Hög tid att göra upp med myterna om arbetarkvinnors arbetsliv

avatar

Idag presenterar LO den andra upplagan av Sveriges jämställdhetsbarometer, som kan läsas i sin helhet här. Barometern är en rapport som visar hur det står till i arbetslivet och familjelivet, hur det påverkar de ekonomiska villkoren och (o-) hälsan för kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken – med särskilt fokus på villkoren för kvinnor i arbetaryrken.

Rapporten tar avstamp i både materiella och faktiska villkor men också individers och gruppers handlingsutrymme i förhållande till (begränsande) strukturella förhållanden. Detta mot bakgrund av att jämställdhetspolitiken länge präglats av individuella ingångar för att försöka råda bot på vad som uppenbart handlar om ojämlika maktförhållanden, normer och förväntningar – inom ramen för kön och klass.

Med jämställdhetsbarometern vill vi göra upp med några vanliga myter om arbetarkvinnors arbetsliv med särskilt fokus på deltidsanställningar, ”familjevänliga” och tunga jobb, arbeten som varken lönar sig här och nu eller på sikt. I den här bloggen tänkte jag plocka russinen ur kakan och reda ut några av de viktigaste myterna.

Deltiderna är arbetsgivarnas val

Om vi börjar med deltiderna. Allt som oftast läggs förklaringen till deltidsarbetet på kvinnorna själva, att det är kvinnors egna val som är styrande. Det kan sannolikt knytas till att när kvinnors villkor i arbetslivet kommer upp på den samhällspolitiska agendan, så är det ofta utifrån ett tjänstemannaperspektiv. Då är det i någon mån giltigt att säga så, även om det är långt ifrån den enda förklaringen till deltiderna: omkring en av fyra kvinnor i tjänstemannayrken arbetar deltid och en viktig orsak till det är omsorg om barn (och/eller vuxna anhöriga). Tjänstemannakvinnors deltidsarbete sker då till stor del inom ramen för en heltidsanställning.

För arbetarkvinnor utgår inte deltidsarbete från en heltidsanställning. Deltid kommer så att säga ofta på ”köpet” i kvinnodominerade arbetaryrken: varannan arbetar deltid. Deltid gäller oavsett föräldraskap och till skillnad från tjänstemannakvinnor uppger arbetarkvinnor främst att det är bristen på heltider som är orsaken till deltidsarbetet. Deltidsanställningarna är alltså i första hand arbetsgivarnas val, inte kvinnornas, och är ett led i strävan efter precisionsbemanning.

Trots det, brukar det invändas från olika håll att kvinnor ändå inte väljer att gå upp i heltid när möjlighet ges. Det är dock viktigt att förstå att det snarast hänger samman med att arbetet är tungt och att det finns en rädsla för att inte orka. Återigen, ett bevis för strukturella problem i kvinnors arbetsliv. Svaret på det är inte deltider utan förbättrade arbetsvillkor och arbetsmiljö i kvinnodominerade sektorer.

Deltidsarbetet får stora konsekvenser för vilka pengar som finns i plånboken varje månad. För kvinnor i arbetaryrken gäller en genomsnittlig faktisk månadslön (grundlön) på drygt 17 500 kronor, före skatt. Det kan jämföras med att män i arbetaryrken har en faktisk månadslön på strax över 23 400 kronor och män i tjänstemannayrken 37 500 kronor. Däremellan ligger kvinnor i tjänstemannayrken, vars genomsnittliga faktiska månadslön är 28 600 kronor.

Pengarna, eller de ekonomiska villkoren, är centrala för individens makt att forma sitt eget liv. Arbetslivets villkor försätter särskilt arbetarkvinnor i en underordnad ekonomisk position. Det får betydelse också för möjligheten att sätta tryck på en jämnare fördelning av ansvar för familj och hem.

Kvinnodominerade jobb är inte ”familjevänliga” utan tunga och styrda

En annan myt är tankegången om att kvinnor ”köper” flexibla arbetsvillkor till priset av lägre lön för att få så kallade ”familjevänliga” jobb. Först måste vi då fråga oss: är dagens villkor flexibla? Nej. Det är tvärtom. Ingen annan grupp än arbetarkvinnor har så lite inflytande över var, när, hur och i vilken takt arbetet ska utföras:

  • Det gäller utbredningen av tidsbegränsade anställningarna som drabbar var fjärde arbetarkvinna. Och där de mest osäkra allmänna visstiderna dominerar, behovs- och timanställningarna.
  • Det gäller att jobbet ligger på andra tider än dagtid, på kvällar, helger och nätter, vilket gäller för mer än varannan arbetarkvinna. Detta i kombination med att något färre än varannan har inflytande över arbetstidens förläggning och att tre fjärdedelar inte kan påverka var arbetet ska utföras.
  • Det gäller även ifråga om att inte själv kunna bestämma arbetstakten mer än halva arbetstiden, vilket gäller drygt två tredjedelar av arbetarkvinnorna. Dessutom uppger omkring fyra av tio att arbetet är fysiskt tungt under minst en fjärdedel av arbetstiden. Lika många upplever arbetet som psykiskt påfrestande. Dessutom har en fjärdedel utsatts för våld eller hot om våld det senaste året.

