Pompöst men innehållslöst

avatar

Tal liknande regeringsförklaringen passar sig ofta mycket bra för floskelbingo. Spelet bygger på samma princip som vanlig bingo men istället för att invänta uppropade nummer, handlar det om att bocka av på förhand väntade fraser.

När Reinfeldt sent i regeringsförklaringen – sidan 22 av 27 – kommer fram till EU-avsnittet gör statsministern ingen besviken. Frasen ”Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet” bidrog säkerligen till en rad bingorop från den snäva krets svenskar som följer regeringsförklaringen ord för ord.

Frasen att tillhöra kärnan av Europasamarbetet är lika pompös som den är innehållslös. Vad detta egentligen innebär är det ingen som vet. Efter den förra mandatperioden är det i alla fall klart att det inte involverar att stå upp för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Reinfeldt säger att regeringen ska vara drivande inom de för EU centrala framtidsfrågorna och pekar själv ut tre områden. Den inre marknaden ska fördjupas, framtagandet av gemensamma ekonomiska spelregler för att förebygga nya kriser och en fortsatt utvidgning.

Bristen i statsministerns förståelse för verkligheten och de faktiska utmaningar som Europasamarbetet står inför blir här tydliga.

Att fördjupa inre marknaden står visserligen högt på den europeiska agendan – men Reinfeldt missar att dra lärdom av den insikt som Mario Monti förmedlade in sin rapport. Ska EU lyckas utveckla den inre marknaden måste man ta den oro som finns bland medborgarna på allvar. Det handlar bland annat om att stärka sociala och fackliga rättigheter efter Lavaldomen. En marknad som tjänar kapitalet på arbetstagarnas bekostnad kommer aldrig att vinna medborgarnas stöd och är därför dömd att misslyckas.

Respekten för grundläggande fackliga rättigheter måste stärkas, parternas autonomi garanteras, och de ekonomiska friheterna underordnas den fria föreningsfriheten.

Att i förbifarten säga att inre marknaden ska fördjupas betyder ingenting. Att Sverige ska vara en del av EU-samarbetets kärna är meningslöst om vi bara sitter där och agerar nickedockor.

Det skadar knappast Sverige att befinna sig i den av Reinfeldt definierade kärnan av Europasamarbetet, men vad Sverige verkligen behöver är en egen politisk agenda i EU. Det svenska ordförandeskapet var mycket uppskattat för sättet på vilket den svenska regeringen och dess tjänstemän administrerade ordförandeskapet. Men jag tror att få kan redogöra för vilken politisk agenda som styrde ordförandeskapet.

I det här sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att det finns arenor utanför Bryssel där viktiga frågor i EU-systemet avgörs. Att föra politik i Luxemburg (där EU-domstolen har sitt säte) är minst lika viktigt och kräver att medlemsstaterna gör sin röst hörd. Instrumentet för detta är interventionen. Medlemsstaterna kan skriftligt (men också muntligt) blanda sig i pågående mål och påverka utgången i de processer som pågår.

De medlemsstater som verkligen tillhör EU:s kärnländer är aktiva i Luxemburg. Dessa länder inser att den ena grenen av EU:s beslutsapparat inte kan lämnas obevakad.

Sveriges regeringar har aldrig tillhört de mest aktiva i Luxemburg, men med den borgerliga regeringen tycks aktiviteten blivit synnerligen låg. Detta måste förändras under kommande mandatperiod.

När det gäller konsekvenserna av Lavaldomen har före detta arbetsmarknadsminister Littorins hållning varit att beklaga domen men samtidigt stillasittande acceptera den. Andra länder i kärnan av europasamarbetet står upp för sina nationella arbetsmarknadsmodeller. Detta förhållningssätt måste också förändras.

Arbetsprogrammet för det kommande året innehåller en rad viktiga politiska frågor, arbetstidsdirektivet, säsongsarbetsdirektivet, Bryssel I förordningen, frågan om utstationeringsdirektivet och rad nya fall i EU-domstolen.

Det kommer att finnas anledning att återkomma i alla dessa frågor här på bloggen. Men viktigare än ett blogginlägg från mig är att Reinfeldt och regeringen utnyttjar sin plats i ”kärnan” av Europasamarbetet. Det bärande temat i regeringsförklaringen var att Sverige är ett föregångsland som efter krisen står starkare än nästan något annat land. Det gör vi tack vara den svenska modellen med starka och ansvarstagande parter, en modell som behöver såväl fackliga som politiska företrädare i Bryssel.

Lycka till statsministern, du har ett spännande arbete framför dig!