politiker kan stoppa utvecklingen.