Det är också orimligt att, som Timbros Malin Sahlén gjorde i Gomorron Sverige i morse, påstå att kvinnors arbeten inte borde värderas på ett likartat sätt som mäns. Vem kan egentligen tycka att det är rätt att det till exempel värderas högre att bygga en bil eller ett hus än att förstå och möta sjuka och äldres behov av vård och omsorg – när jobben ställer likvärdiga krav på kvalifikationer och kompetens, särskilt under arbetsvillkor som uppenbart är bland de sämsta. Det är lika rimligt att argumentera för att arbetarkvinnor borde kompenseras lönemässigt för de tunga och styrda arbeten de faktiskt har.

I kombination med brist på tillgång till barnomsorg på obekväma arbetstider och att män i allmänhet inte tar ett lika stort ansvar för familj och hem som kvinnor, är den totala arbetsbördan för många ännu tyngre. Något som också får negativa konsekvenser för hälsan i form av ökad risk för att drabbas av ohälsa. För att inte tala om att pensionen blir låg.

Generella lösningar måste stå i centrum

Så. Nej. Deltiderna är inte i första hand kvinnors val, kvinnodominerade arbetaryrken är inte ”familjevänliga” och arbetena är tunga och det kostar på, genom hela (arbets-) livet.

Det går alltså inte att stanna vid att föreslå individuella lösningar som snuddar vid symptomen men samtidigt blundar för de stora strukturella problemen. Därför kretsar våra konkreta förslag, nedan i urval från Sveriges jämställdhetsbarometer 2015, till just ett ökat fokus på generella och kollektiva insatser och åtgärder för att omfördela tid, makt och pengar för att uppnå en klassmedveten jämställdhetspolitik. LO vill att:

  • Heltid görs till norm på hela arbetsmarknaden. Deltidsnormen i kvinnodominerade arbetaryrken måste brytas. Skattefinansierade verksamheter ska gå i bräschen för utvecklingen och bör avtala om heltidsnorm inom sina branscher. Om avtalsvägen inte ger resultat bör lagstiftning övervägas.
  • Anställningstryggheten stärks. Otryggheten i kvinnodominerade arbetaryrken måste brytas. Tidsbegränsade anställningar ska endast användas om det finns objektiva skäl. Upprepade, på varandra följande, korta visstidsanställningar hos samma arbetsgivare ska inte vara tillåtna.
  • Det förebyggande arbetsmiljöarbetet förbättras. Politiken såväl som arbetsgivarna måste ta ett större ansvar. Särskilda satsningar på små arbetsplatser och kvinnodominerade sektorer måste komma till stånd. Det måste vara möjligt att jobba fram till pensionen även för kvinnor i arbetaryrken.
  • Kvinnors makt över arbetet stärks. Detta genom ökad bemanning, resurser och styrning i verksamheter som finansieras med skattemedel.
  • Arbetsmarknadens parter ska ta ett betydligt större ansvar för jämställda löner. LOs uppgift är att vara pådrivande för omfördelning, erkännande och uppvärdering av kvinnors arbeten.
  • Föräldraförsäkringen delas mer lika mellan föräldrarna. LO vill se en tredelad försäkring. Riksdagen bör besluta om en tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen för vardera föräldern under våren 2015 följt av en tidsplan för en fortsatt individualisering 2016 till 2018. Jämställdhetsbonusen bör avskaffas.
  • Utbyggnad av barnomsorg på kvällar, nätter och helger samt allmän förskola från två års ålder. Detta samt att skollagen föreskriver att barn till föräldralediga och arbetslösa erbjuds 30 timmars förskola per vecka bör gälla från 2016.
  • Regeringen omprövar nuvarande politik som leder till ojämlika ekonomiska villkor. Regeringens mål för den ekonomiska jämställdheten är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det förpliktigar och måste innebära en tydligt klassmedveten jämställdhetspolitik.

Etiketter: , , , , , , ,