Arbetslöshetsavgifterna till a-kassorna: Ett kostsamt experiment går i graven

avatar

Igår, 13-11-21, kom pressmeddelandet som annonserade att regeringen beslutat avskaffa de så kallade arbetslöshetsavgifterna till a-kassorna från 1 januari 2014. Dessa har sedan 2007 inneburit att medlemmar i olika a-kassor har fått betala olika mycket för samma arbetslöshetsförsäkring.

Redan i Almedalen i somras signalerade statsminister Fredrik Reinfeldt att arbetslöshetsavgiften skulle slopas. Han framställde det som att det var en gåva till löntagarna från en snäll regering. Han sade inget om att det var han själv, tillsammans med finansminister Anders Borg, som så sent som 2006-2008 ansåg att detta var en rättfärdig och bra politik: deras främsta medel för att indirekt påverka lönebildningen genom att pressa lönerna nedåt och på så sätt söka minska arbetslösheten. Trots att det inte finns något enkelt samband mellan arbetslöshet och lön och att arbetslösheten sedan dess har stigit och bitit sig fast på mycket höga nivåer.

Det är svårt att låta den borgerliga regeringen komma undan så lätt. Även om det är ett framsteg att det här experimentet äntligen är över, så har det kostat. Mycket. För individerna, som i lägre grad är försäkrade vid arbetslöshet. För partsmodellen, där särskilt löntagarna och facket har fått svårare att försvara kollektivavtalen. För samhället, i form av ökade klyftor när allt fler arbetslösa måste förlita sig på familj, grundbelopp eller försörjningsstöd.

Löntagare har lämnat medlemskap i facket för att prioritera det kraftigt fördyrade medlemskapet i a-kassan, men löntagare har i än högre grad helt sonika lämnat a-kassorna. Det gäller både löntagare med små och stora risker för arbetslöshet.

Från slutet av 2006, när det blev känt att medlemsavgifterna till a-kassorna skulle höjas drastiskt, började medlemsraset. Mellan 2005 och 2008 minskade antalet medlemmar i a-kassorna med 482 500, eller 12 procentenheter (se diagrammet nedan där data avseende medlemmar i a-kassorna respektive i arbetskraften bygger på december åren 2003-2012 och oktober 2013).

Ulrika_2_651_430

Om en lika hög andel av arbetskraften var med i en a-kassa 2013 som 2005 skulle antalet medlemmar i a-kassorna vara cirka 662 500 fler: totalt 4 103 200 istället för 3 440 600.

Störst är medlemsraset på LO-sidan: mellan 2005 och 2008 tappade LO-kassorna 19 procent av sina medlemmar. Det sammanfaller med att arbetslöshetsavgifterna framför allt blev höga bland LO-förbundens a-kassor.

TCO-kassorna tappade 7,5 procent av sina medlemmar 2005 till 2008. Motsvarande siffra för Akademikernas a-kassa var 2 procent. Från 2008 har både TCO-kassorna och Akademikernas a-kassa ökat medlemsantalet något. Det gäller inte för LOs a-kassor.

Ulrika_1_651_430

Den fackliga organisationsgraden faller också: med 8 procentenheter: från 77 procent till 68 procent mellan 2005 och 2008 (OECD). Även den nedgången har slagit hårdare mot arbetare än tjänstemän och akademiker.

Det är befogat att vara långsint och påminna om att det var ett aktivt val från den borgerliga regeringens sida att införa arbetslöshetsavgifterna. Men det är också viktigt att ställa sig frågan om det kan antas vara tillräckligt att regeringen backar i avgiftsfrågan: kommer lägre medlemsavgifter att göra att löntagarna strömmar tillbaka till a-kassorna från och med årsskiftet 2013/2014?

Svaret lutar mer åt nej än åt ja. Det beror på att arbetslöshetsförsäkringen är i så dåligt skick. En slutsats från utredningsprojektet Arbetsmarknaden efter krisens slutrapport är att de låga ersättningsnivåerna och de hårda kvalificeringsvillkoren fortfarande riskerar att påverka medlemsanslutningen till a-kassorna (och facket) negativt.

För att systemet med fackliga a-kassor återigen ska blir hållbart – vilket är nödvändigt bland annat för en partsmodell med starka kollektivavtal – krävs alltså mer än bara låga och likvärdiga medlemsavgifter. Det krävs också bättre kvalificeringsvillkor och högre ersättning. En delvis frivillig arbetslöshetsförsäkring kan inte vara tillräckligt effektiv om medlemsavgifter, ersättningar och villkor tillsammans är oattraktiva.

Regeringen borde vilja återupprätta förtroendet för arbetslöshetsförsäkringen i bredare bemärkelse. Det är i grunden enkelt (så här kan det göras!). Det som behövs är resurser och vilja. Det är bara det senare som den borgerliga regeringen saknar.

Etiketter: , , , , ,