Tid, makt och pengar – basen för individens handlingsutrymme

avatar

Till veckan, på onsdag den 8 mars, firar den internationella kvinnodagen officiellt 40 år (även om den har funnits betydligt längre än så, men inte under FN-flagg). I samband med dagen brukar särskilt kvinnors och mäns löner uppmärksammas, dock ofta genom att osynliggöra klassdimensionen. Det innebär att skillnaderna mellan kvinnor och män framträder tydligt, men att skillnaderna mellan olika grupper av kvinnor och män döljs.

Som ett led i att öka kunskapen om klass- och könsskillnader belyser vi därför i Sveriges jämställdhetsbarometer 2017 – Tid, makt och pengar de ekonomiska villkoren likväl som villkoren i arbetslivet, villkoren i föräldraskap och hushållsarbete samt villkoren för att kombinera arbete och familj – för kvinnor och män inom arbetar- och tjänstemannayrken.

Hur arbetstiden påverkar lönen för kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken

De ekonomiska villkor som kommer av det betalda arbetet är centrala för individens levnadsvillkor och makt att forma sitt liv. Att lönearbetet ger tillräckligt med pengar är nödvändigt för goda möjligheter till ekonomisk självständighet och jämställdhet.

Vårt främsta fokus i jämställdhetsbarometern är att synliggöra arbetstidens betydelse för lönen genom vårt lönemått faktisk månadslön. Den faktiska månadslönen är beräknad och bygger på att genomsnittliga månadslöner för heltid räknas ned med genomsnittlig tjänstgöringsgrad (%) av heltid (se även NOT I nedan).

Med lönemåttet faktisk månadslön blir det väldigt tydligt att kvinnor i arbetaryrken har de i särklass svåraste ekonomiska villkoren: den genomsnittliga faktiska månadslönen är strax under 18 500 kronor innan skatten har dragits av, det vill säga brutto. Det bör jämföras med månadslönen för heltid som är 23 400 kronor. Skillnaden är (-) 4 900 kronor, vilket förklaras av att arbetarkvinnors genomsnittliga arbetstid motsvarar runt 30 timmar per vecka. Kvinnor i arbetaryrken har den lägsta tjänstgöringsgraden av heltid på arbetsmarknaden, 79 procent av heltid.

Faktiska månadslöner. Brutto (dvs. innan skatt dragits av). 2015 års lönenivå.

Faktisk månadslönKälla: Sveriges jämställdhetsbarometer, 2017.

Tjänstgöringsgraden av heltid är 93 procent för män i arbetaryrken. Därför minskar inte deras genomsnittliga faktiska månadslön lika påtagligt som kvinnornas. Den faktiska månadslönen för arbetarmän är ungefär 24 800 kronor medan månadslönen för heltid är 26 700 kronor.

Män i tjänstemannayrken har den högsta tjänstgöringsgraden, 97 procent av heltid. Deras faktiska månadslön (40 350 kronor) ligger därmed allra närmast månadslönen för heltid (41 600 kronor). Med en tjänstgöringsgrad om 92 procent liknar arbetstidens påverkan för kvinnor i tjänstemannayrken den för män i arbetaryrken. Den genomsnittliga faktiska månadslönen blir 31 000 kronor, medan heltidsmånadslönen motsvarar i genomsnitt 33 700 kronor.

Skillnaden mellan den lägsta och den högsta faktiska månadslönen är stor: 21 800 kronor. Män i tjänstemannayrken har alltså i genomsnitt mer än dubbelt så hög faktisk lön som kvinnor i arbetaryrken varje månad.

Hur kvinnors och mäns löner förhåller sig till varandra inom arbetar- respektive tjänstemannayrken har bara förändrats marginellt de år som vi har gjort lönejämförelser i jämställdhetsbarometern. Sett till faktisk lön är arbetarkvinnors andel av mäns lön 74 procent. Det är 6 300 kronor mindre varje månad. Tjänstemannakvinnors andel av mäns faktiska lön är 77 procent (9 300 kronor mindre per månad).

Löneskillnader – framför allt tre förklaringar är centrala

Förklaringarna till löneskillnader mellan kvinnor och män menar vi måste sökas framför allt på tre håll.

För det första i hur omsorgsarbetet – föräldraledigheten såväl som deltidsarbete för omsorg om barn – fördelas mellan mammor och pappor, samt hur möjligheten att kombinera arbete och familj ser ut (detta fördjupas i årets jämställdhetsbarometer i avsnitten Villkoren i föräldraskap och hushållsarbete och Villkoren för att kombinera arbete och familj) (se också NOT II).

För det andra i hur kvinnors och mäns arbeten värderas genom så kallad värdediskriminering. Det betyder att yrken och arbetsuppgifter som utförs av en majoritet av kvinnor tenderar att värderas lägre än likvärdiga yrken och arbetsuppgifter där en majoritet av utförarna är män. Detta underlättas av att arbetsmarknaden är könsuppdelad.

För det tredje i hur arbetsgivare väljer att anställa kvinnor, vilket leder till att särskilt arbetarkvinnor erbjuds deltider och tidsbegränsade anställningar. Det senare gör de kollektivavtalade lägstalönerna särskilt viktiga för lönenivåerna i kvinnodominerade arbetaryrken (se vidare i avsnittet Varför höga lägstalöner är centrala för jämställda löner i årets jämställdhetsbarometer).

