Jämställd arbetsmarknadspolitik en förutsättning för en feministisk regering

avatar

När Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen den 3 oktober slog han fast två viktiga målsättningar som ska påverka all sakpolitik under den nuvarande mandatperioden. För det första, senast 2020 ska Sverige ha EUs lägsta arbetslöshet. För det andra, Sveriges regering är en feministisk regering vilket ska genomsyra allt regeringen gör, från persontillsättningar till det sakpolitiska innehållet. Dessa ambitioner hänger samman och om de ska lyckas måste de påverka varandra.

Nu på förmiddagen mottog vi också ett nytt glädjande regeringsbeslut. Från och med 1 maj förtydligas arbetsförmedlingens förordning, det dokument som styr myndighetens uppdrag. Regeringen skriver att ”myndighetens verksamhet ska utformas så att den främjar jämställdhet och mångfald och motverkar könsuppdelningen på arbetsmarknaden.” En liknande skrivning fanns i förordningen till arbetsmarknadsverket fram till och med 2006 då Alliansen tog över makten.

Detta beslut har en principiellt viktig betydelse, vilket kommer att visas i det här (aningen långa) blogginlägget. Syftet med den här texten är att diskutera behovet av en feministisk analys av den förda arbetsmarknadspolitiken, samt vilka utmaningar regeringen och ansvariga myndigheter står inför. Att all politik, som regeringen säger, ska genomsyras av ett feministiskt perspektiv är viktigt. Samtidigt visar historien att steget mellan att säga jämställdhet till att göra jämställdhet inom arbetsmarknadspolitiken många gånger är mycket långt.

De arbetssätt regeringen pekar ut kallas jämställdhetsintegrering (gender mainstreaming) och genusbudgetering. Rätt använda kan dessa verktyg bidra till en politik och en statlig sektor där beslut tas utifrån kunskap om hur det bidrar till eller motverkar en förbättrad jämställdhet. Jämställdhetsintegrering är på intet sätt ett nytt arbetssätt, tvärtom har det varit populärt att sedan mitten av 1990-talet prata om att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i alla sakområden. Genusbudgetering är ett något nyare begrepp men samtidigt en central del i en lyckad jämställdhetsintegrering. Det handlar om att budgeten dels ska analyseras utifrån vilka konsekvenser den får för kvinnor respektive män, men också konstrueras så att den premierar en stärkt jämställdhet.

Dessa strategier fungerar inte om de enbart används i riksdags- och regeringsarbetet utan måste också implementeras hos politikens utförare: myndigheterna. Regeringens enskilt viktigaste myndighet på det arbetsmarknadspolitiska området är Arbetsförmedlingen. Myndigheten har en central roll för funktionaliteten på den svenska arbetsmarknaden och har till sitt förfogande en rad verktyg för att hjälpa arbetslösa att komma i arbete eller åtminstone komma närmare arbetsmarknaden.
Frågan är om dessa verktyg används – och bidrar – till en mer jämställd arbetsmarknad?

Ojämställd resursfördelning i arbetsmarknadspolitiken

Dagens regeringsbeslut lyfter upp frågan om den könssegregerade arbetsmarknaden på den politiska dagordningen. Uppdelningen i mans- och kvinnodominerade yrken, både den horisontella segregeringen mellan sektorer och den vertikala segregeringen på arbetsplatser/i karriärstegar påverkar jämställdheten i stort. Sveriges Jämställdhetsbarometer, som LO presenterade igår, visar att det finns strukturella maktskillnader mellan både klass och kön på svensk arbetsmarknad vilka leder till att villkor, löner, arbetsmiljö m.m. återkommande är sämre i kvinnodominerade yrken. En uppbrytning av segregeringen ökar förutsättningarna att ifrågasätta de normer som definierar kvinnors arbete som sekundära och mäns som de produktiva/familjeförsörjande.

Arbetsförmedlingen har som ansvarig myndighet möjligheten att bedriva en verksamhet som motverkar segregering i yrkesval. I min kollega Linda Grapes kommande rapport om Svensk arbetsmarknadspolitik 2014 presenteras följande diagram som visar på att det finns behov av förbättringar i detta arbete.

