1,3 procent av de heltidsarbetande kan räkna med 80 procent

avatar

Den del av partiledardebatten som gick av stapeln igår och som skulle handla om taket i arbetslöshetsförsäkringen handlade istället om mycket annat (se här, ca 54:25 in i sändningen). Just taket är ändå en allt mer ödesmättad fråga eftersom det avgör hur många av arbetstagarna som verkligen kan räkna med att få 80 procents ersättning av sin tidigare lön vid arbetslöshet.

Taket för a-kassersättningen är inte högre än 680 kronor per dag. Det innebär att den som är arbetslös en hel månad får högst 14 960 kronor. Det har inte höjts sedan 2002 och motsvarar endast 80 procent av en månadslön på 18 700 kronor.

I Ekonomiska utsikter som presenteras idag visar LO-ekonomerna att endast 1,3 procent av de som arbetar heltid har månadslöner som är högst 18 700 kronor. Det betyder att 98,7 procent av de heltidsarbetande inte kan få 80 procent av den tidigare lönen i a-kasseersättning om de blir arbetslösa. Det är alltså praktiskt taget omöjligt för heltidsarbetande att få a-kasseersättning motsvarande 80 procent av lönen.

Arbetslöshetsförsäkringen har alltså kommit att bli en grundförsäkring för heltidsarbetande och inkomstrelaterad för vissa deltidsarbetande. Inkomstbortfallsprincipen är övergiven.

För att återupprätta den principen anser LO att minst 70 procent av alla arbetstagare, oavsett om de har arbetat hel- eller deltid, måste kunna få a-kasseersättning som motsvarar just 80 procent av lönen. Det innebär att taket för ersättningen i år behöver vara 1 151 kronor. Det ger högst 25 323 kronor i månaden och är 80 procent av en månadslön på 31 654 kronor. I höstas föreslog vi dock att de nödvändiga takhöjningarna skulle kunna göras i tre steg, 2014 till 2016.

Att takfrågan är så viktig beror på att den hänger starkt samman med betalningsviljan till den gemensamt finansierade välfärden. En stark och uthållig generell välfärdspolitik bygger på att det stora flertalet medborgare bidrar efter förmåga och får del efter behov. För att översätta detta till arbetslöshetsförsäkringen, är det nödvändigt att en klar majoritet av landets arbetstagare omfattas av ett inkomstskydd som garanterar att levnadsnivån inte sjunker dramatiskt vid arbetslöshet. Det kräver att arbetslöshetsförsäkringen är så pass generös att både arbetare och tjänstemän omfattas av ett skäligt inkomstskydd.

LO och TCO är helt överens på denna punkt, betalningsviljan till gemensamt finansierade trygghetsförsäkringar kan enbart upprätthållas om det stora flertalet kan få en skälig ersättning, en ersättning som är i paritet med de arbetsinkomster som beskattas. TCO gav uttryck för detta senast den 15 mars 2014 på DN Debatt. Nyligen visade också Akademikerförbundet SSR, också på DN Debatt (7 april 2014), att arbetslöshetsförsäkringen är i nivå med försörjningsstödet.

När allt fler måste skydda sina inkomster mot arbetslöshet med privata försäkringar undermineras viljan att bidra till gemensamma lösningar. Det är inte konstigt och logiken är enkel. Om individen utöver att betala skatt och sociala avgifter dessutom behöver köpa en privat försäkring, kommer allt fler att ifrågasätta varför man ska betala för något som inte är tillräckligt bra. Tilliten och förtroendet för den generella välfärden urholkas härigenom i takt med att den monteras ned.

Samtidigt vet vi att stödet för den generella välfärden är högt i Sverige. De allra flesta vill bidra till gemensamma lösningar på svåra samhällsproblem. En klar och tydlig majoritet anser att arbetslöshetsförsäkringen, som nu, i huvudsak bör betalas genom skatter och arbetsgivaravgifter. För att inte detta stöd ska gå förlorat måste välfärd av hög kvalitet fördelas rättvist och implementeras på ett rättfärdigt sätt.

Arbetslöshetsförsäkring visar med all önskvärd tydlighet att den borgerliga politiken med ekonomiska incitament, det vill säga stora inkomstskillnader, som styrmedel inte är förenlig med generell välfärd. En välfärdsmodell med generösa försäkringsersättningar vid de tillfällen i livet då vi inte kan arbeta ska kombineras med strikta krav på att arbeta när det är möjligt och en kompetenshöjande arbetsmarknadspolitik. Det har tidigare gett högt arbetskraftsdeltagande, hög sysselsättning och små inkomstskillnader jämfört med andra länder.

Etiketter: , , , ,

3 reaktion på “1,3 procent av de heltidsarbetande kan räkna med 80 procent

  1. avatarHåkan Sparrman

    Hej Ulrika!
    Jag såg också partiledadebatten.
    Finanseringen om sossarna vinner valet? Jobbskatteavdragen kommer att vara kvar sa se i debatten.
    Vem ska betala då Ulrika?
    Jag får inte det här att gå ihop.
    Var kommer då pengarna ifrån?? Lågavlönade, sjuka, arbetslösa, pensionärer och ensamstående???

  2. avatarcarina

    1,3 procent ??? ett skämt eller. ??? ALLA ska väl för fan ha samma 1.3 procent är dom rika , dom som sitter i nregeringen .. typnä,,, dom 1.3 kan dom stoppa upp nånstans ALLA har rätt till dräglig inkomst … inte svältlön

  3. avatarsusanna svensson

    Det största problemet med det låga taket är att allt fler hamnar hos kronofogden pga att man inte klarar sina utgifter. Har man ex studielån är det kört, man halkar efter. Att man har fog för att halka efter får man sedan svart på vitt när kronolle konstaterar att det inte finns något utmätningsutrymme trots att man har högsta a kassan. Med skulder och betalningsanmärkningar klassar mins 80% av arbetsgivarna den arbetssökande som icke anställningsbar oavsett kompetens

Kommentarer inaktiverade.