Inget jämställdhetsperspektiv på förslag till ny arbetslöshetsförsäkring

avatar

Hur en än vrider och vänder på det är den svenska arbetsmarknaden könsuppdelad. LO har på senare år, i Sveriges jämställdhetsbarometer (se här och här), visat bland annat att grundläggande anställningstrygghet som heltids- och tillsvidareanställningar är ojämnt fördelade mellan kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken och inte minst, att de ekonomiska villkoren skiljer sig markant åt.

Mönstren över arbetslivets villkor är systematiska och en sak kan en vara säker på: sämst ut kommer kvinnor i arbetaryrken. Det är vanligast med deltidsarbete, med tidsbegränsade anställningar, med arbete på obekväma tider. För att nämna några relevanta exempel för denna blogg, även om listan kan göras mycket längre.

I beslutsunderlaget som följde remissyttrandet över den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande till LOs styrelse måndagen den 24 augusti 2015, skrev undertecknad så här:

Det finns inget tydligt jämställdhetsperspektiv i den parlamentariska socialförsäkringen när det gäller de förslag som lämnas avseende arbetslöshetsförsäkringen.

De skillnader i arbetslivet, som både har ökat och är systematiska när det kommer till trygga och otrygga anställningsformer, heltider och deltider, synliggörs inte. Med ett klass- och könsperspektiv på arbetslivets villkor hade det kunnat synliggöras på vilka sätt kommitténs förslag på ett systematiskt vis riskerar att slå olika – både direkt och indirekt – mot olika grupper av arbetstagare, utifrån skillnader i anställningsformer och arbetstider.

Den centrala slutsatsen av kommitténs samlade förslag är att dessa ser ut att förstärka att arbetstagare behandlas olika och delas upp beroende på om de har trygga och stabila anställningsvillkor eller inte. Det är den viktigaste bakgrunden till varför de flesta av kommitténs förslag föreslås avstyrkas.

Tre principiella frågor är tydliga exempel på kommittéförslag som kommer att drabba kvinnor i arbetaryrken hårdast – till följd av skillnader mellan arbetar- och tjänstemannayrken på en könsuppdelad arbetsmarknad. Detta tydliggörs dock inte i utredningen vilket innebär att förslagen framstår som neutrala.

1. Förslag att arbetsförankring ska mätas i inkomst bygger in orättvisor utifrån klass och kön
Kommittén vill i hög grad, dock inte genomgående (jag återkommer till det i punkt 2) överge principen om förankring i arbete (arbetad tid) i arbetslöshetsförsäkringen till förmån för förankring i inkomst. Detta både som utgångspunkt för kvalificering till ersättning och för att beräkna ersättning vid arbetslöshet.

LO tolkar detta som ett vägval baserat på administrativa överväganden, inte i att förankring i arbete i praktiken har övergetts som grundläggande princip i arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén är till synes överens om att arbetsförankringen är centralt. Det är framför allt två faktorer som visar det:

  • Den ena handlar om att arbetslöshetsförsäkringen är och ska vara tillbakablickande samt att det med kommitténs förslag noggrant ska utredas för ett helt år bakåt i tid hur förankringen i arbete har sett ut. Kommittén är även angelägen om att räkna ner den ersättningsgrundande inkomsten vid tillfällig frånvaro på grund av till exempel egen sjukdom eller vård av sjuka barn. Detta talar starkt för att det i kommittén finns konsensus om att det måste finnas förankring i arbete och att kommittén inte är beredd att släppa det kravet.
  • Den andra handlar om kommitténs förslag till hur deltidsarbetslösas ersättning ska beräknas. Den som under pågående arbetslöshet får någon form av deltidsanställning, fast, tidsbegränsad eller tillfällig timanställning, förutsätts deklarera både veckoinkomst och arbetad tid på kassakortet. Syftet med det är att kommittén vill försäkra sig om att arbetslöshetsförsäkringen inte blir en alltför generös inkomstutfyllnadsförsäkring i de fall som deltidsarbetslösa får ett nytt arbete med lägre lön. Även detta visar att det i kommittén finns konsensus om att det är förankringen i arbete som är central och att kommitténs inte är beredd att släppa den utgångspunkten.

