Förtroendet för Arbetsförmedlingen – politikens ansvar

avatar

Lagom till semestern fick anställda vid Arbetsförmedlingen en minst sagt syrlig sommarpresent levererad av opinionsmätaren Sifo. Arbetsförmedlingen är den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för, enligt Sifos senaste så kallade anseendeindex. Det var egentligen ingen nyhet. I mätning efter mätning har Arbetsförmedlingen tillsammans med Försäkringskassan och Migrationsverket de senaste åren intagit bottenplaceringen när det svenska folket har fått säga sitt om de offentliga institutionerna.

Det låga förtroendet är givetvis ett problem. Det är olyckligt att människor inte har högre tankar om myndigheter som har uppdrag centrala för välfärdsstaten. I slutänden handlar det om människors förtroende för det politiska systemet.

Det finns dock goda skäl att fundera en stund över vad rubrikerna om förtroenderas egentligen speglar. Det är förstås en rad saker som påverkar hur vi ser på och betygsätter våra myndigheter. En viktig aspekt när det gäller Arbetsförmedlingen, men också Försäkringskassan och Migrationsverket, ligger i det faktum att dessa myndigheter har många kontaktytor med medborgarna. Och i dessa kontakter är det dessa myndigheters uppdrag att fatta beslut som har stor inverkan på våra liv. Försäkringskassan ska ta beslut om rätt till ersättning från socialförsäkringen. Arbetsförmedlingen kontrollerar att arbetssökande som får ersättning från a-kassan lever upp till de villkor försäkringen ställer. Migrationsverket fattar beslut om asyl och uppehållstillstånd. I mötet med myndigheterna upplever människor att deras trygghet står på spel.

Men det finns en långt viktigare förklaring. Den handlar om hur politiken sätter ramarna för myndigheternas arbete. I det låga förtroendet för Arbetsförmedlingen ligger en bild av att myndigheten inte levererar som den förväntas göra. Det framkommer i Arbetsförmedlingens egna undersökningar: Den främsta anledningen till att arbetssökande uppger att de saknar förtroende för Arbetsförmedlingen är att de upplever att myndigheten inte har något stöd eller hjälp att erbjuda.

Det är genom arbetsmarknadspolitikens utformning och regeringens styrning av Arbetsförmedlingen som myndighetens möjligheter att erbjuda arbetssökande stöd och insatser avgörs. Tyvärr har den aktiva arbetsmarknadspolitik som en gång var så målinriktat utformad för att främja omställning – individens omställning från ett förlorat arbete till ett nytt och samhällets omställning när vissa branscher krympt och andra vuxit – kastats överbord. Inriktningen på att genom aktiva och rustande insatser förbättra arbetslösas chanser på arbetsmarknaden har ersatts av en inriktning som går ut på att pressa arbetslösa att acceptera första bästa jobb. Arbetsförmedlingens uppdrag har i stort avgränsats till att under hot om att dra in eller reducera en redan usel ersättning ”coacha” arbetssökande att aktivt söka arbeten – arbeten som det dessutom är ont om på grund av det svåra läge som råder på arbetsmarknaden.

Sociologerna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund beskriver detta väl i sin artikel Den stora omvandlingen – svensk arbetsmarknadspolitik under tre decennier. De beskriver hur den nuvarande regeringen genom sin omläggning av arbetsmarknadspolitiken efter 2006 ”mer eller mindre raderat betoningen på kompetensökningar”.

Det låga förtroendet för Arbetsförmedlingen borde alltså inte lägga mörka moln över arbetsförmedlarnas sommarsemester. För arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) och hennes regeringskollegor borde det däremot utgöra ett huvudbry i hängmattan.

 

Etiketter: , , , , , ,

En reaktion på “Förtroendet för Arbetsförmedlingen – politikens ansvar

  1. Pingback: Usel myndighet eller usel politik? Bäst att helgardera | Nidskrivare

Kommentarer inaktiverade.