Vågar regeringen verkligen ställa krav på arbetsgivarna?

avatar

60 procent av deltagarna i Fas 3 är under 55 år. 22 procent har högskoleutbildning. Vad Fas3-deltagarna egentligen gör är det dock få som vet något om. Arbetsförmedlingen, som är den ansvariga myndigheten, klarar bara av att tala om var 60 procent av deltagarna finns – om det är i privata företag, i offentlig sektor eller i ideella föreningar. Detta visar nya siffror som Riksdagens utredningstjänst (RUT) tagit fram.

Socialdemokraterna kräver nu att de som deltar i Fas 3 ska kunna delta i utbildning och att deras villkor ska regleras i kollektivavtal. Man vill återinföra de s.k. plusjobben som fanns under regeringen Perssons sista år, där de arbetslösa hade riktiga anställningar med avtalsenliga villkor och avtalsenlig lön.

”– Nu lämnas deltagarna utan rättigheter och utan möjligheter i och med att de inte får tillgång till de verktyg som Arbetsförmedlingen har för att hjälpa arbetslösa. Jag har träffat arbetsförmedlare som berättar att de inte hinner träffa långtidsarbetslösa mer än en gång om året”, konstaterar Ylva Johansson i dagens LO-Tidningen.

Det blir allt mer uppenbart att regeringens arbetsmarknadspolitik behöver revideras. De förhållanden som nu råder, inom exempelvis jobb- och utvecklingsgarantin, är fullständigt oacceptabla. Det är bra att arbetarrörelsen tydligt sätter ned fotten i denna fråga. 

Samtidigt måste vi inse att den utveckling vi just nu är inne i kommer att ta lång tid att vända. Långtidsarbetslösheten ligger fortsatt på mycket höga nivåer. Just nu är vi inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig. Trots att konjunkturen vänt uppåt så stiger fortfarande socialbidragsutgifterna.

Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför arbetsmarknaden för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot igen innan konjunkturen på nytt vänder nedåt. Den s.k. strukturella arbetslösheten biter sig fast och ökar successivt. Man skulle också kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt “fluffigare” utanförskapsbegrepp.

Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ju allt oftare efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.

Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.

Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt än idag. Det vill säga en arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen. Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som i sin tur lägger grunden för morgondagens konkurrenskraft.

Ska vi klara av att lösa denna utmaning måste alla krafter som kan mobiliseras. Problemet är bara att arbetsgivarna idag tycks sitta ganska nöjda med rådande regelverk i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. De kan i lugn och ro sitta och invänta att de olika tidsgränserna i systemen passeras, för att sedan fortsätta att selektera bort den arbetskraft som man vill ersätta med en mer ”högpresterande”. Samtidigt medverkar trygghetssystemen, med sina idag låga ersättningar, till att hålla de lägsta lönerna (reservationslönen) nere.

Ska arbetsgivarna bli intresserade av att nå fram till bra lösningar måste nog, av allt att döma, staten sätta press på dem. Men då måste statsmakten också verkligen våga ta på sig ”ledartröjan” och ”kratta i manegen”. Detta ”krattande” kan naturligtvis också handla om olika sätt att stimulera fram uppgörelser på området.

Frågan är bara om regeringen Reinfeldt är tillräckligt fristående från arbetsgivarintresset för att klara av denna uppgift. Har vi överhuvudtaget idag en regering som vågar ta en nödvändig dust med arbetsgivarna för att nå lösningar som långsiktigt är nödvändiga för hela samhällsekonomin? Ju mer man lyssnar till ansvariga ministrar ju mer tvivlande blir man…

Press:  DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3

7 reaktion på “Vågar regeringen verkligen ställa krav på arbetsgivarna?

  1. Pingback: Sossarna har redan förlorat valet 2014… | Kent Persson (m) blogg

  2. Pingback: FAS 3 – förnedrande men lönsam slutförvaring « Ett hjärta RÖTT

  3. Pingback: Det moderna tvångsarbetet – FAS mot ILO « De Tystas Röst

  4. avatarMikael

    Var är alla de motförslag som borde finnas till #fas3 från oppositionen?

    Det enda jag hört är att man vill gå tillbaka till plusjobb/beredskapsjobb istället, vilket inte kan vara en hållbar lösning. Plusjobben gav t.ex inte ny a-kassa…

  5. Pingback: Den välutbildade medelklassen förnedras i Fas 3 « Ett hjärta RÖTT

  6. avatarNemokrati

    Den stora frågan är väl egentligen om S är ”tillräckligt fristående från arbetsgivarintresset” för att klara någon opposition överhuvudtaget. Primesossar utestängs inte trots att de i lönndom finansieras av Svenskt Näringsliv för att manipulera väljaropinionen och S-medlemmarna både före, under och efter valet, och EU-parlamentariker som beklagar sig över att medlingsinstitutet ska överta lönebildningen framför arbetsmarknadens parter på order av EU beklagar sig inte över att de själva, ja, både S och LO körde över väljare och medlemmar när de sa ja till Lissabonfördraget som är anledningen till att detta kommer att ske. De har istället till och med mage, att både beklaga sig över EU:s politik samtidigt som de försvarat Lissabonfördraget, och fortsätter försvara euron. Dessa (S)vikare som synbarligen hellre försvarar sina egna korrupt höga löner och ersättningar i Bryssel än löntagarnas intressen. Vilket makabert hyckleri. Den korrupta, nyliberala S-ledningen körde över alla som varnade för Lissabonfördraget och EMU, EU-kritiker bannlystes. Sören Wibe är död, honom frös de ut å det erbarmligaste. Göran Färm har dessutom haft mage att fortsätta försvara euron,http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-politiker-euron-klarar-krisen_5912805.svd, trots att alla bedömare med någon gnutta förnuft kvar i skallen för länge sedan insett att euron är dödsdömd, och att det enda sättet att få bukt med skuldsättningarna är avskrivning av skulder, och nedmontering av hela den här nazifierade superstaten (med Ungern (!) i högsäte), stopp för bonuskulturen, stopp för de astronomiskt höga avskastningskraven, stopp för den korrupta värdepapperiseringen – derivat- och CDS-handeln över disk, stopp för upphandling i flera led som göder korruption, penningtvätt, människohandel och trafficking. Ju fortare Sverige går ur EU – desto bättre är det för svensk ekonomi, men sånt intresserar inte de som endast vill ha kvar sina högavlönade positioner i EU:s lobbyistirrgångar i Bryssel (snart en spökstad för övrigt). Allt snygga ”representanter” som löntagarna har.

  7. Pingback: Sent ska (S)yndaren vakna – Stagflationen har kommit för att stanna | Nemokrati

Kommentarer inaktiverade.