LO anser att frågan om kvalificering till arbetslöshetsförsäkring genom förankring i arbete eller inkomst handlar om vad som är ett rättvist krav på arbetsmarknadsförankring och hur man får tillgodoräkna sig den förankringen vid arbetslöshet. Med inkomstvillkor blir effekten att högavlönade avkrävs svagare arbetsmarknadsförankring än lågavlönade.

Kvinnor i arbetaryrken har genomgående de lägsta lönerna på arbetsmarknaden och kommer därmed att avkrävas flest arbetade timmar för att kunna kvalificera sig till arbetslöshetsförsäkringen. Minst antal timmar kommer män i tjänstemannayrken att avkrävas.

Det byggs in en stor orättvisa i kvalificeringsvillkoren om förankring på arbetsmarknaden mäts genom inkomst. LO anser att den mest rättvisa principen är förankring i arbete (arbetad tid).

2. Förslag till ny beräkning av deltidsarbetslösas ersättning – stora oklarheter och svårigheter som kommer att drabba främst kvinnor i arbetaryrken
I arbetslöshetsförsäkringen definieras deltidsarbetslöshet med dagens regelverk som skillnaden mellan normalarbetstiden, det vill säga den genomsnittliga arbetstid som har gått förlorad, och en ny anställning med färre arbetstimmar (än normalarbetstiden). Kommittén föreslår att den principen i vissa situationer ska ersättas med deltidsersättning baserad på skillnaden mellan normalinkomsten, det vill säga den genomsnittliga lön som går förlorad, och lönen i en ny anställning.

Detta är ett led i kommitténs genomgripande förslag om att gå från arbetad tid som utgångspunkt för arbetslöshetsersättning till inkomst (vilket LO avstyrker, se punkt 1 ovan). Inkomstprincipen anses inte heller fungera fullt ut när det kommer till deltidsarbetslösa, som med kommitténs förslag förutsätts deklarera både den nya uppgiften veckoinkomst och arbetad tid på kassakort.

Ibland kommer det att vara inkomst som blir styrande för ersättning, ibland arbetstid. Det beror på om lönen i det nya arbetet är högre eller lägre än i det tidigare arbetet: Inkomstförlust görs till princip för den som får högre lön i den nya deltidsanställningen medan arbetstidsförlust görs till princip för den som får en lägre lön i den nya deltidsanställningen. I det senare exemplet kapas inkomstutfyllnaden med en spärr för hur många arbetade timmar som kan ersättas. I det förra exemplet kapas ersättning baserad på förlust av arbetad tid med en spärr för hur stor inkomstutfyllnaden kan bli. Den föreslagna beräkningsprincipen är mycket svår att begripa. Sannolikt för att den i första hand inte följer en tydlig princip utan mest handlar om att deltidsersättning i olika situationer alltid ska beräknas på det minst förmånliga sättet för den deltidsarbetslösa:

För att kunna beräkna antalet ersatta timmar per vecka kommer det att behövas uppgifter som inte behövs med nuvarande regler. Den som söker ersättning vid deltidsarbete kommer, utöver att redovisa den arbetade tiden under veckan, även att behöva redovisa inkomsten från den vecka han eller hon söker ersättning för. Den aktuella veckoinkomsten är i normalfallet timlönen multiplicerad med den arbetade tid som redovisas på kassakortet. I vissa fall är timlönen varierande. Det kan då vara svårt för den försäkrade att redovisa veckolön. Att precisera hur beräkningen ska göras i dessa situationer ligger inom ramen för den föreskriftsrätt som regeringen ska ha (SOU 2015:21, s 416f).

