En stark facklig organisering är centralt för jämställdhetspolitiken

avatar

Vill hänga på Joa Bergolds blogg Feminism i efterhand för att komma in på en annan fråga som handlar om aktiv förändring. Jag vill närma mig frågan om förutsättningarna för att få kraft att förändra dåliga strukturella förhållanden på arbetsmarknaden, något som är centralt för den fackliga feminismen och för en jämställdhetspolitik som vill vara klassmedveten.

LO har i år presenterat Sveriges jämställdhetsbarometer – Tid, makt och pengar, där vi slår fast att just en klassmedveten jämställdhetspolitik lyser med sin frånvaro när arbetsmarknad och arbetsliv diskuteras och debatteras.

I den mån behovet av förbättringar på arbetsmarknaden och i arbetslivets villkor inkluderar kvinnor, handlar det främst om kvinnodominerade yrkesgrupper som barnmorskor, sjuksköterskor och lärare. Det är bra och viktigt. Min invändning är inte det, utan att det är ett allt för snävt och exkluderande perspektiv på kvinnors arbete och villkor. Med jämställdhetsbarometern kunde vi på ett systematiskt sätt visa att kvinnor många gånger förenas över klassgränserna, samtidigt som de kvinnodominerade arbetaryrkena har de allra sämsta villkoren. Typiska kvinnodominerade arbetaryrken som undersköterskor och vårdbiträden, hemtjänstpersonal och personliga assistenter, servitriser, kafé- och butiksanställda och städare, osynliggörs nästan helt.

Detta bottnar anser jag i att klassfrågan generellt undviks eftersom det, när den lyfts fram, blir påtagligt att förändring i riktning mot mindre klassklyftor kräver både erkännande av att makt och olika resurser fördelas ojämnt, och att de måste fördelas om. Därför görs också den jämställdhetspolitik som partierna i varierande grad är intresserade av att driva, överlag klassblind.

Jag brukar ofta ta min utgångspunkt i att kollektivavtalsmodellen är central för att nå bättre villkor på arbetsmarknaden. Starka kollektivavtal innebär höga (högre) golv än politiskt beslutade minimivillkor. Det har störst betydelse längst ner i arbetsmarknadens hierarki, det vill säga i de segment på arbetsmarknaderna där främst arbetarkvinnorna jobbar. I linje med det skulle jag säga att en hög facklig anslutningsgrad kan sammanfattas som ”ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor” för en jämställdhetspolitik som aktivt vill förändra hur det ser ut.*

En fråga som har stor betydelse på systemnivå, som jag senast förra veckan pekade på här, är hur arbetslöshetsförsäkringen organiseras och administreras eftersom det finns en stark koppling mellan a-kassemedlemskap och fackligt medlemskap.

Den insikten borde alla de politiska partier som har ambitioner om att påverka arbetsmarknaden till det bättre för kvinnor ta till sig och utgå ifrån. Avstampet borde tas i en grundläggande förståelse för det system som vi byggt arbetslöshetsförsäkringen runt och hur det kan förbättras. Med målet att samtidigt nå en bra arbetslöshetsförsäkring – även för deltidsarbetande och tidsbegränsat anställda såväl som för nytillträdande och mer etablerade arbetstagare – och bra arbetsvillkor. Inte det ena på bekostnad av det andra.

För hur långt skulle en bra arbetslöshetsförsäkring räcka om kollektivavtalen samtidigt försvagades eller till och med trängdes ut och ersattes av politiskt lagstadgade miniminivåer på fler och fler områden?

Med facit i hand: Har den utökade möjligheten för arbetsgivare att använda tidsbegränsade anställningar gynnat (arbetar-) kvinnorna? Har försämringarna av deltidsarbetslösas möjligheter att få a-kasseersättning förbättrat arbetsvillkoren? Har de ekonomiska incitamenten (jobbskatteavdragen) lett till fler heltider i kvinnodominerade arbetaryrken? Nej.

Av de politiska partierna är det i dagsläget bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som anammar och står bakom modellen med fackliga a-kassor.** I en rapport som jag jobbar med och som kommer senare i höst, visar det sig att kvinnor – inom samma utbildningsnivåer men oberoende av svensk och utländsk bakgrund – i högre grad är fackligt organiserade än män. Det tyder på att kvinnor är väl medvetna om behovet av att stå enade och tillsammans värna sina gemensamma intressen. och det är viktigt att värna kopplingen a-kassa och fack för att stärka kvinnors fackliga organisering.

Politiken borde ägna sig mer åt att stödja kvinnorna i den kampen, exempelvis genom att stärka den normerande grundläggande arbetsmarknadslagstiftningen och genom föräldraförsäkringens utformning och att stärka tillgången till välfärdstjänster av hög kvalitet. En stark facklig organisering är centralt för jämställdhetspolitiken. Om den vill vara klassmedveten vill säga.

 

________________________________________

 

* Med det menar jag i korthet att en hög facklig anslutning är grunden för starka kollektivavtal, vilket är nödvändigt för att nå jämlikhet i bred bemärkelse. Däremot behöver min egen centralorganisation LO, bli bättre på att synliggöra och vara pådrivande för att förbättra kvinnors arbetsvillkor.

** Moderaterna har också under perioden 2006 till 2014 sagt sig stå bakom modellen med fackliga a-kassor. Men de är samtidigt tydliga med att det ska kombineras med en mycket låg ersättning i arbetslöshetsförsäkringen. Ihop med att de var drivande i försämringarna av försäkringen och de differentierade medlemsavgifterna till a-kassorna 2007 till 2014, menar jag att de i praktiken inte har värnat en stark kollektivavtalsmodell. Många av mina andra blogginlägg berör detta vidare.

Etiketter: , , ,