Tankar för dagen eller Busschauffören som tänkte vafan!

avatar

Jag lyssnade i går till Tankar för dagen vid frukostbordet. Ni vet, det där programmet i P1 där olika typer av själasörjare, författare, teologer och terapeuter, varje morgon innan landvädret och sjuekot, ger vägledning i vardagen. Jag älskar Tankar för dagen.

I går var det Carlos Rojas som talade. Carlos Rojas är samhällsdebattör och entreprenör. Han berättade om hur han förändrat sitt liv till det bättre. Han hade slutat stressa om mornarna. Slutat hetsa sina barn att klä sig snabbare, slutat få utbrott över fingrar som inte hittade rätt i vantarna. Det var inte värt det ansåg han. Istället hade han börjat låta promenaden till förskolan ta den tid den tog, med plats för samtal och upptäckter. Inga möten före tio var Rojas devis. Både han och hans barn mådde bättre när han begränsade sitt arbete till fem timmar om dagen.

Vi har ganska mycket gemensamt Carlos Rojas och jag. Vi har båda små barn. Vi har säkert samma erfarenheter av katastrofala mornar när våra stressexplosioner briserar med sådan oförutsägbarhet och kraft att han liksom jag sett rädslan i våra barns ögon. Vi har båda ganska fria arbeten, med möjligheter att styra över vår arbetstid. Det som räknas är resultatet, inte antalet arbetade timmar. Och jag vet också hur mycket bättre allting fungerar på jobbet när jag haft tid att hjälpa barnen med kläderna, var och en för sig, i lugn och ro.

Ändå kände jag mig olustig till mods när jag lyssnade. Jag ifrågasätter inte Rojas livsval eller hans möjligheter att styra sina tider i vardagen. Down-sizing och mental slow food är gott så! Men vilka talade han till egentligen?

Som egenföretagare kunde han ju själv sätta sina arbetstider, det tillstod han. Men även anställda kunde säkert komma överens med sina arbetsgivare om att arbeta lite mindre eller komma senare till jobbet. Det handlade mest om att komma till insikt och våga slänga sin duktighetsönskan över bord.

Över min kopp te provade jag hans tankar på andra än samhällsdebattörer och entreprenörer. Busschauffören som tänkte vafan (tänkte jag) och struntade i sex-och-trettioturen från de södra förorterna till city. Vårdbiträdet som vägrade vara duktig och inte tog upp någon av de boende före klockan tio. Förskolläraren som tänkte på barnen och stängde klockan halv tre. Det höll inte.

Missförstå mig inte nu. Arbetslivet måste kunna gå att kombinera med barn och ett levande, inte dödstrött, föräldraskap. Flexibla arbetstider är en av förutsättningarna för det, kortare arbetstider för småbarnsföräldrar en annan. Men för majoriteten är det inte en fråga om att komma till insikt eller att komma överens.  LO har i flera rapporter visat att personer inom arbetaryrken har sämre möjligheter än tjänstemän och akademiker att själv styra över sina arbetstider. Reglerat natt och kvällsarbete, skiftscheman och pass på helgen är vanligare bland arbetare.

Möjligheten att själv bestämma när man ska komma till jobbet och hur lång arbetsdagen ska vara är begränsad. Samhällets förväntningar på produktion av såväl varor som tjänster håller inte för det. Morgontidningen ska komma på morgonen, bilindustrin kräver sitt treskift, farmor ska få på toaletten även om natten. Och även om de praktiska hindren skulle gå att överbrygga, så finns inget som säger byggföretaget skulle tycka att det vore angeläget att underlätta de anställdas dagishämtningar. Anställningsförhållanden är fortfarande en fråga om makt och ekonomiska intressen.

Men om goda råd inte hjälper, tänkte jag, vad krävs för att föräldrar inom alla yrkesområden ska kunna påverka sina arbetstider när det behövs?

Redan idag har småbarnsföräldrar rätt gå ned i arbetstid i kraft av föräldraledighetslagen. Kanske är dags att väcka liv i idén att komplettera rätten till ledighet med en ersättning för förkortad arbetstid, gärna kvoterad mellan mammor och pappor. På det viset skulle man kunna komma åt delar av den down-sizing i form av deltid, som framförallt kvinnor i arbetaryrken sedan länge ägnat sig åt, till ett högt ekonomiskt pris.

En annan möjlighet vore att ta EU:s nya föräldraledighetsdirektiv på allvar och instifta en rättighet för föräldrar att kunna påverka arbetstidens förläggning. Idag saknas en sån rättighet i svensk lag. Det vore ett konkret sätt att stärka föräldraledighetslagens räckvidd, även för de grupper som inte själva kan bestämma över sin arbetstid. 

Slutligen tror jag att en tredelning av föräldraförsäkringen skulle ge fler föräldrar (läs män) det stöd de behöver för att kunna vara hemma med barn utan att uppfattas som ett problem av arbetsgivare och kollegor.

Längre än så hann jag inte tänka. Jag var tvungen att kasta mig till tåget och lämnade som vanligt till min man att brottas med vantar och overaller. Så kan man också göra.

3 reaktion på “Tankar för dagen eller Busschauffören som tänkte vafan!

  1. avatarStaffan Lindström

    Bra inlägg.
    Det finns en inneboende konflikt mellan arbetstid och ett fungerande barn”uppfödande”. Det är en mycket intressant idé att försöka hitta den förkortade arbetstiden när barnen är i förskoleåldern, för alla grupper, inte bara fria entreprenörer.

  2. avatarJenny Zaine

    Hugg tag i tanken om rättighet för föräldrar att påverka sina arbetstider, omvandla det till politiskt förslag.
    ”Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet” är ett mantra som många kan gömma sig bakom för att slippa ta hänsyn till folks förutsättningar att kunna ta sig till jobbet, som allmänna kommunikationer och dagistider.

  3. avatarLisa Rasmussen

    ja, apropå ”verklighetens folk”, det finns liksom så många verkligheter. och Rojas verklighet delas inte av de flesta, och som du skriver, det är väldigt många som inte har makten att göra hans val.

    i såna här lägen önskar jag en sån som Rojas att han hamnar på ett äldreboende när han blir gammal och skraltig där man fått skära ner och att nån underbar anställd kommer till honom när han ligger i sin urin och säger ”jag har bestämt mig för att ta lite egen tid till kl 10, sen kan jag hjälpa dig”.

Kommentarer inaktiverade.