Ingen vinner!

avatar

Idag precis som alla andra vardagar är mitt facebookflöde fullt av vänner som frustrerat konstaterar att de inte kom till jobbet i tid i dag heller. Vissa har råkat ut för inställda pendeltåg och bussar eller mer allmänna förseningar, medan andra mer långpendlande kamrater hastigt och lustigt fått byta till buss eller helt enkelt tillbringar morgonen på ett stillastående tåg någonstans i vårt avlånga land. Och precis som alla andra dagar kan jag inte låta bli att tänka att det är ett sånt jäkla slöseri med människokraft.

För visst vill vi att man ska kunna bo på fler ställen än storstädernas citykärnor? Inte för att jag ett ögonblick tror att alla vill bo där, men jag kan å andra sidan inte tro att folk gladeligen pendlar bort en sån stor del av sitt liv som många gör idag. För det handlar ju inte bara om hur tågen går (eller inte går) utan också om var man bor eller var man arbetar. Många gånger beskrivs det dessutom i media som att vi alla kan välja var vi bor eller var vi arbetar, vilket ju låter lite som ett skämt för en Stockholmare med tanke på hur svårt det är att få tag på en bostad här till en rimlig kostnad. Och sannolikt låter det lika konstigt för någon som bor i glesbygd där det ofta är stört omöjligt att finna ett jobb man har utbildning för.

Häromdagen läste jag en utmärkt rapport från Kommunal och Hyresgästföreningen kallad Lång dags färd mot jobben, som handlar främst om just Kommunals medlemmars villkor när det gäller boende, arbetsmarknad och kollektivtrafik. I rapporten kan man bland mycket annat läsa att cirka en fjärdedel av de tillfrågade önskat att de kunde bo närmare jobbet (i Stockholm motsvarande 37%) och att nästan lika många Kommunalare kunde tänka sig att flytta till någon av storstäderna om de blev erbjudna ett arbete och hade möjlighet att få tag på en hyresrätt. Och jag förstår dem.

Men nu är det som det är, där det finns bostäder till ett överkomligt pris finns det inte en arbetsmarknad som matchar upp och tvärtom, men människan är ju i grunden klok och många har löst det på ett bra sätt ändå, framförallt genom att pendla allt längre. Ja på många platser pendlar man till och med till ett annat nordiskt land för att få det som egentligen borde vara en självklarhet, en bostad och ett arbete.

Men till vilket pris? Vad händer med människors sociala liv när de kommer hem allt för sent på kvällarna för att orka umgås med nära och kära efter en kanske slitig dag på jobbet? Och vad händer med föreningslivet på mindre orter, vem kan egentligen engagera sig lokalt när man egentligen bara kommer hem för att sova? Hur går det med jämställdheten när det fortfarande är kvinnor som i huvudsak har ansvar för hämtning och lämning på förskola och måste gå ned i tid för att hinna? Och hur blir de med arbetslivet när man vet att man aldrig kan räkna med att hinna i tid för att öppna butiken där man arbetar, eller när man som behovsanställd inte längre blir inringd eftersom man lyckats med konststycket att komma försent två gånger på en vecka pga trafikproblem?

Jag tror att priset är högt för många, inte bara för arbetare i LO yrken, utan i tider med hög arbetslöshet och skenande bostadspriser också för många tjänstemän. Jag tror att priset är högt för deras barn och föräldrar, jag tror att priset är högt för samhället i stort. För man ska ju hålla i minnet att pendlingen är oavlönad frånvaro – från både hem och jobb. Och inte ens jag, som är så lyckligt lottad att jag kan gå tlll fots till jobbet, tjänar på att samhället blir allt mer delat mellan de som har schyssta jobb och ett bra boende – och de som inget har.

Och för mig handlar det inte om att lösa livspusslet om man vill kalla det så, för det får det att låta som att det handlar om individens val och individens problem. Nej för mig handlar det om strukturer – att det finns för få bostäder till en rimlig kostnad, för dålig matchning på arbetsmarknaden, att tågunderhållet är eftersatt och att kollektivtrafiken många gånger inte räcker till. För mig handlar det om att man måste se alla delar tillsammans för att också finna lösningar på problemen, att vi måste lösa det långsiktigt, utan politisk pajkastning och att vi måste våga göra det utifrån ett jämlikhetsperspektiv.

För vem vinner på att bostadsbristen är akut i storstäderna, att hyresrätterna sålts ut, att tågtrafiken i stora delar är opålitlig och att matchningen på arbetsmarknaden fungerar allt sämre? Jag svarar ingen. Ingen tjänar på detta. Inte idag och inte imorgon. Men om vi vågar se de stora strukturerna istället för varje individs allt mer frustrerade facebookuppdateringar, så har vi en hel del  att vinna i stort tänker jag.