Sjukförsäkringen – en viktig framtid(s)fråga

avatar

Igår var en dag späckad med en massa spännande händelser för min egen del. Dagen började på socialdepartementet, där jag tillsammans med andra företrädare för arbetsmarknadens parter förde fram synpunkter i sjukförsäkringsfrågan. Socialdepartementet hade bett oss lista de tre viktigaste kritiska synpunkterna angående den s.k. rehabiliteringskedjan.

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg är det inte svårt att, ur ett LO-perspektiv, räkna upp länkar som brister i den s.k. rehabiliteringskedjan. De tre punkter jag tog upp var följande:

1. De orimliga och rättsosäkra tidsgränserna måste bort! Dessa bör istället ersättas med stödjepunkter, där den enskilde har rätt att kräva rehabilitering och andra individuellt anpassade insatser som gör att man kan finna fram till en plats på arbetsmarknaden. Ett samhälle som inte klarar av att ta tillvara sina medborgares vilja till arbete får det mycket svårt att i framtiden klara de utmaningar man ställs inför. Det handlar såväl om den tilltagande ekonomiska globaliseringen som framtida demografiska utmaningar.

2. Fortfarande brister den s.k. rehabiliteringskedjans viktigaste länk, nämligen rehabiliteringen. En bild som blir allt tydligare för var dag som går är att många arbetsgivare idag väljer att sitta med armarna i kors och invänta de olika tidsgränserna, så att de sedan kan selektera bort dem som drabbats av långvarig ohälsa. Här måste regeringen gå in och skapa tydligare drivkrafter för arbetsgivarna att ta sitt arbetsmiljöansvar på större allvar och att på olika sätt medverka till att de som drabbas av nedsatt arbetsförmåga effektivare får stöd tillbaks till arbetsmarknaden.

3. De orimligt hårda reglerna när det gäller sjukersättning (tidigare förtidspension) måste förändras. Det är fullständigt oacceptabelt att vi här ska ha ett av OECD-världens hårdaste regelverk. Även de som drabbats av kronisk och långvarig sjukdom, som nedsätter arbetsförmågan, bör ha rätt att känna trygghet. De rapporter som numera med jämna mellanrum kommer från läkare och organisationer som hjälper drabbade, om att vissa personer till och med tvingas välja bort viktig behandling eller medicinering pga ekonomiska skäl, är fullständigt oacceptabelt i ett välfärdssamhälle av vår typ.

När jag lyssnade in vad arbetsgivarrepresentanterna sade var det klart att de, till skillnad från de fackliga organisationerna, idag sitter ganska nöjda. De förde visserligen fram förslag om smärre justeringar här och där. Men det blev också tydligt att vissa arbetsgivare idag i lugn och ro sitter och inväntar att de olika tidsgränserna i rehabkedjan ska passeras, så att de sedan enkelt kan sortera bort dem som inte bedöms kunna ”prestera till 110 procent”.

På kvällen deltog jag som samtalsledare vid ett LO-seminarium, där Tomas Eneroth och Ulla Lindqvist diskuterade hur sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna kan göras rimligare och män(s)kligare. En rad kloka och väl genomtänkta synpunkter kom under kvällens lopp upp på bordet. I samtalet, där ett flertal seminariedeltagare aktivt deltog, blev det tydligt att ska vi kunna nå fram till bra avtalslösningar i rehabiliterings- och omställningsfrågan måste staten sätta hårdare press på arbetsgivarna. Men då måste statsmakten också verkligen våga ta på sig ”ledartröjan” och så att säga ”kratta i manegen”. När man lyssnade till både Ulla och Tomas rådde ingen som helst tvekan om att finge de bara vara med och bestämma så skulle denna politiska viljeinriktning vara mycket tydlig.

Frågan är om regeringen Reinfeldt är tillräckligt fristående från arbetsgivarintresset för att klara av denna uppgift. Hittills har man på ohälsoområdet i huvudsak levererat det som arbetsgivarna beställt. Nästan omgående efter att man fick regeringsmakten år 2006 avskaffade man exempelvis det s.k. medfinansieringssystemet, som gjorde att också arbetsgivarna fick vara med och finansiera långstidssjukfrånvaron. Därefter tog man bort arbetsgivarnas ansvar att göra en rehabiliteringsutredning för den som drabbats av ohälsa osv.

Steg för steg har regeringen lättat på trycket för arbetsgivarna och flyttat över allt ansvar på den enskilde försäkrade. Tyvärr finns det inget som tyder på att man den närmaste tiden kommer att ändra färdriktning. Om något blev klarlagt under gårdagens möte på Socialdepartementet var det just att socialförsäkringsminister Kristersson knappast kommer att göra några större justeringar av nu rådande system. Regeringen tycks allstå (precis som många arbetsgivare) sitta nöjda och med armarna i kors, samtidigt som en växande grupp människor med ohälsa far väldigt illa av de orimliga och rättsosäkra sjukreglerna…

*****************************

Lästips: Läs dessa artiklar, i Kyrkans Tidning och Dagen, angående den växande kritiken från diakoner och kyrkligt aktiva.

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

Bloggat: Ett Hjärta Rött,  Peter Andersson, Annarkia, Eva Hillén Ahlström , FASAN , Homo Politicus, Kaj Raving , Martin Moberg, Netroots, Storstad, Lena Sommestad

Etiketter: , , , , , ,

4 reaktion på “Sjukförsäkringen – en viktig framtid(s)fråga

  1. Pingback: Välfärdens kärna tynar bort « Ett hjärta RÖTT

  2. Pingback: Påskuppropet – det handlar om människosyn « Ett hjärta RÖTT

  3. avatarFred Torssander

    När det gäller att ”på ohälsoområdet i huvudsak levererat det som arbetsgivarna beställt” torde socialdemokraterna inte vara sämre än de öppet borgerliga. Den viktigaste reformen i avvecklingen av den allmänna försäkringen mot inkomstbortfall på grund av sjukdom, sjuklönereformen, planerades av socialdemokratin även om det var en öppet borgerlig regering som fick sjösätta denna läckand skuta.

    Att socialdemokratin var nöjda med de öppet borgerligas hantering av saken framgick tydligt, när de avskaffade den skrivning i lagen som innebar att arbetsgivarna skulle rapportera sjukfrånvaro och utbetalad sjuklön till dåvarande Riksförsäkringsverket.

    Sjuklönereformen innebar genom arbetsgivarnas vägran att rapportera och socialdemokratins lagfästande av detta lagtrots att omkring 90 procent av sjukfallen och 50 procent av ersättningsdagarna blev beroende av de enskilda arbetsgivarnas höst eventuella välvilja och detta utan någon som helst offentlig kontroll.
    Det finns numera inte ens någon fungerande statistik för den korta sjukfrånvaron.

    För en genomgång av konsekvenserna se min artikel i Clarté (http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=5011&Itemid=26 ) ”Sjukfrånvaron som försvann”.

  4. avatarGW

    Som vanligt bra skrvet.
    Som du tror jag inte att Regeringen ändrar i socialförsäkringen innan dom inser att deras makt är hotad. Därför är det viktigt att väcka svenska folket och få dom att protestera högt och ljudligt i alla möjliga sammanhang.

Kommentarer inaktiverade.