Snart dags för (s) att sluta leka ”följa John”?

avatar

”Regeringen bör kritiseras för att den i sin iver att öka sysselsättningen delvis glömt bort behovet av att ge männi­skor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster. Sådant försäkringsskydd har blivit en restpost snarare än ett mål i sig. Reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm. /…/ Betoningen av arbetslinjen har gjort regeringen alltför ointresserad av att ge människor ett bra försäkringsskydd mot inkomstförluster. ”

Nej, den som säger detta är inte någon systemkritisk vänsterdebattör. Ovanstående tankar formuleras i dagens DN av professorn i nationalekonomi, Lars Clamfors. Calmfors är en av landets ledande borgerliga ekonomer. Han var tidigare ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd och en av dem som inspirerade Anders Borg och Fredrik Reinfeldt när de utformade sin s.k. arbetslinje.

Nu varnar Calmfors inte bara för Borgs orimligt hårda ”arbetslinje” utan påstår också att finanspolitiken är direkt procyklisk, dvs att den förstärker istället för motverkar konjunktursvängningarna. Det innebär att den stabiliseringspolitiska ”mixen” blir dålig, dvs arbetslösheten växer och tillväxten minskar onödigt mycket. Utifrån den bild som Calmfors målar upp kan man tycka att den socialdemokratiska oppositionen just nu borde ha ett riktigt ”straffsparksläge”. Men tyvärr tycks SAP själv inte uppfatta situationen så.

Socialdemokraterna räds allt för mycket finansministerns massmediala popularitet för att våga ifrågasätta honom, tycks Calmfors anse. I sin  krönika konstaterar han, lite nedslående, att ”tyvärr har regeringens argumentation på denna punkt haft så starkt genomslag att Socialdemokraterna av taktiska skäl inte vågar ifrågasätta den”. 

När jag tar del av Calmfors analys kan jag inte låta bli att tänka på f.d. fiansministern Kjell-Olof Feldts senaste bok. I denna bok framför Feldt, sin vana trogen, en hel del provocerande påståenden. Mycket av bokens innehåll kan naturligtvis ifrågasättas. Feldt är exempelvis fortfarande lite väl naiv i sin övertro på marknadsekonomins alena saliggörande förmåga. Men jag undrar ändå om inte Feldt har en viktig poäng när han påstår att SAP i allt för stor utsträckning hamnat i händerna på triangulerande kommnunikatörer. De sakpolitiska analyserna och ekonomiska realiteterna har därför kommit att spela en allt mindre roll när partiets politik utformas, menar Feldt.

Rent konkret blir resultatet ett politiskt spel som påminner om barnleken ”följa John”, med det lilla tillägget att den som ska följas är finansminister Borg. De ramar (den lekhage) som Anders Borg kritsar upp tas för givna. Att ifrågasätta det som Borg anser vara budgetramarna blir det samma som att förbryta sig mot spelreglerna. Att ”spelet” samtidigt innebär att SAP:s ledning i ett svagt konjunkturläge kan tvingas föra fram en åtstramande ekonomisk politik, som leder till långsiktiga samhällsekonomiska förluster och allt för låg sysselsättning, ses som ett nödvändigt pris man måste vara beredd att betala. That’s the name of the game…

Det är denna borgska dogmatik som Calmfors nu sticker hål på. Fortsätter vi på den inslagna vägen kommer vi att få en onödigt hög arbetslöshet, ett allt för lågt resursutnyttjande i ekonomin, tillväxttalen blir lägre än de behöver vara och en växande grupp människor kommer att långtidsparkeras långt utanför från den öppna arbetsmarknaden. Det Calmfors nu säger är att inget av detta är givet och ödesbestämt. Vi har faktiskt ett val. Ja, det är till och med klok ekonomisk politik att gå utanför de ramar som Borg ritat upp. Clamfors är dessutom långt ifrån ensam i sitt ifrågasättande av Borgs kompetens (se exempelvis tung sakkritik från en internationellt respekterad Berkeleyprofessor, som fullständigt sågar Anders Borg).

Nästa gång SAP:s nya ledning har möjlighet att ifrågasätta den spelplan Anders Borg ”kritsat upp” är när man lägger fram sin första alternativa vårbudget. Kommer den långsiktiga sakpolitiska analysen då att väga tyngre än den kortsiktiga kommunikativa taktiken? Vågar (s) bryta upp från den borgska dogmatiken och föreslå en mer expansiv ekonomisk krispolitik eller fortsätter man att ”följa John”? Snart vet vi svaret…

*****************************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, AB1, AB2

Bloggat: Peter Anderssom om vad som avgör valet, Ett Hjärta Rött om Calmfors och Borg, Martin Moberg om arbetslösheten, Röda Malmö om den konservativa idévärlden, Röda Berget om behovet att tala om välfärd, Lena Sommestad om att vi behöver en progressiv familjepolitik, Red Justice om EU och demokratins framtid, Kaj Raving om välfärdens finansiering, Vänstra stranden om Breivik, Annarkia om S och M skavfötters, Alliansfritt om jobbcoachmisslyckandet

3 reaktion på “Snart dags för (s) att sluta leka ”följa John”?

  1. Pingback: Uppblåsta bubblan Borg på väg att brista! « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarNemokrati

    Jag tror det blir en bortre parentes i a-kassan som man kommer att föreslå, men hoppas att jag har fel. Löfvén tillsattes ändå för att högerkrafterna i partiet tvingade dit honom efter Juholts nej till europakten. Det allra värsta S gör är att gå med på europakten och IMFlån till Deutsche Bank och franska banker för att täcka deras kreditförluster i spanska huslån respektive Italiensk statsskuld m m. Calmfors medgav häromdagen i en intervju med Europaportalen att vi löper hög risk att förlora de pengarna helt och hållet. Att GE bort 145,2 miljarder till tyska och franska banker har vi definitivt inte råd med. Istället måste arbetslösheten bekämpas, men Löfvén och Andersson instämmer i Borgs analys att detta skänkande av 145,2 miljarder till euron skulle innebära att man bidrar till ekonomisk stabilitet. Det kommer det inte att göra, istället riskerar vi förlora pengarna. Men det är ALDRIG någon som kritiserar S för detta slags ”följa-john”-agerande. Inte heller när det gäller att tillåta riskkapitalets slakt av både industri och välfärd fvb av vinster till skatteparadis och flyttning av verksamheter när som. Att man sa ja till Lissabonfördraget var ju också helt anti-demokratiskt. Eu-kritik släpptes öht inte fram. Nu vill EU-kommissionen till och med inskränka arbetsrätten och kollektivavtalen med en mängd löntagarfientliga bestämmelser. Både facket och arbetsgivaren ställer sig emot. Men som vi vet av erfarenhet så får Tyskland och EU alltid som de vill, hur vansinnigt det än är, hur hög massarbetslöshet och fattigdom det än skapar, hur mycket fascism, nazism och högerextremism det än släpper fram till högljuddhet i opinion och verklighet.

  3. avatarJan Wiklund

    Vad har arbetarrörelsen egentligen för glädje av S? Vore det inte bättre att stå självständig, som i Norge, och skriva sitt eget politiska program som man bjuder in de politiska partierna att stödja, om de vill? Och sen i val och annat stöder det eller de partier som ställer sig på fackets sida?

    Som det är nu, när facket sväljer sossarna obesedda, behöver ju dessa inte göra något för att garantera det fackliga stödet, de kan koncentrera sig helt på att vinna stöd från storstädernas över medelklass. Dvs den kategori som de känner sig mest hemma med, på grund av likartade levnadsvanor och likartad bakgrund.

Kommentarer inaktiverade.