Kan kronjuvelens värde återupprättas?

avatar

Arbetsmarknadsutbildningen har historiskt setts som kronjuvelen i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Så är det inte längre. Snarare tvärtom. Därför valde vi att göra en genomgripande utredning av hur Arbetsförmedlingens utbildningsverktyg egentligen fungerar. Igår berättade Ekot om rapportens resultat. För att första hur kronjuvelens anseende kunde blir så befläckat måste förändringar inom politiken, ekonomin och myndigheten analyseras grundligt. I den här texten sammanfattas några av rapportens mest intressanta upptäckter och hur vi vill förändra arbetsmarknadsutbildningen.

I rapporten kartlägger vi arbetsmarknadsutbildningens funktion i den svenska ekonomin från mitten av 1910-talet fram till idag.Effekten på sannolikheten att få jobb efter avslutad utbildning också varierat över tid. Under början av 1980-talet fanns det svaga men ändå positiva effekter på att delta i utbildning. För perioden mellan 1989-2000 var däremot effekten obefintlig. Flera studier har menat att det berodde på de snabbt ökande deltagarvolymerna.

Under början av 2000-talet vände dock resultaten och under några år var resultaten kraftigt positiva. Många pekade på att detta kunde bero på att fler av deltagarna redan från början hade godare chans att få arbete. Detta förklarar dock inte att effekten stärktes. Troligen var delar av utbildningens innehåll, eller sättet som myndigheten jobbade på, som var särskilt bra.

Sedan 2007 har resultaten dock försämrats kraftigt och idag är effekten till och med negativ. Men vi vill här varna för att viktiga aspekter kan gå förlorade om arbetsmarknadsutbildningen bara inriktas på att nå kortsiktiga resultat. Ofta ser resultaten av utbildning av arbetslösa bättre ut om den långa sikten inkluderas. Det gäller inte minst generell utbildning. Bilden av vilka individer som vinner mest på utbildning förändras också när den långa sikten tas i beaktande.

Med det sagt så kan vi inte komma ifrån att resultaten av dagens arbetsmarknadsutbildning är problematiska. I rapportens femte kapitel beskrivs hur svagt bristyrkesperspektivet är.

Trots att arbetsmarknadsutbildningen ska riktas mot bristyrken disponeras inte utbildningsplatserna efter de bristyrkesanalyser som Arbetsförmedlingen själv tar fram. Det tycks inte heller vara så att de som går en utbildning riktad mot branscher med brist på arbetskraft i högre grad är i arbete 90 dagar efter avslutad utbildning jämfört med utbildningsdeltagare i yrken utan brist. Det är anmärkningsvärt och ifrågasätter organiseringen av, och innehållet i, dagens arbetsmarknadsutbildning. Detta är ett av alla de tecken vi finner på att något i hur arbetsmarknadsutbildningen organiseras inte stämmer.

I rapportens sjätte kapitel valde vi därför att grundligt studera hur riksdag, regering och myndighetsledning styr och leder arbetsmarknadsutbildningen samt hur den organiseras inom Arbetsförmedlingen. Här finner vi att såväl regler som definierar programmet som hur utbildningarna upphandlas inte är formulerade för att programmet ska uppnå ett optimalt resultat.

Arbetsmarknadsutbildningen har organiserats på olika sätt under olika tider. Det är en förutsättning för att följa med i utvecklingen av arbetsmarknadens kompetenskrav och behov. Sedan mitten av 1980-talet har ansvarig myndighet varit styrd att alltid välja den utföraren som har bäst kvalitet. Oavsett om den var offentlig eller privat. År 2007 förändrades dock detta och Arbetsförmedlingen blev tvungen att alltid upphandla utbildningsplatser. Dessutom ansågs det inte längre önskvärt att använda reguljär eftergymnasial utbildning då den var för lång och inte tillräckligt yrkesspecificerad.

Vi menar att dessa reglerförändringar försvårade för myndigheten att styra deltagare till den utbildning som var bäst lämpad för att möta den arbetssökandes behov. Därmed kan de ses som en av orsakerna till de försämrade resultaten (detta utvecklas vidare i en fördjupande text senare).

