Skrämmande ny socialbidragsstatistik – äldre med ohälsa drabbas hårt!

avatar

Var fjärde socialbidragstagare (biståndsmottagare) i åldersgruppen 50-64 år tvingas söka hjälp från ”socialen” på grund av ett sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder. 25 procent av de äldre bidragstagarna tvingas alltså knacka på socialkontorets dörr för att de drabbats av ohälsa och inte får någon (eller otillräcklig) ersättning från sjukförsäkringen. En hel del av dem är sjukskrivna med läkarintyg.

Ser vi enbart till åldersgruppen 60-64 år, alltså dem som snart ska gå i ålderspension, är siffrorna ännu mer förskräckande. Där handlar det om att nästan var tredje (29 procent) av bidragstagarna tvingas söka socialbidrag på grund av att sjukförsäkringen brister. Vad statistiken indikerar är alltså att vi just nu, pga av brister i sjukförsäkringen, håller på att producera en växande grupp ”fattigpensionärer”.

Detta framgår av den nyligen publicerade statistiken från Socialstyrelsen rörande vilka försörjningshinder under 2010 som socialbidragstagarna har. Socialstyrelsens siffror täcker dock inte in hela bilden när det gäller den äldre utslitna arbetskraften. Oftast har den som slittit ut sig efter ett långt förvärvsliv en make eller maka som har en inkomst eller besparing som gör att hushållet inte är berättigat till socialbidrag. Här är de s.k. mörkertalen stora. 

Men vi vet ändå att i mer än en tredjedel av de större företagen finns idag f.d. långtidssjuka som jobbar deltid av hälsoskäl och inte får någon ersättning alls från Försäkringskassan (läs mer om detta här). Det handlar då av allt att döma ofta om äldre som blivit utförsäkrade, gjort slut på sina deltids-sjukpenningdagar eller blivit av med sin sjukersättning (tidigare förtidspension), men ändå valt att jobba kvar i företaget i stället för att söka andra jobb. En del av deras arbetskamrater har kanske valt att inte ens söka stöd via Försäkringskassan, pga de misstänker att dagens regelverk är så snävt att de ändå inte får något stöd. 

Denna verklighet är också viktig att ha i åtanke när exempelvis regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler, till följd av de skärpta sjukreglerna, har ”kommit närmare arbetsmarknaden”. I regeringens och Försäkringskassans utvärderingar sorteras exempelvis de som mist sin halv- eller deltidsersättning från sjukförsäkringen ofta in under rubriken ”i arbete”, trots att det enda som egentligen hänt dem är att de fattigjorts pga de förlorat sin ersättning från sjukförsäkringen.

Den verklighet som skymtar i de nya socialbidragssiffrorna och i övrig befintlig statistik borde åtminstone stämma socialförsäkringsminister Ulf Kristersson till en stunds självkritisk eftertanke. Att så många människor – som slitit under ett långt förvärvsliv och betalat in sin skatt – när de drabbas av ohälsa tvingas uppsöka socialkontoret, eller bli beroende av allmosor från andra signalerar att det finns allvarliga brister i dagens sjukförsäkring. Detta blir allt svårare att bestrida.

Om man dessutom betänker att åtstramningarna i sjukförsäkringen de senaste åren genererat ett stort ”överskott”, som sedan finansierat Alliansens skattesänkningar, blir bilden än mer problematisk. Åtminstone för mig. Har vi verkligen inte längre råd med ett anständigt allmänt försäkringsskydd när vi blir så  sjuka att vår arbetsförmåga sviktar? Eller är det viktigare att ”medelsvensson”, så länge han/hon är ung och frisk, ska ha råd att köpa en platt-TV extra? 

Är det rimligt att priset för de senaste årens skattesänkningar är att en växande grupp människor med ohälsa – ofta äldre som faktiskt byggt upp vår välfärdsstat med sina skatteinbetalningar – idag tvingas stå ”med mössan i hand” och be om en nådegåva från kommunen, anhöriga eller från kyrkornas välgörenhetsverksamhet?

