Vill vi verkligen skattesubventionera fram en amerikansk välfärdsmodell?

avatar

En växande grupp arbetsgivare tecknar idag en sjukvårdsförsäkring för sina anställda. En utveckling som till stor del drivs fram av försäkringsmäklarna, enligt en artikel i LO-tidningen. I över 80 procent av fallen tecknas försäkringen av arbetsgivaren. Det är däremot än så länge relativt sällsynt att via sitt fackförbund teckna en privat sjukvårdsförsäkring, även om sådana exempel finns framförallt inom TCO- och SACO-förbunden. Ännu ovanligare är att enskilda personer köper sjukvårdsförsäkring själva.

Vid förra årsskiftet hade ungefär 430 767 personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Detta är en ökning med 11,5 procent jämfört med året innan. De privata sjukvårdsförsäkringarna har alltså brett ut sig snabbt i vårt land.

När det gäller drivkrafterna bakom denna utveckling finns anledning att stanna upp och fundera lite extra. Att försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar drivs av misstro mot den allmänna sjukvården är generellt sett inte helt givet, även om sådana lokala exempel säkert finns. Enligt exempelvis Statskontoret och andra som analyserat detta hör hälso- och sjukvården till de offentliga verksamheter som röner mest uppskattning och förtroende bland svenskarna. Istället handlar det nog om att andra faktorer har betydelse. En är skattemässig, dvs den anställde betalar i princip ingen skatt alls för förmånen och i många fall är också delar av försäkringspremien avdragsgill för arbetsgivaren. En annan är att arbetsgivaren vill framstå som attraktiv i konkurrensen om kvalificerad personal.

När det gäller  drivkrafterna så påminner de faktiskt om de mekanismer som ledde fram till den företagsanknutna välfärdsmodell som vi idag kan se i exempelvis USA. Efter det andra världskriget infördes där pris- och lönestopp, vilket ledde fram till att de amerikanska arbetsgivarna började konkurrera om arbetskraften genom att erbjuda olika typer av företagsanknutna försäkrings- och välfärdslösningar. I dag ligger därför en stor del av såväl sjuk- som pensionsförsäkringarna i USA på de enskilda företagen. Detta föranledde exempelvis GM:s förre VD Rick Wagoner att kalla det företag han själv styrde för ”ett sjukförsäkrings- och pensionsbolag som råkar tillverka bilar”.

När det gäller den amerikanska välfärdsmodellen finns en rad samhällsekonomiska problem som vi svenskar, som huvudsakligen har offentligt finansierade och organiserade trygghetslösningar, än så länge slipper. I och med att den amerikanske anställde är beroende av företaget, inte bara för sin lön utan även när det gäller den sociala tryggheten, finns det anledning att fundera både en och två gånger innan hon/han väljer att byta arbetsgivare. Den amerikanska arbetsmarknaden blir därmed mindre rörlig och flexibel jämfört med vår, där socialskyddet än så länge ju inte påverkas särskilt mycket av att vi byter jobb eller flyttar runt i landet.

Dessutom uppstår lätt ”oheliga allianser” i USA när enskilda företag krisar, där både det lokala facket och den lokala företagsledningen trycker på politikerna att införa olika typer av protektionistiska skyddsåtgärder för att så långt som möjligt skona det egna företaget från konkurs. Så har skett både när den amerikanska stål-, bil- och flygindustrin krisat, då har politikerna inte alltid klarat av att stå emot det starka lobbytrycket och tvingats ta till tull- eller tariffhöjningar för att förhindra utländsk konkurrens.

Rent samhällsekonomiskt riskerar detta naturligtvis leda till att företag och verksamheter, som på sikt egentligen inte håller måttet, skyddas av statsmakten. Den nödvändiga strukturrationaliseringen och effektiviseringen av verksamheten stannar därmed upp. Långsiktigt urgröps samhällsekonomins tillväxtförutsättningar och konkurerenskraft. Stora delar av det amerikanska s.k. ”rostbältet” är ett skrämmande exempel på vilka konsekvenserna av detta kan bli.

Än så länge har vi här i Sverige inte sett denna typ av effekter, mest beroende på att våra företag ännu inte bär särskilt mycket av ansvaret för våra välfärds- och trygghetslösningar. Men det gäller att se upp. Precis som Folksams välfärdsanalytiker, Håkan Svärdman, lyfter fram i LO-tidningen finns det också fler näraliggande aspekter än de hittills nämnda att väga in: ”…om marknaden för sjukvårdsförsäkringar skulle växa, så är det klart att det blir spänningar mellan offentligt och privat finansierad sjukvård /…/Privatfinansierad vård kan då dränera den offentliga vården på personal.”

Detta leder mig fram till att ifrågasätta om vi verkligen ska fortsätta att skattegynna dessa privata vårdförsäkringar? Finns det rent av anledning att på olika sätt, mer aktivt än idag, försöka motverka denna utveckling? Hur skulle i så fall de lämpliga åtgärderna se ut? Dessa funderingar dyker upp hos mig inte minst med tanke på de långsiktigt negativa samhällsekonomiska effekter som den kraftiga ökningen av privata vårdförsäkringar riskerar att leda till. De amerikanska erfarenheterna borde åtminstone stämma oss till djupare eftertanke…

************************

Media: SvD 1, 2, SVT 1, 2, Nyhetskanalen 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5,
Bloggat: Martin G Moberg om Obama och USA:s jobbkris, Mikael Damberg om fokus på det som fungerar, Socialdemokraterna i Region Skåne om Henrik Fritzons kommentar om den skånska hälso- och sjukvården, Lena Sommestad om att modernisering inte är det samma som mer marknad, Ann-Marie Lindgren om konsten att sälja friskolor, Björn Johnson om det politiska läget i landet, Ett Hjärta Rött om jobbskatteavdraget

5 reaktion på “Vill vi verkligen skattesubventionera fram en amerikansk välfärdsmodell?

  1. Pingback: Reinfeldt beskriver verkligheten – vi lever i den « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarGun

    USA är ett skrämmande exempel. Sjukvården är bland den dyraste och mest ineffektiva i världen. Medan de som har försäkring bir överbehandlade (vilket i sig utgör en risk för hälsan), får de som ingen försäkring har ingen vård alls.
    Vad händer när företag och bolag ”kursar”????

  3. avatarDoc

    Detta är en mångbottnad och svår fråga. var på vårdcentralen härom dagen och de flesta läkare där var inhyrda från bemanningsföretag. Dräneras inte vår vård redan?

  4. avatarFredrik

    Bra analys! Två och en halv kommentar: 1. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns svart på vitt när det gäller den negativa sidan av en amerikansk välfärdsmodell. Beroende lite på hur man räknar kan man konstatera att hälso- och sjukvårdskostnaden är ungefär 3 ggr så hög per capita (Nota bene! per capita). 2. Det amerikanska välfärdssystemet kan också antas minska incitamenten för att betala skatt till det allmänna då sjukvården täcks utifrån privat försäkring. När det gäller den halva kommentaren härör den från ”Docs” kommentar angående inhyrda läkare. Detta kan ses som ett uttryck för att det utbildas för få läkare i Sverige. Detta har uppmärksammatsav landstingen. Dock måste man här också konstera att läkarnas fackliga organissation har varit framgångsrik i sitt arbete att verka för att inte bygga ut läkarutbildningen.

  5. Pingback: Reinfeldts misslyckade slav- och bidragsmarknad « Ett hjärta RÖTT

Kommentarer inaktiverade.