I konsekvensanalysen beskrivs detta som att det, för den deltidsarbetslösa, blir ”en uppgift, utöver aktuell arbetstid, att hålla reda på” (SOU 2015:21, s 991). LO anser att kommittén underskattar vad det kan komma att innebära att ”hålla reda på” veckoinkomsten.

Det är en uppgift som sannolikt kommer att vara svår och krånglig att ta fram, kanske till och med omöjlig. Att räkna ut aktuell veckolön kommer att inte bara att handla om att multiplicera timlön med antal arbetade timmar utan också om att identifiera och räkna in hur timlönen varierar med arbetade timmar med ob-ersättning på exempelvis tidiga vardagsmorgnar och sena kvällar, på lördagar och söndagar, helgdagar och aftnar, eller kanske att inkludera skifttillägg, provisions- eller ackordslön samt semesterersättning/-lön.

Främst är det kvinnor i arbetaryrken som kommer att drabbas av problem och svårigheter förknippade med att redovisa också veckoinkomst eftersom såväl deltidsarbete som arbete på obekväma tider är som vanligast bland arbetarkvinnor.

LOs uppfattning är att det måste finnas en enkel och rimlig princip för hur ersättning vid deltidsarbetslöshet ska beräknas. LO anser att den rättvisa och enkla principen är att ställa normalarbetstid mot arbetad tid i ett nytt arbete samt arbetsutbudet. Det är dessutom intuitivt begripligt att arbetslöshet ses som förlust av arbetad tid och att arbetstidsförlusten ersätts i kronor.

3. Förslag till begränsad ersättningsrätt för deltidsarbetslösa  drabbar anställda i kvinnodominerade yrken hårdast
Det har länge funnits begränsningar av deltidsarbetslösas ersättningsrätt. I huvudsak har det motiverats med att deltidsarbete jämsides med arbetslöshetsersättning inte ska normaliseras, att det kan innebära att det varken från arbetsgivare eller arbetstagare finns något intresse av att förändra situationen samt att det skulle kunna ses som en indirekt subvention av branscher där deltidsarbete är vanligt (jmf SOU 2015:21, s 828). De deltidsbegränsningar som har funnits i arbetslöshetsförsäkringen genom åren har således utgått från tänkbara problem förknippade med när någon tidigare har arbetat exempelvis heltid, blivit arbetslös och därefter fått en varaktig deltidsanställning fastän hen söker och vill ha en heltidsanställning.

Från april 2008 skärptes deltidsbegränsningen så att det endast blev möjligt att kombinera arbetslöshet och arbete i 75 ersättningsdagar. Dessutom utökades deltidsbegränsningen till att även omfatta timanställda som erbjuds tillfälliga påhugg och som staplas på varandra allt efter arbetsgivarens behov, men utan garanti om fortsatt arbete.

Deltidsarbetslösa med varaktiga deltidsanställningar och deltidsarbetslösa med tillfälliga timanställningar behandlas alltså likadant trots att anställningsförhållandena är väsentligen olika.

När de 75 deltidsdagarna har förbrukats måste deltidsarbetslösa välja mellan den lön som det tillfälliga arbetet eller den fasta deltidsanställningen ger och hel arbetslöshet och kvarvarande ersättningsdagar i ersättningsperioden (300 eller 450 dagar).

Kommitténs förslag är att deltidsarbetslösa ska kunna få ersättning i 60 kalenderveckor och motivet för det är att det anses vara rimligt med en likvärdig längd på ersättningsperioden i kalendertid för deltidsarbetslösa och helt arbetslösa. Förslaget löser dock inte problemet med att deltidsarbetslösa tvingas välja mellan arbete som inte motsvarar det de vill ha och hel arbetslöshet efter en tid:

Precis som med nuvarande regler kommer den som når begränsningen i normalfallet att ha ersättningsdagar kvar som enbart kan tas ut vid hel arbetslöshet och får då välja hel arbetslöshet eller deltidsarbete (SOU 2015:21, s 869).