Så vad vill vi göra?

I rapporten slår vi fast att arbetsmarknadsutbildningens funktion i samhällsekonomin fortsatt är viktig. I samhällsdebatten talas det om hög arbetslöshet, robotisering, brist på kvalificerad arbetskraft i omsorgsyrken, nya typer av jobb inom tjänstesektorn och en förhoppning om nyindustrialisering.

Tillsammans tyder dessa trender på att Sveriges omställningsförmåga måste stärkas.

Studiefinansieringen
Arbetslöshet drabbar inte jämlikt. Den som mitt i arbetslivet ofrivilligt drabbas av arbetslöshet kan inte förmodas ha möjlighet att spara eller anpassa sina utgifter till betydligt lägre inkomster. Det är inte rimligt att vissa individer får bära kostnaderna för den strukturomvandling som gagnar hela samhället. Det blir dock konsekvensen när allt större del av omställningen förväntas ske inom reguljär utbildning där studiefinansieringen sker genom det lånebaserade studiemedelssystemet istället för med Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd. Denna trend måste brytas. Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd bör återigen bli huvudalternativet när arbetsförmedlare finner att den arbetssökande har ett behov av utbildning.

Använd den reguljära utbildningen
Om studiefinansieringen görs till den primära definitionen av arbetsmarknadsutbildningen blir det också logiskt att öppna upp det reguljära utbildningssystemet, såsom Yrkesvux, yrkeshögskolan eller universitet och högskola, för arbetsmarknadsutbildningen. Om arbetsmarknadsutbildningen ska möta arbetsmarknadens behov måste innehållet matcha kompetenskraven i de yrken som växer.

Den arbetslöses behov ska styra
Detta innebär att den styrande principen för vem som får arbetsmarknadsutbildning inte är utbildningens längd eller nivå utan den arbetslöses behov. Har du ett behov av en specifik kurs på yrkeshögskolan för kunna ta jobb så ska detta vara den insats du får från Arbetsförmedlingen.

Tillgången till rustande insatser ska inte styras av tidsgränser, såsom varit fallet de senaste två mandatperioderna. Inte heller utifrån om man tillhör olika prioriterade grupper såsom unga eller nyanlända.

Tydliga gränsdragningar krävs
Arbetsmarknadsutbildningen ska vara omställningsutbildning inte en första utbildning. Den behovsprövning som görs inom arbetsmarknadspolitiken hindrar i sig att människor fritt väljer arbetsmarknadsutbildning i stället för reguljär utbildning. Men en tydlig gränsdragningsregel är ändå önskvärd. Gränsdragningen kan stipulera att omställning inom arbetsmarknadsutbildningens ram bara är tillgänglig för den som en gång har haft en varaktig etablering på arbetsmarknaden. Den bör däremot inte stänga ute de som etablerar sig på arbetsmarknaden utan en ordentlig första utbildning. Arbetslivserfarenhet och/eller ålder är därför bättre kriterium än utbildningsbakgrund för när en utbildning ska betraktas som omskolning.

Upphandlingskravet måste bort
För att de principer vi föreslår ska fungera krävs flera förändringar i organiseringen av arbetsmarknadsutbildningen. Först och främst måste kravet på att all utbildning ska upphandlas tas bort. Arbetsförmedlingen ska kunna bedriva utbildning i egen regi, ha möjlighet att upphandla av privata aktörer, anordna tillsammans med kommuner och andra delar av den offentliga sektorn eller genom att använda det reguljära utbildningssystemet.

Det förutsätter att de juridiska förutsättningarna för att göra undantag från lagen om offentlig upphandling (LOU) undersöks vidare för att arbetsmarknadsutbildningen ska kunna nå sitt syfte.
Så, slutligen, låt mig citera de sista raderna i rapporten för att understryka vikten av att reformera arbetsmarknadsutbildningen.

”Utgångspunkten måste då vara att utbildningen ska bedrivas för de arbetslösas skull och för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, inte för anordnarnas skull. Det kan tyckas självklart, men med en blick bakåt på de senaste årens upplägg behöver det ändå påpekas.”

Etiketter: , , , , , , ,