Andel kvinnor och män i arbetsmarknadspolitiska program
Årsgenomsnitt per månad 2014

Andel kvinnor och män i arbetsmarknadspolitiska program

 

Diagrammet visar fördelningen av kvinnor och män inom respektive arbetsmarknadspolitiskt program. Totalt sett är det fler män än kvinnor som ingår i programmen, kvinnor utgör 45 procent av programdeltagarna det är en spegling av att andelen kvinnor i arbetskraften är något lägre än män. Om programplatser och resurser skulle fördelas jämställt så skulle alltså omkring 45 procent av respektive program utgöras av kvinnor. Så är inte fallet. De mer resursintensiva programmen såsom arbetsmarknadsutbildning och anställningsstöd består i högre grad av män medan billigare program likt förberedande insatser består i högre grad av kvinnor.

I forskaren Åsa Löfströms utmärkta offentliga utredning från 2004 om den könsuppdelade arbetsmarknaden beskrivs arbetsmarknadsutbildningen som en ”spegling” av den könssegregerade arbetsmarknaden där både resurser och platser fördelas utifrån hur arbetsmarknaden ser ut i stort. När arbetsförmedlingen våren 2014 själva analyserade två av programmen ur ett jämställdhetsperspektiv bekräftas den bilden, endast en utbildningsinriktning (kontor/lager) har numera en jämn könsfördelning bland deltagarna.

Genomsnittlig kostnad för olika utbildningsinriktningar, samt andel kvinnor inom respektive inriktning, år 2013

arb resurser

Statistiken ovan, presenterad i arbetsförmedlingens jämställdhetsanalys, visar på ett större problem än själva könssegregeringen: desto högre andel män en utbildningsinriktning har desto dyrare är utbildningen. Tabellen ger svart på vitt att arbetsmarknadsutbildningen – som är ett av de dyrare arbetsmarknadspolitiska programmen – fördelar sina resurser på ett ojämställt sätt.

Kostnadsskillnaderna beror oftast på skillnad i utbildningarnas längd och innehåll. Både Löfström (2004) och Åsa Sohlmans offentliga utredning om arbetsmarknadsutbildningen från 2007 har pekat på att yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning till stora delar riktats mot tillverkningsindustrin för att täcka rekryteringsluckor och möta konkret arbetskraftsbrist. Tillsammans med de starka normer som skapar den könssegregerade arbetsmarknaden leder detta därför till en snedfördelning av resurser.

Arbetsförmedlingen måste våga bryta normer

Arbetsförmedlingens primära mål är enligt regleringsbrevet att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, minska långtids- och ungdomsarbetslösheten, bättre anpassa förmedlingsverksamheten till arbetsgivares och arbetstagares enskilda behov samt stärka nyanländas inträde på arbetsmarknaden. Dessa mål är helt centrala för samhällets långsiktiga välmående. Med förtydligandet angående ansvaret för en jämställd arbetsmarknad och motverkande av könssegregeringen förstärks nu myndighetens feministiska ansvar. Något som siffrorna ovan visar ett stort behov utav.

Kritiker kan här invända att arbetsförmedlingens uppdrag snarare bör renodlas än utvidgas. En sådan kritik faller dock i samma grop som tidigare jämställdhetsarbete ofta hamnat i där jämställdhet görs till ett sidospår vid sidan om ”ordinarie verksamhet” och därmed utesluts från den institutionella vardagen.

Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det tvärtom en nödvändighet att stärka upp den feministiska ingången i policyutvecklingen. En optimal matchning på arbetsmarknaden förutsätter jämställda förhållanden. Om inte kommer inte de individer som är bäst lämpade för ett specifikt yrke matchas mot detta utan mot yrken som är ”rätt” – i enlighet med de normer som bygger våra bilder av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt” kodade yrken. Regeringen skriver dessutom i sitt regleringsbrev att myndigheten senast den 2 november 2015 ska redovisa en plan för hur jämställdhet kan integreras som en del av den ordinarie verksamheten. Det är viktigt och bra, men det är inte första gången myndigheten i enlighet med regeringens direktiv explicit får i uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering.

