Arbetarkvinnor ska inte skylla sig själva för dåliga villkor och löner

avatar

Först tänkte jag strunta i att börja med att slå fast att kön likväl som klass har betydelse – både för hur arbetslivet och familjelivet gestaltar sig och utvecklas, vilka möjligheter och handlingsutrymme som skapas och kan tas. Därför att både ställningen i arbetslivet (produktionen) och ställningen i familjelivet (reproduktionen) har betydelse för det. Inte minst för att det på ett grundläggande sätt påverkas av vilket utbildnings-, inkomst- och yrkespositionskapital man har, att arbetsgivare har en överordnad ställning gentemot den som är anställd genom rätten (makten) att leda och fördela arbetet, och för att barn och familj tar tid och någon måste lägga den, samt att normen säger att det framför allt är kvinnor (mammor) som ska göra det.

Men så kom den där artikeln igen. Den där en privilegierad individ – i det här fallet Gudrun Sjödén – säger att mindre privilegierade kvinnor får skylla sig själva för att de har låga löner och pensioner. Hur är det möjligt att gång på gång landa där?

En del av svaret måste nog sökas i den egna privilegierade positionen och att den inte i så hög grad kopplas till den större dimensionen, överordnad klassposition. En annan del av svaret måste nog sökas i den utveckling av jämställdhetspolitiken som Wottle och Blomberg 2011 pekar på: att feminism och jämställdhet i den nyliberala kontexten har kommit att handla om privata och individuella lösningar på ojämlikhet mellan kvinnor och män.

Arbetslivet: en central arena där köns- och klassbaserade skillnader skapas

I årets jämställdhetsbarometer visar vi flera tydliga strukturella köns och klassbaserade mönster i arbetslivet. För att ta bara ett, men viktigt (!), exempel:

  • Mellan 1997 och 2017 har andelen fasta heltidsanställningar bland kvinnor i arbetaryrken ökat med 5 procentenheter, från 36 till 41 procent.
  • Under samma period har de fasta heltidsanställningarna ökat mer markant bland kvinnor i tjänstemannayrken, med 9 procentenheter. De fasta heltiderna har gått från 60 procent till 69 procent mellan 1997 och 2017.
  • För män har de fasta heltidsanställningarna minskat något 1997 till 2017. För arbetarmän med 6 procentenheter, från 81 till 75 procent. Män i tjänstemannayrken har genomgående den mest stabila positionen sett till fasta heltider: 87 procent hade det anställningsförhållandet 1997 och 84 procent hade det 2017.

Såväl anställningsform som arbetstid är avgörande för möjligheten att få kontroll och makt att forma sitt liv. Att veta att anställningen är tillsvidare och att arbetstiden är så pass lång att den ger tillräckligt i plånboken för att klara normala levnadskostnader är fundament varpå många andra livsvillkor vilar; inte minst förhandlingspositionen när det kommer till fördelningen av vem som ska lägga mest tid på omsorg om barn och hushållsarbete. Arbetsmarknaden är därför en central arena för att förstå hur skillnader skapas utifrån kön och klass.

Anknytningen till arbetet i form av arbetstid påverkar och leder till skilda ekonomiska villkor för kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken. Vårt främsta fokus är att synliggöra arbetstidens betydelse för lönen genom vårt lönemått faktisk månadslön. Även här finns tydliga köns- och klassbaserade mönster. För att ta två exempel:

  • Mellan 1997 och 2016 har skillnaderna i faktisk månadslön minskat mellan kvinnor och män inom arbetar- respektive tjänstemannayrken. Arbetarmäns faktiska månadslön gått från att vara 1,60 gånger högre än arbetarkvinnors 1997, till att vara 1,35 gånger högre 2016. Under samma period har tjänstemannamäns faktiska månadslön gått från att vara 1,62 gånger högre än tjänstemannakvinnors till att vara 1,29 gånger högre.
  • Mellan 1997 och 2016 har samtidigt skillnaderna i faktisk månadslön ökat mellan arbetare och tjänstemän. Avståndet mellan kvinnor i tjänstemannayrkens faktiska månadslön och kvinnor i arbetaryrkens har ökat: från 1,37 gånger högre 1997, till 1,70 gånger högre 2016. Motsvarande avstånd mellan män i tjänstemannayrkens faktiska månadslön och män i arbetaryrkens har gått från 1,39 till 1,63 gånger högre (1997–2016).

De relativa skillnaderna i faktisk månadslön, i kronor före skatt, är därmed fortsatt stora 2016:

  • Den genomsnittliga faktiska månadslönen för kvinnor i arbetaryrken motsvarar 18 500 kronor. Motsvarande månadslön för män i arbetaryrken är 25 000 kronor.
  • Den genomsnittliga faktiska månadslönen för kvinnor i tjänstemannayrken motsvarar 31 500 kronor, och motsvarande månadslön för män i tjänstemannayrken är 40 700 kronor.

Slutsats: arbetarkvinnor ska inte skylla sig själva för dåliga villkor och löner

Det är ett stort problem att vår tids jämställdhetspolitiska strategier i så hög grad har kommit att utgöras av individuella lösningar på strukturellt formade köns- och klassmönster eftersom dessa når ett mindre antal kvinnor (och män) med förhållandevis goda ekonomiska villkor.

Bilden av kvinnors (och mäns) ofta olika förutsättningar och villkor utifrån klass är nödvändig, och fördjupas vidare i jämställdhetsbarometern. Två centrala poänger är dock att:

  • Det utbredda deltidsarbetet bland kvinnor i arbetaryrken inte kan fortsätta att uppfattas som ett resultat av kvinnornas egna val när det i hög grad beror på att arbetsgivare i kvinnodominerade sektorer strävar efter precisionsbemanning och därmed inte erbjuder fasta heltidsanställningar.
  • Låga löner i kvinnodominerade yrken inte heller kan lösas genom att kvinnor väljer andra utbildningar och yrken som gör att de byter från kvinnodominerade till mansdominerade yrkesområden, i synnerhet inte när efterfrågan fram till 2035 är som störst på vård- och omsorgsutbildade på gymnasienivå.[1]

Det har länge varit så uppenbart att det finns en mängd utmaningar för framtidens arbetsliv som måste hanteras för att de klass- och könsbaserade klyftorna ska minska. Det vi behöver är en klassmedveten jämställdhetspolitik som konkret leder till nya kollektiva lösningar på komplexa strukturella problem. Det är vad som kommer att göra individens villkor bättre och handlingsutrymmet större och bredare – både kvinnors och mäns, oberoende av plånbokens tjocklek.

Är det inte dags att att enas brett i att det är otillräckligt med individuella lösningar på strukturellt formade problem? Och är det inte också en rimlig utgångspunkt att kvinnor som grupp inte kan anses få det bättre totalt sett om mer privilegierade kvinnor får det bättre på bekostnad av att mindre privilegierade kvinnor får det sämre?

 

 

[1] SCB:s prognos visar att det kommer att saknas nästan 145 000 med gymnasieutbildning inom vård och omsorg till 2035 (SCB 2017).

Etiketter: , , , ,