LO anser att frågan om att begränsa deltidsarbetslösas ersättningsrätt måste ses i ljuset av två centrala utgångspunkter. Den ena är att de som inte får arbete i den utsträckning de vill ha och söker, inte ska behandlas orättvist i förhållande till dem som får en varaktig anställning med den arbetade tid som önskas. Den andra är att arbetslöshetsförsäkringen ska vara uppbyggd så att den försäkrade inte ställs inför valet att ta eller inte ta erbjudet arbete, det vill säga det ska alltid löna sig att ta arbete.

Att arbeten är mer stabila och förknippade med bättre villkor på vissa delar av arbetsmarknaden har mycket att göra med hur hög arbetslösheten är i samhället och hur stark ställning arbetstagarna har i förhållande till arbetsgivarna och hur arbetskraften rankas (av arbetsgivare). Det innebär att tillfälliga timanställningar och deltidsanställningar inte kan motverkas av arbetslöshetsförsäkringen.

Vad är ett rättvist utfall mellan dem som lyckas finna sammanhållna och varaktiga arbeten och dem som inte gör det? I vilken grad och på vilket sätt är det rimligt att arbetslöshetsförsäkringen innebär olika utfall när arbetstagare kvalificerar sig till försäkringen på samma villkor?

LOs uppfattning är, för det första, att det inte tjänar något syfte att begränsa ersättningsperioden för dem som på alla sätt försöker få en fast förankring på arbetsmarknaden genom att ta varje arbetstillfälle som går att få genom tillfälliga timanställningar.

För deltidsarbetslösa med varaktiga deltidsanställningar, för det andra, är situationen annorlunda och det kan, vilket framkommit ovan, finnas vissa problem. Med kommitténs förslag, likväl som med tidigare deltidsbegränsningar, betonas dock eventuella incitamentsproblem främst i relation till den enskilda arbetslösa, snarare än i relation till arbetsgivare, trots att det är väl känt att deltidsanställningar, särskilt i kvinnodominerade arbetaryrken, är utbredda därför att arbetsgivare inte erbjuder heltider. För LO är det viktigt med en deltidsbegränsningsregel vid varaktiga deltidsanställningar som utgår från förbättrade stödjande insatser som syftar till att den försäkrade ska kunna finna en heltidsanställning.

Därför är LOs förslag istället att:

  • Tillfälligt timanställda ska ha samma ersättningsrätt som helt arbetslösa, det vill säga en hel ersättningsperiod om 300 dagar. Det betyder att den som får tillfälligt arbete i till exempel 20 osammanhängande dagar och den som får sammanhängande arbete i 20 dagar (fyra veckor) ska behandlas lika. Senast när ersättningsperioden är slut ska aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och ersättning med aktivitetsstöd i en omfattning som motsvarar mellanskillnaden mellan de tillfälliga påhuggen och den önskade arbetstiden erbjudas.
  • Deltidsarbetslösa som har varaktiga deltidsanställningar, ska erbjudas aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och ersättning med aktivitetsstöd i en omfattning som motsvarar mellanskillnaden mellan normalarbetstiden, den önskade arbetstiden och den nya deltidsanställningen senast 30 veckor efter anställningens start.

Grundläggande för LO är alltså att arbetslöshetsförsäkringen inte ska förstärka de orättvisor som finns på arbetsmarknaden ifråga om trygga och otrygga anställningsförhållanden, heltids- och deltidsanställningar. Något som i hög grad kan knytas till en köns- och klassuppdelad arbetsmarknad. Arbetstagare ska behandlas rättvist och på ett likvärdigt sätt vid arbetslöshet. I LOs ögon har den parlamentariska socialförsäkringsutredningen inte lyckats leverera det.

LO har stora förhoppningar om att den s-ledda regeringen, som är en uttalat feministisk regering, tar initiativ till att snabbt se till att en rättvis, förutsebar och hållbar arbetslöshetsförsäkring kommer på plats.

Etiketter: , , ,