*********************************

Press och media: Ab 1, 2, 3, 4, 5, Dagens Arena, LO-tidningen, SvD 1, 2, 3, SVT 1, 2, DN 1, 2, Expr 1, 2, 3, 4
Bloggat: Ett Hjärta Rött om Alliansens PR-coacher, Martin Moberg i en vass analys om ohälsan,  Kristian Krassman också om Annie och Centerpartiet, liksom Peter Andersson, Essbeck om centern, Sandro Wennberg om svensk politik 2011-2014, Leine Johansson om (C), Tokmoderaten om Annies makt, Peter Högberg om (C):s högersväng?, Karin Berg om bokmässan, Thomas Böhlmark i ett intressant blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

13 reaktion på “Skrämmande ny socialbidragsstatistik – äldre med ohälsa drabbas hårt!

  1. Pingback: Kallt och tufft i Centerns och Alliansens Sverige « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarChristine Holmberg

    Jag känner igen mig – det enda som inte stämmer är åldern. Jag är inte 40 ännu men ändå så stämmer det. Jag tvingas av sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder vända mig till kyrkan, släkt o vänner och tigga för att vår familj ska fixa situationen. Hur länge det håller är såklart osäkert. Jag har inte fått en krona utbetalat sedan februari. Har varit sjukskriven i snart 4 år och hetsjakten på mig har lett till att jag mår sämre idag än efter det akuta skedet när jag drabbades av utmattningsdepression – utbrändhet. Jag är betydligt längre bort i från arbetsmarknaden nu. Det är absurt, ska det verkligen vara såhär i ett välfärdssamhälle 2011?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Ja, Christine visst är det absurt det du och många andra råkat ut för i mötet med Alliansens nya sjukregler.

      Jag kan inte annat än instämma i och stryka under din avslutande frågeställning: Ska det verkligen vara så här i ett välfärdssamhälle år 2011?

  3. avatarLars Eriksson

    Jag tycker verkligen inte kan vi tåla att någon som har förvärvsarbetat ska behöva uppsöka ett socialkontor bara för att de inte tillfrisknat på några år eller lyckats spara pengar under 25-30 år yrkesverksamhet. Själv har jag haft alkoholproblem vilket gjort att pengarna gått åt.

    Då det i en statlig trygghetsförsäkring (enligt borgerligt felaktigt tänkande) måste finnas någon slags koppling mellan intäkter och utgifter i försäkringen då man hävdar att det även kan finnas arbetsskygga och mindre tillförlitliga personer (främst icke fackanslutna personer, i viss del TCO-are och SACO-anslutna om jag får säga vad jag tror) som skulle kunna tänkas försöka leva på försäkringen istället för att arbeta så måste det finnas någon slags bortre gräns i sjukförsäkringen för att allt ska gå ihop. Nys givetvis.

    Jag tycker att LO som står för solidaritet och vars medlemmar tänker på varandra och inte utnyttjar välfärdssystemet istället ska införa en obligatorisk försäkring för alla sina medlemmar som ersätter sjukskrivna med 80% eller dylikt av deras tidigare inkomst fram till pensionsålder om så krävs, givetvis ska den också täcka deltidsarbetslöshet och folk som i dagsläget är sjukskrivna och LO-medlemmar eller innan sin sjukskrivning var LO-medlemmar ska självklart också få ersättning. Optimalt skulle man även täcka pensionsbortfall men det blir kanske för dyrt.
    På det sättet kan vi lösa det här problemet idag och för all tid framöver oavsett vilket parti som sitter i regeringsställning, d.v.s. sann trygghet. Skulle utgifterna bli för stora så höjer vi medlemsavgiften, det tror jag alla anslutna vill bidra till solidariskt. Är man inte LO-ansluten men vill ha sann trygghet och vara med och bidra till denna så går man helt enkelt med i LO, annars förlitar man sig på statens trygghetssystem. Ett enkelt val för de flesta.
    Skulle man mot förmodan upptäcka att någon försöker sig på en fuling och renoverar kåken samtidigt som de får ersättning så samlar man ihop några gubbar och talar personen tillrätta på samma sätt som man gör med exempelvis strejkbrytare.