Tiden, makten och pengarna måste fördelas mer likvärdigt

Jämställdhet kan alltså inte ses som en individuell valfrihetsfråga där kvinnor kan antas uppnå jämställdhet om de skaffar sig rätt information och gör de rätta valen. Ett fokus på individuella lösningar på strukturella och systematiska mönster som skapar skillnader utifrån kön och klass är otillräckligt för alla.

Makten över tiden och fördelningen av tid i betalt och obetalt arbete måste fördelas jämnare mellan kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken. LO vill att:

  • Heltid är norm på hela arbetsmarknaden. Deltidsnormen i kvinnodominerade arbetaryrken måste brytas. Skattefinansierade verksamheter ska gå i bräschen för utvecklingen och bör avtala om heltidsnorm inom sina branscher.
  • Föräldraförsäkringen individualiseras. Försäkringens tidsgränser och ersättningsnivåer måste styra mot ett jämlikt och jämställt uttag. En tvåårsgräns bör införas och lägstanivådagarna avskaffas. Föräldraledighetslagen ska utformas så att småbarnsföräldrars deltider fördelas mer jämnt mellan kvinnor och män.
  • Allmän förskola införs från två års ålder och barnomsorg på obekväma arbetstider garanteras. Skollagen förändras så att barn till föräldralediga och arbetslösa erbjuds 30 timmars förskola per vecka. Kommunerna ska vara skyldiga att erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger.
  • De generella välfärdslösningarna förstärks genom satsningar på högkvalitativa och gemensamt finansierade välfärdstjänster. Tillgången till äldreomsorg måste säkerställas. Det är särskilt viktigt för kvinnors rätt till full och hög sysselsättning. Tillgången till äldreboenden måste öka.
  • Skattesubventionerade hushållsnära tjänster avskaffas. Hushållsnära tjänster är inte ett svar på de behov som finns inom välfärd, sysselsättning eller jämställdhet, utan dessa kan lösas på ett bättre sätt inom den gemensamma välfärden.

Makten över arbetet måste fördelas mer jämnt mellan arbetstagare och arbetsgivare så att kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken har trygga och bra arbetsvillkor. LO vill att:

  • Anställningstryggheten stärks. Otryggheten i kvinnodominerade arbetaryrken måste brytas. Tidsbegränsade anställningar ska endast användas om det finns objektiva skäl. Upprepade, på varandra följande, korta tidsbegränsade anställningar hos samma arbetsgivare ska inte vara tillåtna. Allmän visstidsanställning ska avskaffas.
  • Det förebyggande arbetsmiljöarbetet förbättras. Politiken såväl som arbetsgivarna måste ta ett större ansvar. Långsiktiga forskningssatsningar på arbetsliv, arbetsorganisation och arbetsmiljö ur ett köns- och klassperspektiv måste säkerställas. Särskilda satsningar på små arbetsplatser och kvinnodominerade sektorer måste komma till stånd. Det måste vara möjligt att jobba fram till pensionen även för kvinnor i arbetaryrken.
  • Kvinnors makt över arbetet stärks genom satsningar på ökad bemanning och resurser i verksamheter som finansieras med skattemedel. LO vill se kraftfulla samhällsinvesteringar i vård, skola och omsorg. New Public Management måste omprövas. Välfärdens styrformer måste understödja anställdas professionalitet och inflytande. Det är grunden för kvalitet i välfärden.

Pengarna måste fördelas mer jämnt mellan kvinnor och män i arbetar- och tjänstemannayrken. LO vill att:

  • Lägstalönerna prioriteras. Ett av LOs långsiktiga lönepolitiska mål är att samtliga kollektivavtalade lägstalönenivåer för vuxna, som inte är under upplärning, ska motsvara minst 75 procent av den genomsnittliga månadslönen för arbetare. LO-förbunden ska dessutom generellt verka för att lägstalönerna i genomsnitt ökar procentuellt mer än den genomsnittliga månadslönen.
  • Arbetsmarknadens parter tar ett betydligt större ansvar för jämställda löner. LOs uppgift är att vara pådrivande för omfördelning, erkännande och uppvärdering av kvinnors arbeten. Senast år 2028 ska värdediskrimineringen bland arbetare ha minskat på sådant sätt att löneskillnaderna mellan kvinnor och män reduceras med 6 procentenheter.
  • Regeringen tar stort ansvar för att driva en politik som leder till jämlika ekonomiska villkor. Regeringens mål för den ekonomiska jämställdheten är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det förpliktigar och kräver en jämställdhetspolitisk agenda som även leder till större jämlikhet sett till klass och ursprung.

________________

NOT I: Uppgifterna om månadslön för heltid bygger på statistik från SCB och Medlingsinstitutet, som bearbetas och redovisas genom LOs årliga lönerapporter. Uppgifterna om tjänstgöringsgrad kommer från SCBs LINDA-databas.

NOT II: Ett perspektiv på möjligheten att jobba heltid som ligger inom ramen för arbetet är också goda arbetsmiljöförhållanden.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,