Tankar kring maktens maskor

avatar

Människan har i alla tider gäckats, fascinerats och fängslats av makten (det sistnämnda både bildligt och bokstavligt). Med tiden har maktens instrument utvecklats. Frågan är vilken utveckling maktutövandet i Sverige tar med anledning av EU medlemskapet? Och hur kommer den borgerliga regeringens marknadsorienterade politik att påverka maktutövandet i Sverige?  

Hur kan makt beskrivas? Och hur skall maktens strukturer förstås? Naturligtvis står en rad olika svarsalternativ till buds. Men jag tänkte göra en grov indelning i två huvudsakliga föreställningar.

Först har vi den juridiska och formella synen på makt. Det handlar om ”förbudet”. Detta är sannolikt den mest ursprungliga och viktigaste synen på makt. Lagen, regeln och förbudet markerar gränsen mellan vad som är tillåtet och förbjudet. I rättstaten är den yttersta maktinstansen staten. Den bestämmer gränsen mellan tillåtet och förbjudet har makten. Och den som kontrollerar staten har sista ordet när samhället skall regleras.

Den andra synen på makt är heterogen och informell. Makt är en form av dominans, en form för underordning som fungerar lokalt. Makten utspelar sig i mötet mellan människor; på arbetsplatsen, i skolan, i båtklubben osv. Makten har sin egen teknik och sätt att fungera i varje lokalt möte. Vem som har makt beror på situationen. Pengar kan vara ett maktmedel, att vägra arbeta ett annat.   

Är allt detta abstrakt? Jag skall försöka att bli mer konkret. I västvärlden har maktens instrument moderniserats. Den juridiska makten har en stor svaghet. Den har stora maskor. I det kapitalistiska samhälle som växt fram kan alla situationer inte kontrolleras. Verklighetens företeelser faller utanför juridikens (förvisso) långa arm. Den juridiska makten blir för betungande. De blinda fläckarna är många och stora (se bara den vilda debatten om upphovsrätt på Internet).

I många länder, men kanske i synnerhet i Sverige, har statens roll utvecklats. Förbudet är inte längre det enda instrumentet i statens verktygslåda. Det som kallas arbetsmarknadsparternas autonomi (och som är kärnan i den svenska modellen) kan betraktas som ett innovativt maktinstrument.

Arbetsmarknaden har i alla tider varit en stor maska i den juridiska maktväven. Hur skall staten kunna kontrollera de myriader av dagliga situationer som äger rum där enskilda individer säljer sitt arbete till arbetsköpare? (där parterna har påfallande ojämn maktbalans)

Med framväxten av fackföreningsrörelsen och välorganiserade arbetsgivarorganisationer kunde staten dra sig tillbaka (kanske med en lättnadens suck). Maskan kunde parterna fylla med egen reglering. Den juridiska makten intog en mer passiv roll och lämnade utrymme för aktörerna på arbetsmarknaden att på egen hand reglera sina mellanhavanden.

Självreglering har många fördelar. Den kan förändra och balansera lokala maktförhållanden. Regleringen kan anpassas till lokala villkor (vissa kallar det flexibilitet). Självreglering gör skillnad i verklighetens heterogena maktrelationer. Den är effektivare och verklighetens aktörer får en avgörande inflytande.

En av självregleringens nackdelar är att den inte har den juridiska maktutövandets teoretiska anspråk på att omfatta alla situationer. Alla arbetstagare har inte anställningsvillkor enligt kollektivavtal. Alla arbetsgivare har inte kollektivavtal. Men självregleringen når verkligheten. Den juridiska makten lämnar allt för sällan pappret.

En förutsättning för självregleringen på arbetsmarknaden är att staten kan lita på parterna. Men frågan är om staten har något alternativ. Det maktinstrument staten kan ersätta självregleringen med – lagstiftning – är som sagt fyllt med maskor och dessutom oerhört trubbigt.

Genom Lavaldomen visar EU-domstolen en ytterst begränsad förståelse av självregleringens förutsättningar och fördelar. När den europeiska makten blandar sig självregleringen är maktföreställningen ensidigt juridisk och formell. EU-rätten måste omfatta alla. Hur verklighetens företeelser ser ut intresserar inte EU-domstolen.

Men även här hemma finns politiker som är aningslösa till maktens maskor. Den borgerliga regeringen i sitt ivriga omfamnande av marknadskrafterna tycks (medvetet?) glömma bort att makten nästan alltid är heterogen och informell. Verklighetens relationer på arbetsplatserna ser inte ut som lagbokens vackra kategoriseringar. Den som vill väl måste börja i verkligheten. Fagert tal förändrar inte verkligheten. 

Lavaldomen bygger på gammalmodiga juridiska maktföreställningar. Frågan är hur detta påverkar självreglerande system. Arbetsmarknaden är bara ett exempel. Hyresrättsregleringen på bostadsmarknaden är ett annat exempel. Men det finns fler. Kan självreglerande parter vinna förtroende hos EUdomstolen och EUs institutioner? Kommer självreglerande system att övervinna en borgerlig regering? Det får framtiden utvisa. Jag kan inte ens spekulera.

Men en sak är säker. Maskorna i den juridiska maktväven kommer att kvarstå. Om verklighetens maktförhållanden skall påverkas kommer Den borgerliga regeringen, liksom EU-domstolen, att behöva självreglerande parter.