  4. avatarGittan Måhl

    Läst dina välskrivna inlägg och ska försöka bidra utan att förstöra en bra och jämnt hållen nivå. Jag har några frågor som jag undrar över:
    1) Du skriver: ”År 2007 höjdes a-kasseavgifterna till staten kraftigt och följden blev att en halv miljon löntagare ställdes utanför inkomstförsäkringen. Idag är det endast var tredje arbetslös som får någon ersättning från a-kassan och andelen väntas minska till en femtedel inom ett år, enligt Arbetsförmedlingens bedömning. Tuffa tider väntar alltså allt fler av oss om de nya reviderade ekonomiska prognoserna slår in och arbetslösheten fortsätter att ligga kvar på en hög nivå eller till och med ökar.”
    Vilken aktör är det som är ansvarig, a) staten b) fackföreningarna c) de oförsäkrade ?
    I ett tillräckligt långt tidsperspektiv lär kostnaden ändå hamna hos kommunen. Eftersom i din andra artikel du beskriver följdverkningar av försämringen i sjukförsäkringen där kostnaden går från a) staten till b) kommunen ?
    Borde inte den som bär kostnaden också få chansen att styra över hela förloppet, alltså att intäkterna och transfereringarna går via den kommunala budgeten? Eller är jag helt fel ute?
    jag är själv en relativt ”glad pensionär” som hade turen att få sjukersättning enligt de gamla reglerna. Men tycker att det finns för mycket smolk i bägaren, då jag ser hur andra blir behandlade av de nya reglerna.

  5. avatarCatharina

    Christine: du är inte ensam om att känna igen dig. Jag är en kvinna på 46 som också får söka mig till att låna av anhöriga. Har nu vänt oss till socialen för att få ett någorlunda värdig liv, eftersom sambon också är arbetslös och jag har halv arbetsförmåga bara. Nu ska bara det där halvtidsjobbet letas upp med eftersom den arbetsgivare som jag är anställd hos inte tar sitt fulla ansvar. Alliansens politik är horribel, jag vill jobba den där halvtiden som jag är arbetsför men den sortens jobb finns inte som alliansen påstår, ingen arbetsgivare vill ta det ansvaret….Fy för att leva i Sverige av idag..

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Ja Catharina, tyvärr är du inte ensam. Vi är en växande grupp som inser att de regelverk som just nu gäller för sjuka och arbetslösa är omänskliga och föga hållbara på sikt.

  6. Pingback: Härligt att Kristdemokraterna står upp för pensionärerna. « essbeck

  7. Pingback: En förtroendebransch som skedmatar en hungrig journalistkår… | LO Bloggen

  8. Pingback: Tar alliansen avstånd från sin egen ”arbetslinje”? « Ett hjärta RÖTT

  9. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

    Lars och Gittan,

    Ni tar upp svåra frågeställningar, som jag inte är helt säker på om jag kommer att lyckas besvara så att ni blir nöjda. Men jag kan ändå inte låta bli att göra ett försök…

    Vi har i Sverige sedan lång tid tillbaks haft en välfärdsstat som byggt på generella och omfattande åtgärder för den som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom. Idag håller nuvarande regering med en rasande fart på att nedrusta de trygghetsförsäkringar som är så viktiga när vi förlorat jobbet eller när vår hälsa sviktar.

    Den typ av välfärdssystem som visat sig vara långsiktigt mest effektivt och legitimitetsskapande, när olika modeller jämförs, är den som de nordiska länderna byggt upp. Den bygger på gemensamma, generella, offentligt fiansierade och omfattande trygghetslösningar. Jag tror att vi bör hålla fast vid denna linje, trots att utvecklingen just nu går i motsatt riktning. Risken om vi för ned ansvaret för dessa viktiga trygghetsystem på kommunnivå är att vi då får en uppsplittring där det blir allt viktigare var man bor för vilket stöd man får. Detta är naturligtivis inte bra.

    Sedan när det gäller frågan om ”obligatorisk” a-kassa, måste jag säga att jag aldrig riktigt förstått den förenklade debatten. Här är det viktigt att, precis som A-kassornas Samorganisation (SO) gör, lyfta att EN DEL av arbetslöshetsförsäkringen faktiskt redan idag är obligatorisk! För de individer som inte är medlem i någon a-kassa finns grundförsäkringen som ger max 320 kronor per dag, fem dagar i veckan. De som däremot varit medlemmar i en a-kassa under 12 månader kan få ett högre inkomstrelaterat belopp i ersättning. Var och en som arbetar i Sverige har rätt att bli medlem i en a-kassa. Även den som inte arbetar, men tidigare gjort det, kan bli medlem.

