Privata experiment med Arbetsförmedlingen ger inte jobb till fler

avatar

Arbetsförmedlingen tilldrar sig stort politiskt intresse just nu. Häromdagen meddelade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att den pågående arbetsmarknadsutredningen får flera nya uppdrag kopplade till myndigheten. Ett sådant, som drivits igenom av de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna, handlar om att utreda möjligheten att konkurrensutsätta den del av Arbetsförmedlingens uppdrag som handlar om att förmedla jobb. De borgerliga tror att privata aktörer som rekryterings- och bemanningsföretag kan göra det billigare och bättre; att ”tiden till jobb kortas och kompetensförsörjningen förbättras”. Liknande tankegångar har framförts av Svenskt Näringsliv och Almega, vars medlemsföretag ser goda möjligheter att fylla fickorna med vinst från ännu en skattefinansierad verksamhet vid sidan av skola, vård och omsorg.

Vi känner igen det nyliberala ekonomiska tankegodset om att ökad konkurrens ska leda till mer effektivitet och högre kvalitet. Hittills har de nyliberala reformerna dock inte levererat i praktiken – medborgarna har totalt sett varken fått mer eller bättre välfärd för sina skattepengar. I stället är resultatet en ökad uppdelning av resurssvaga och resursstarka och en stigmatisering som ytterligare försvårat för de som är sämre rustade. Inom bland annat skolområdet är det tydligt att friskolereformen har spätt på skillnaderna mellan skolor och ökat segregationen, vilket lett till urholkad likvärdighet.

Mycket lite talar för att det skulle gå bättre med en privatiserad arbetsmarknadspolitik, där privata aktörer är tänkta att ”specialisera sig till klientgrupper”. Högst troligt skulle det innebära att de olika aktörerna tävlar om de mest lönsamma fallen och att arbetssökande i större utsträckning pressas till matchning mot jobb med lägre kvalifikationer. Att snabbt få människor i jobb ökar företagens lönsamhet. De som behöver mer stöd och insatser för att kunna matchas mot arbete riskerar då att förfördelas i konkurrensen om jobb när mer resursstarka arbetslösa trycks nedåt i kravhierarkin på arbetsmarknaden.

Att Arbetsförmedlingen brottas med problem som behöver lösas är uppenbart. Myndigheten behöver reformeras och i vissa delar regionaliseras för att bättre möta de olika behov av arbetskraft som finns i olika delar av landet. Samarbetet med arbetsmarknadens parter behöver av samma skäl både intensifieras och regionaliseras.

Fler arbetssökande behöver också ta del av utbildningsinsatser. LO föreslår till exempel utbildningsjobb – där en person får lön för de timmar hen arbetar och studielön för timmarna i skolbänken. Vi är övertygade om att en stärkt Arbetsförmedling med fokus på regional samverkan och ökad kännedom om de lokala behoven av kompetens och arbetskraft, samt fler utbildningsmöjligheter är vägen framåt om matchningen av arbetssökande mot lediga arbeten ska förbättras.

En sammanhållen Arbetsförmedling är också central för att värna den generella välfärden, där individer med olika förutsättningar och behov ryms under samma tak och erbjuds likvärdig, men individanpassad, hjälp med att få eller byta arbete.

Företrädare tycks inte ha insett att det inte är enkelt att skilja myndighetsutövningens krav på att individen aktivt söker arbete samt kontroll och uppföljning av detta från stödjande och kompetenshöjande insatser för att hen ska kunna matchas mot arbete. Det är helheten runt individen som är viktig, inte minst mötet mellan den arbetslöse och arbetsförmedlaren där myndighetsutövning och stödjande insatser av olika slag sammanfaller (jmf. IFAU 2011:7). De som vill bryta upp Arbetsförmedlingens verksamhet borde ha betydligt bättre svar på hur helheten ska fungera.

Företrädare för privatiseringsförslaget talar helst tyst om att ett privatiserat system skulle innebära tids- och kostnadskrävande kontroller av aktörernas verksamheter och aktiviteter. För skattebetalarna skulle prislappen för detta bli hög och risken för oegentligheter stor. Tidigare experiment med arbetsmarknadspolitiken, som misslyckandet med privata etableringslotsar, och det faktum att forskningen inte ger belägg för att privata aktörer skulle vara bättre på att matcha arbetslösa till arbete än Arbetsförmedlingen (se IFAU 2009:23, 2011:13, 2012:3 och IFFS 2014/4), borde vara tillräckliga argument för att slopa förslaget.

Företrädarna verkar inte heller förstå att en myndighets förutsättningar i grund och botten avgörs av hur politiken utformas. Därmed är det innehållet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken som i första hand behöver diskuteras givet den utmaning vi har: det vill säga samtidig arbetskraftsbrist och arbetslöshet. I ett historiskt perspektiv är utgifterna för arbetsmarknadspolitiken lägre än förr samtidigt som behoven av en kompetenshöjande politik är större än på länge. Förutsättningarna att matcha arbetslösa mot de lediga jobben är därför begränsade. Under de borgerligas styre sargades dessutom Arbetsförmedlingen genom detaljstyrning, men steg för steg repar sig myndigheten. Det senaste året har präglats av satsningar på digitala verktyg för att underlätta matchningsarbetet, och arbetsgivarkontakterna utvecklas genom så kallade företagsrådgivare. För den växande andelen kortutbildade sjösätts nu en ny strategi för matchning till arbete genom utbildning. Utvecklingen går åt rätt håll, men förutsättningarna kan förbättras med en mer ambitiös arbetsmarknadspolitik.

Arbetsmarknadspolitiken bygger på ett komplext och sammanflätat system bestående av utbildning, matchning, olika program och övervakning av regler och villkor för ersättning. Drar man ut en kloss fallerar hela bygget.

Matchningsproblematiken löser man inte genom privatisering utan genom en ambitiös och sammanhållen arbetsmarknadspolitik med effektiva anställningsstöd, stärkt vägledning, fler utbildningsmöjligheter och mer flexibilitet.

Det är så ”tiden till jobb kortas och kompetenshöjningen förbättras”.

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *