Livspusslet på riktigt – tid, makt och pengar

avatar

Livspusslet. Det känns igen. Bristen på tid, en hård press i arbetet och höga förväntningar på vad vi ska hinna därutöver. Barnen, en aktiv fritid, en hälsosam livsstil. Det höga tempot och känslan av att inte kunna bestämma sammanfaller med signalen att alla möjligheter i världen finns och är möjliga, bara du är villig att ta dem. Så enkelt är det emellertid inte.

Bilden av livspusslet har mer än någon annan bild präglat debatten om jämställdhet och villkoren i arbetslivet under 2000-talet. Det är inte konstigt. Begreppet fångar upp det täta nät av förändrade roller och krav inom både arbets- och familjeliv. Framför allt har den fokuserat på en förändrad kvinnoroll som utgår från höga krav på tillgänglighet, prestation och närvaro i yrkeslivet såväl som i privatlivet och föräldraskapet. Både kvinnor och män berörs, men pusslet framstår i första hand som kvinnors problem och ansvar.

Livspusselmetaforen fångar in viktiga delar men är samtidigt en bild som, på det sätt den använts, utesluter centrala villkor och problem som stora grupper kvinnor och män möter i arbetslivet och i vardagen. Livspusslet är tvådimensionellt där huvudproblemet är bristen på tid, som på ett individuellt plan kan lösas med pengar. Genom att köpa sig tjänster kan kvinnor frigöra tid. Tid som kan göra dem jämställda. Tiden är bristvaran och pengarna förutsättningen, men då måste det finnas relativt gott om pengar: en god löneinkomst som vilar på trygga och stabila anställningsvillkor. Män faller i hög grad utanför det tvådimensionella tidspusslet. Det gör även de som inte har tillräckligt med pengar för att köpa frigörande tjänster, trots att problem med tidsbrist är lika stora, men tar sig andra uttryck.

En central del av livspusslet är det gränslösa arbetet, ofta förstått som en situation med avreglerade arbetstider, arbetsuppgifter som inte är bundna till tid och rum och höga krav på individuell prestation och leverans.

Bristen på tid kopplat till bilden av ett gränslöst arbete har kommit att bli en central utgångspunkt för hur de stora jämställdhetsproblemen definieras. Men också hur de bäst kan lösas. Med livspusseltanken som grund har jämställdhetsstrategierna på såväl arbetslivsnivå som på politisk nivå varit inriktade på att ”ge kvinnor mer makt över sin egen tid”, så att kvinnor kan lösa sina individuella pussel. Hemleverans av matkassar, skattesubventionerad städhjälp, läxhjälp eller barnvakt, jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Det har setts som botemedlen mot tidsbristen och som möjliggörande av att möta höga krav på jobbet utan att hota kvalitetstiden med barnen. Vår tids politiska strategier har kommit att i bästa fall utgöras av individuella lösningar som når ett mindre antal kvinnor (och män) med förhållandevis goda ekonomiska villkor, utan att handla om allvarliga strukturella problem.

Livspusselmetaforen har främst kommit att beskriva villkor och problem ur ett tjänstemannaperspektiv. Det gränslösa arbetet förknippas med kraven på tillgänglighet, prestation och oreglerade arbetstider inom ramen för en trygg och stabil anställning. Men ett gränslöst arbete kan också vara ett sådant där arbetstiderna splittrar dagen och veckan, med delade arbetspass och rullande kvälls-, natt- och helgarbete. Ett gränslöst arbete kan innebära att inte veta när man ska arbeta nästa gång, där man väntar vid telefonen för att ringas eller sms:as in till nästa pass. Då är all tid potentiell arbetstid, samtidigt som lönen bara täcker de arbetstimmar som faktiskt blir verklighet. Det gränslösa arbetet kan vara det arbete där det bara är deltider som erbjuds och ekonomin bara går ihop när man jagat mertidstimmar och arbetspass med ob-ersättning. Denna gränslöshet behöver andra politiska lösningar eftersom både tiden och pengarna inte är stabila och självklara förutsättningar.

Livspusselmetaforen saknar också ett tydligt maktperspektiv. Jämställdhet uppfattas som en individuell valfrihetsfråga. Något som kvinnor kan uppnå om de skaffar sig rätt information och gör de rätta valen. Låga löner i kvinnodominerade sektorer ska lösas genom att kvinnor väljer andra yrken eller byter bransch. En jämn fördelning av det obetalda arbetet ska uppnås genom att kvinnor lever med rätt man, en man som är jämställd. Det utbredda deltidarbetet bland kvinnor i arbetaryrken kan rådas bot på genom jobbskatteavdrag som gör det lönsamt att välja att gå upp i arbetstid. Att arbetsgivare i kvinnodominerade sektorer nästan enbart erbjuder deltider ingår inte i ekvationen. Väljer kvinnor trots ett ”erbjudande” att inte gå upp i arbetstid är det ingen som frågar varför.

Jämställdhetsdiskussionen saknar i allt för stor utsträckning problembilder och lösningar som utgår från en tredimensionell analys av hur tid, makt och pengar samspelar och (åter-) skapar mönster utifrån kön och klass. Dagens jämställdhetspolitiska strategier bygger nästan enbart på en individualiserad förståelse av makt, samtidigt som maktförhållandena på arbetsmarknaden har stärkts till arbetsgivarnas fördel. Det handlar både om ökade möjligheter för arbetsgivare att använda otrygga anställningsvillkor och att arbetsmiljöförhållandena har försämrats bland annat genom ökade krav och mindre inflytande över arbetet. Tillsammans med en ojämställd arbetsbörda utanför arbetet fördelas villkoren och förmågan att hantera höga krav mycket olika. Det går helt enkelt inte ihop.

Maktperspektivet handlar om att se hur underordnade villkor i arbetslivet skapar skilda ekonomiska förutsättningar. Och tvärtom, hur ett livspussel utan goda ekonomiska villkor skapar maktlöshet och underordning. Det går inte att förstå kvinnors och mäns livsvillkor och än mindre hitta strategier och lösningar som innebär reella möjligheter att skapa jämlika villkor i och utanför arbetet utan att samtidigt ta tid, makt och pengar i beaktande.

Våra slutsatser är enkla och sammanfattas så här:

  • Makten över tiden och fördelningen av tid i betalt och obetalt arbete måste fördelas jämnare mellan kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken. 
  • Makten över arbetet måste fördelas mer jämnt mellan arbetstagare och arbetsgivare så att kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken har trygga och bra arbetsvillkor.  
  • Pengarna måste fördelas mer jämnt mellan kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken. 

Sammantaget är det tydligt att det tvådimensionella livspusslet och politikens fokus på individuella lösningar på strukturella problem är otillräckligt för alla. De generella välfärdslösningarna, som kommer alla till del, måste stärkas för att samtidigt bryta igenom och öka jämställdheten mellan könen och minska den klassbaserade ojämlikheten.

Fackliga och politiska strategier för ökad jämställdhet måste kopplas till konkret handling och gå hand i hand. Det är vårt fokus i Sveriges jämställdhetsbarometer 2014.

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,