    Att enbart kalla a-kassan ”obligatorisk”, utan att göra något åt kvalifikationsreglerna bl.a. arbets- och studerandevillkoren, hjälper knappast de som idag står utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Men tyvärr verkar ordet ”obligatorisk” idag ha blivit ett nästan magiskt och automatiskt positivt värdeladdat ord, som gör att många tror att man enkelt kan lösa komplicerade problem bara a-kassan görs ”obligatorisk”. Så är det alltså inte.

    Samtidigt är det också viktigt att säga att fackligt organiserade a-kassor länge varit en viktig del av vår arbetsmarknadsmodell. Jag tror det idag finns stor anledning balansera angreppen på modellen med en statligt finansierad arbetslöshetsförsäkring som administreras av fackföreningarna.

    En sådan modell, som brukar kallas Ghent-modellen (efter staden Ghent i Belgien, där systemet med fackliga arbetslöshetskassor uppstod), finns förutom i Sverige även i Danmark, Finland, Island och delvis i Belgien. Det är lätta att med statistik visa att Ghent-modellen och hög facklig organisationsgrad följs åt. Att många är medlemmar i facket är ju en förutsättning för den svenska modellen, som innebär att villkoren på arbetsmarknaden oftast regleras i avtal snarare än i lag. Något som regeringar av olika partifärg brukar bekänna sig till. Drar vi bort en viktig grundbult i denna modell, som ju organisationen av a-kassorna är, riskerar vi att sätta igång svårkontrollerade kumulativa processer som leder till att hela samhällsekonomin påverkas i negativ riktning.

    Dessutom är fackligt administrerade a-kassor effektiva. Genom de nära banden till facket kan kassornas personal kollektivavtalen och de speciella förutsättningarna i sina respektive branscher, exempelvis arbetstider och scheman, vilket gör att de kan räkna fram rätt ersättning.

    Om vi ska överge denna arbetsmarknadsmodell borde alltså skälen för detta vara mycket starka, vilket jag inte kan se att de är idag.

    Jag förstår om detta kan upplevas som en tekniskt komplicerad diskussion. Men ni kan ändå, om ni har lust, läsa mer om olika missuppfattningar som är kopplade till begreppet ”obligatorisk” på SO:s hemsida: http://www.samorg.org/so/filer.aspx?typ=dokument&id=-16344416019804

    Lars och Gittan, jag hoppas att jag med denna text åtminstone lyckats bringa lite klarhet i de viktiga frågeställningar ni lyft fram på denna blogg. Tack för era synpunkter!

    Mvh
    Kjell

    1. avatarGittan Måhl

      Tack för ditt långa svar! Det verkar som att den här frågan är viktig för många. Tror att det är bra att mer tekniskt avancerade förklaringsmodeller blir mer allmänt spridda. När det ändå spekuleras så mycket kring det, och att den ideologiska sidan politiskt blir i ett ganska hårt debattklimat. Eftersom det är de som står längst ner som drabbas hårdast av de nedskärningar som gjorts, och som är så uppenbart inte av ekonomiskt nödtvång utan av rent ideologiska skäl. Därför viktigt att det finns en tydlig linje från oppositionen. Men min poäng, som jag hört från öppen debatt av andra också, att eftersom kommunen, SKL, får ta en större del av kostnaden genom att försörjningsstödet nu rasat i höjden, att de också borde få inkomster för att kunna balansera det som staten tjänar in.
      När det gäller a-kassan är jag helt emot obligatorium, och det är verkligen synd att bara 4% får sin 80%-iga ersättning. Det är en skrämmande utveckling, verkligen nedrustning. Olika nivåer av ersättning beroende på vilken kommun man bor i, förstår inte riktigt argumentet, är alltför dåligt insatt i det. Men du behöver inte förklara, jag nöjer mig med ditt svar. Tack än en gång! 🙂
      hälsningar
      Gittan 🙂

  10. Pingback: Utförsäkringen slår sönder människors liv « Ett hjärta RÖTT

Kommentarer inaktiverade.