Låg eller hög ersättning: nationalekonomisk forskning pekar inte med bara en hand

avatar

Apropå vår artikel i Dagens Nyheter om att i tre steg göra nödvändiga förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken, intervjuar Dagens Arena, Elisabeth Svantesson, moderat ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Elisabeth Svantesson säger sig inte känna till forskning som säger att det finns ett vägval att göra ifråga om låg eller hög ersättning i arbetslöshetsförsäkringen. Det gör det. Hög ersättning i kombination med väl avvägda krav på aktivitet (inklusive anvisningar till arbetsmarknadspolitiska program), kontroll och sanktioner har likvärdig effekt på arbetslöshetstider som låg ersättning enligt nationalekonomisk forskning. (Och det finns givetvis också andra perspektiv på arbetslöshet än nationalekonomiska, även om det står i fokus nu.)

Det kan tyckas lite märkligt att Svantesson inte vet det, eftersom moderaterna ofta hänvisar till att deras politik vilar på forskning.

Dagens Arena hänvisar till Marika Lindgren Åsbrinks genomgång av forskning om detta från 2010. Den är väl värd att läsa igen.

Här tar jag tillfället i akt att lägga ut en PM som jag skrivit tidigare, mest för eget bruk, men fler kanske kan finna intressant. Den bygger framför allt på OECD Employment Outlook 2006, avsnitt 3.2 och 7.1, och Anna Thoursies rapport Är lägre och kortare alltid bättre?, från 2008.

Utgångspunkten för forskningen är att det, givet arbetsmarknadsläget, finns en gräns för hur mycket varje arbetssökande på egen hand kan göra för att få arbete. Därmed finns det också en gräns för hur mycket man på politisk väg kan åstadkomma genom att stimulera arbetslösa att ändra sitt beteende. Det är därför intuitivt uppenbart att två, enligt nationalekonomin, verkningsfulla metoder att påverka arbetssökandes sökbeteende – krav/kontroll och ekonomiska incitament – inte kan ge dubbel effekt om båda används. Det går därför att välja princip i arbetslöshetsförsäkringen:

  • ekonomiska incitament (låg ersättning), och
  • väl avvägda (strikta) krav på aktivitet och arbetssökande i kombination med kontroll och sanktioner för arbetssökande inte lever upp till de krav som ställs, vilket kan kombineras med hög ersättning

Att man inte kan få dubbel effekt bekräftas av OECD (2006). Där redogörs för forskning som visar att det, allt annat lika, finns ett positivt samband mellan arbetslöshetens varaktighet och generositet i ersättning. Men, OECD finner samtidigt att det i betydande grad går att minska effekten av hög ersättning, genom myndigheternas kontroll av sökaktiviteten. OECD finner också att arbetsmarknadspolitiska program har liknande effekt. Det visar sig att a-kasseersättningen inte har någon signifikant effekt på arbetslösheten i länder som satsar mycket på aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det finns fler studier som går i samma riktning (se komplett referenslista nedan också):

  • Jackman (1994) och Hansen & Traenes (2000) kommer till slutsatsen att krav på deltagande i arbetsmarknadspolitiska program innebär att de som värderar fritid högre än arbete självmant kommer att lämna ett system som testar arbetsviljan med hjälp av aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom att testa arbetsviljan kan staten åstadkomma en välfärdshöjning, trots att a-kasseersättningen är hög.
  • Dolton & O’Neill (1996), Benus & Johnson (1997) och Black et al (2003) gör randomiserade experimentella studier på amerikanska och brittiska data om effekten av sökkrav och krav på aktivitet samt kontroll. De visar att sådana åtgärder förkortar ersättningsperioden och ökar utflödet i jobb. Studien ger också visst stöd för att krav på aktivitet i form av deltagande i program fungerar som ”hot”, vilket gör att utflödet till jobb ökar innan själva åtgärden trätt in.
  • Fredriksson & Holmlund (2006) studerar tre olika sätt (ersättningsperiodens längd, kontroll av sökintensitet i kombination med sanktioner och aktivitetskrav) för att öka effektiviteten, i meningen kortare arbetslöshetsperioder. De drar slutsatsen att ett arbetslöshetsförsäkringssystem som bygger på kontroll och sanktioner ger bättre sökincitament än krav på aktivitet. System med kontroll och sanktioner kan kombineras med högre ersättningsnivåer än system med aktivitetskrav.
  • Hägglund (2006) visar, på svenska data för 2004, att kontroll av sökfrekvens i kombination med jobbsökarinsatser ökar utflödet till jobb. Här verkar just kombinationen av kontroll och krav på deltagande i program (jobbsökarinsats) förklara utflödet.
  • Roed & Westlie (2007) kommer, med norska data, fram till att när arbetslöshetsförsäkringssystemet varit mer inriktat på aktiva insatser, till exempel att bli anvisad till program, har arbetslöshetsperioderna i snitt varit kortare än när systemet mer fungerat som renodlat (passivt) inkomstförsäkringssystem.
  • Boone et al (2007) visar att en arbetslöshetsförsäkring med noggrann kontroll ger större nytta än en med bortre parentes. Nyttan består av att både fritid och inkomster aggregeras för alla individer i ekonomin. Kontroll och sanktioner i arbetslöshetsförsäkringen innebär en välfärdsökning för en rimlig kostnad. Författarna kommer vidare fram till att kostnaderna för kontroll och sanktioner måste vara orimligt höga, mer än fem procent av BNP, för att denna slutsats inte ska hålla. Den ”optimala” ersättningsnivån är högre när kontrollen är noggrann än när det finns en bortre parentes.

Dessa studier, och fler därtill, redovisas i Thoursie (2008). Slutsatsen är att kombinationer av kontroll, sanktioner, aktivitetskrav och arbetsmarknadspolitiska program ökar övergångarna till arbete, utan att ersättningen samtidigt är låg eller upphör.

Det enda från nationalekonomisk forskning som motståndare till hög ersättning vanligen är intresserade av att lyfta fram, är att låg ersättning troligen förkortar den genomsnittliga arbetslöshetstiden. Det finns dock ingen forskning som är samstämmig om storleken på effekten (LO 2008 refererar till en svensk forskningsöversikt): forskningen är spretig och behäftad med osäkerheter kring om den verkligen lyckas mäta orsakssamband. Det senare har att göra med att det finns en stor spännvidd mellan länder ifråga om arbetslöshetsförsäkringssystem och andra institutionella faktorer. Det finns därmed problem med att generalisera resultat från ett lands arbetsmarknad till andra länders arbetsmarknader (Thoursie 2008).

Om du vill fördjupa dig, läs mer här:

Etiketter: , , , , , ,