Snart dags att gå från ”ödmjukhetsretorik” till praktisk handling?

avatar

Den 1:a mars förra året presenterade Fackförbundet ST en synnerligen allvarlig kritik mot det sista steget i rehabiliteringskedjan (det introduktionsprogram på Arbetsförmedlingen dit de utförsäkrade hänvisas). Kritiken utgick från en enkät gjord bland 3.500 ST-medlemmar anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som arbetade med den aktuella målgruppen.

Bilden av vad ST-medlemmarna ansåg var mycket tydlig: “Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, sammanfattade ST:s ordförande Annette Carnhede och utredaren Roger Syrén i en DN-debattartikel.

Enligt ST:s enkät ansåg de tillfrågade medlemmarna att så många som 61 procent av de långtidssjukskrivna i första hand behövde medicinsk rehabilitering och vård. Regeringens bedömning när reformen sjösattes var, enligt Fackförbundet ST, att bara 10 procent beräknas komma tillbaka till sjukförsäkringen (pga att de var allt för sjuka).

I DN ifrågasatte den då ansvarige ministern, Cristina Husmark Persson, ST:s uppgift om att regeringen sagt att ca 10 procent av de utförsäkrade skulle behöva vård. Detta var då något märkligt, inte minst med tanke på att just denna siffra (10 %) faktiskt lång till grund för de beräkningar av återflödet till sjukförsäkringen som gjordes i det förslag som Cristina själv skickat ut på remiss (DS 2009:45).

I sitt remissvar på DS 2009:45 (s. 18) skrev dessutom Försäkringskassan angående de ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag: “I arbetsgruppens promemoria framgår beräkningen att utbetalningarna av sjukpenning som en konsekvens av förslagen kommer öka med omkring 700, 900 och 1 000 miljoner kronor under åren 2010-2012. Dessa beräkningar utgår från ett antagande om att omkring 10 procent av berörda grupper kommer att komma tillbaka in i sjukförsäkringen.”

Visst kan man förstå att det vid den aktuella tidpunkten var svårt för ministern att hålla reda på alla siffror och beräkningar. Ministern fick dock visst stöd av Försäkringskassans huvudkontor, när hon menade att ST var allt för pessimistiska i sin bedömning. Försäkringskassan (FK) prognosticerade nämligen att ungefär en tredjedel av de utförsäkrade skulle återvända till försäkringen inom sex månander. Senare har FK successivt tvingats revidera upp denna siffra (38 procent i en senare prognos).

När nu det faktiska utfallet granskas så kan man konstatera att av den grupp som utförsäkrades vid årsskiftet 2010/2011 har ungefär 60 procent återvänt till sjukförsäkringen ett år efter utförsäkringen. Vi hamnar alltså mycket nära den siffra som fackförbundet ST landade i när de presenterade sin enkätundersökning. Det är också detta faktum som Försäkringskassan pekar på när man ska förklara varför sjukskrivningarna, sedan sista kvartalet 2010, börjat öka igen och varför vi kan räkna med en fortsatt ökning fram till åtminstone 2012. Det handlar alltså om tidigare utförsäkrade som återvänder till sjukförsäkringen.

Det är därför idag inte så svårt att konstatera att regeringen, precis som anställda vid AF och FK ansåg i fackförbundet ST:s enkät, faktiskt grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka. Frågan är dock vilka slutsatser regeringen drar av denna uppenbara felbedömning idag?

Idag vet vi också, samtidigt som regeringens ministrar och statsministern själv säger sig vara ”ödmjuka” i frågan, att väldigt många långtidssjuka far väldigt illa på grund av den grova felbedömning som regeringen gjort. Att hitta olika exempel på detta är inte svårt. Det handlar om Ellen i Västra Götaland, Eva i Sundsvall,  Filip Lidblad, Eva Karlsson, Lena Stranne och Pia Loebbert. Detta är endast ett liten axplock av enskilda fall som jag fann när jag granskade vad pressen skrivit om den senaste tiden. Det finns naturligtvis betydligt fler exempel.

När socialförsäkringsminister, Ulf Kristersson, ställts inför frågan om när de enskilda fallen blir så många att de blir ett generellt problem har han hittills reagerat med irritation: ”Jag tolkar din fråga närmast som en oförskämdhet. Jag kan inte ta ansvar för beslut som jag inte har fattat…”. Så sade faktiskt ministern när han nyligen ställdes inför frågan i tidningen Kommunalarbetaren.

Även om socialförsäkringsminstern inte kan ta ansvar, för varje enskilt beslut som handläggare på Försäkringskassan fattar, är han ändå ytterst ansvarig för sjukförsäkringen. En högst rimlig begäran är därför att regeringen omgående ser till att ordentligt utvärdera det beslut som man sjösatte sommaren 2008!

Vi är nog många som börjar bli lite less på att ständigt höra hur ”ödmjuka” ansvariga ministrar är i denna fråga, samtidigt som inget faktiskt och konkret sker. Snart börjar vi rent av att tvivla på uppriktigheten i den påstådda ödmjukheten…

***************************

Press och Media: ; ekot, svt1svd1, svd2, svd3, svd4, svd5, svd6, svd7, ab1, ab2, ab3, dn1, dn2, exp1, exp2, lo-t1, lo-t2

Bloggat:   De tystas röst, Peter Andersson, Veikens blogg, Martin Moberg, Olas tankar, Alliansfritt Sverige, Röda Berget, Nertroots

3 reaktion på “Snart dags att gå från ”ödmjukhetsretorik” till praktisk handling?

  1. Pingback: De fyras gäng ute och cyklar…. « Ett hjärta RÖTT

  2. Pingback: SAP:s krisarbete kräver in(s)ikter om viktiga paradoxer! | LO Bloggen

  3. Pingback: Ord utan ansvar i sjukfrågan « De Tystas Röst

Kommentarer inaktiverade.