Arbetsförmedlingens föregångare, Arbetsmarknadsverket, fick redan 1993/94 i uppdrag att aktivt bedriva en verksamhet som motverkar könssegregeringen på svensk arbetsmarknad. Från 1997 bedrev man också ett jämställdhetsintegreringsprojekt. Precis som Löfström kunde konstatera 2004 kan vi nu elva år senare konstatera att såväl den könssegregerade arbetsmarknaden som den ojämställda fördelningen av resurser i den aktiva arbetsmarknadspolitiken kvarstår. Detta påvisar också att regeringsinstruktioner inte är en garant för att jämställdhetspolitik lyckas.  Arbetsmarknadsverket hade under regeringen Persson ett liknande uppdrag som regeringen Löfven nu ger myndigheten, det gav inte några större förändringar i den könssegregering som ovan visades inom de arbetsmarknadspolitiska programmen vilket i förlängningen gör det svårare för myndigheten att påverka arbetsmarknaden i stort.

De satsningar på jämställdhetsintegrering inom myndigheter som genomfördes under början av 2000-talet har tidigare kritiserats av forskningen för att ha varit för svaga och kortsiktiga. Att få hela myndigheter att tänka kritiskt ur ett genusperspektiv kräver stora kompetenshöjningar och kanske framförallt att givna sanningar och inrutade normer bryts. Ett sådant arbete skapar konflikter som kan vara tuffa att klara för myndighetsledningar som inte i första hand är rekryterad för att genomföra integreringssatsningar. Ur det perspektivet är dagens regeringsbeslut välkommet: nu är den jämställda arbetsmarknaden en central del i myndighetens uppdrag, det kan därmed inte hanteras som ett sidospår eller ”projekt”.

Utan faktiska resultat ingen feministisk regering

Samtidigt, att tidigare integreringsprojekt inte har lyckats är inte ett skäl till att lägga ner ansträngningarna. Under senare år har arbetet dessutom blivit allt mer institutionaliserat i en rad olika myndigheter.

I och med dagens beslut ökar mitt förtroende för att regeringen tar detta på allvar och jag vill tro att också arbetsförmedlingen tar den bristande jämställdheten i resurs- och platsfördelning på allvar. I sin nyligen presenterade återrapportering om Yrkesintroduktionsanställningarna lyfter myndigheten att rekryteringen hittills skett allt för snedfördelat och att arbetet framöver behöver fokusera på att erbjuda kvinnor samt utrikes födda möjlighet att delta i programmet. Arbetsförmedlingen är i och med regleringsbrevets direktiv också med i projektet JiM – jämställdhetsintegrering i myndigheter vilket stärker upp tillgången på kunskapsresurser.

Så sammanfattningsvis, arbetsförmedlingen har genom dagens beslut återigen en formell och central roll i arbetet mot att minska könssegregeringen på arbetsmarknaden. Det är viktigt för löne- och villkorsutvecklingen men också för effektiviteten i matchningen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om regeringen menar allvar med att en feministisk analys ska genomsyra all politik är arbetsmarknadsområdet ett fundament att ta sig an. Det förutsätter att regeringen själv alltid i alla beslut kritiskt granskar sina val ur ett genusperspektiv. Det har redan höjts ett varningens finger inom flera olika politikområden kring hur det står till med detta. Dagens beslut visar däremot att arbetsmarknadspolitiken inte går åt det hållet. Men en feministisk regering bedöms inte utifrån vilka goda ambitioner den hade – den bedöms utifrån hur jämställdheten har utvecklats. Därför blir nästa steg att bevaka att dagens beslut får den politiska prioritet och de ekonomiska resurser som krävs för att förändring ska bli möjlig.

Jag ser mycket fram emot att följa den utvecklingen.

Etiketter: , , , , ,