Den digitala klyftan – finns den fortfarande?

avatar

 

Häromdagen kunde man läsa i tidningen att hälften av alla tvååringar i Sverige använder internet. Tror inte att jag var ensam om att finna detta faktum rent häpnadsväckande, och efter att ha läst rapporten som siffrorna är hämtade ifrån, Svenskarna och internet*, är det svårt att inte ryckas med och glatt konstatera att det hänt väldigt mycket på tjugo år. Bland annat kan man läsa att nästan hälften av Sveriges befolkning använder internet flera gånger om dagen, åtta av tio föräldrar till barn under tio år har tillgång till en surfplatta som även deras barn kan använda. Det är lika vanligt för ungdomar att använda internet för privat bruk som att använda det för skolarbetet och var fjärde ung människa använder nätet någon eller några gånger i veckan för att söka upp politisk information. Ganska svindlande ändå, i alla fall för undertecknad som numera befinner mig i den hyfsat respektabla medelåldern.

Men så kommer funderingarna – t.ex. visar rapporten också att internet är viktigast för de välutbildade, både på det privata planet och i arbetslivet, oavsett ålder, och att unga har betydligt större förutsättningar att ta till sig ny teknik och att de i mycket högre grad känner sig delaktiga i informationssamhället. Det här är något många utav oss pratade mycket om på den tiden då internet och datorer tog sina första stapplande steg, hur vi skulle tackla den digitala klyftan mellan ung och gammal, mellan arbetare och tjänsteman, mellan de som har råd och de som saknade ekonomiska muskler. Satsningen som möjliggjorde för LO-medlemmar att köpa en dator till ett överkomligt pris (LO-datorn) var ett sätt att motverka allt för stora klyftor mellan olika samhällsgrupper även om det självklart var många samverkande drivkrafter som tog oss dit vi är idag – ett av världens mest internetintensiva länder.

Betyder det att allt är frid och fröjd nu när tvååringarna surfar och 91% av befolkningen över 18 år har tillgång till dator? Tja, det beror väl lite på hur man ser det. Den digitala klyftan har minskat rejält men fortfarande befinner sig ca 40% av befolkningen aldrig på sociala nätverk och även om ”allt” går att hitta på nätet numera så använder sig långt ifrån alla av denna möjlighet. Spelar det någon roll då, måste man vara uppkopplad, är det ens viktigt för privatlivet, behövs det som medborgare eller har det överhuvudtaget någon som helst relevans för arbetslivet om man förstår och har tillgång till nätet?

Ja det tål att fundera på tycker jag, för där vi förr pratade om rätten till en dator, dvs. den fysiska lådan där diverse olika program finns samlade, handlar det idag mer om tillgång till kunskap via digitala hjälpmedel.

Och handen på hjärtat – har alla människor verkligen lika rätt och samma möjlighet till kunskap i dagens samhälle?

 

*rapporten heter Svenskarna och Internet 2014, skriven av Olle Findahl och utgiven av .SE (stiftelsen för internetinfrastruktur)