Vad sade han egentligen? Reinfeldt om arbetslöshetsförsäkringen

avatar

Jag vill återvända till partiledardebatten om arbetslöshetsförsäkringen som sändes söndag 4 maj 2014 (cirka 54:25 in i första timmen): Vad var det egentligen statsminister Fredrik Reinfeldt sade? På frågan om moderaterna vill höja taket i a-kassan svarar han:

Nej, av det enkla skälet att vi ser ju att när a-kassan blir mer generös så drar det ut arbetslöshetstiderna, det är ju erfarenheten. Forskarna säger att kortar man ned detta, då sker mycket av omställningsarbetet redan före man kommer ut i arbetslöshet, vi är duktiga på omställning i Sverige, och det är en fråga om att prioritera. Vi ökar inte beskattningen på arbete som socialdemokraterna gör och bygger därför heller inte ut bidragssystemen.

Anna Hedenmo följer upp: ”Men om man faktiskt inte kan få något jobb, varför måste man vara fattig då?” Reinfeldt igen: Fast det är ju att påstå att man skulle vara automatiskt fattig, det är ju inte erfarenheten. Det finns kollektiva inkomstförsäkringar som väldigt många har idag. Hedenmo bryter in: ”Många människor som är arbetslösa har det väldigt svårt ekonomiskt.”

 Jo, absolut, men du sa att man var fattig. Jag tycker att vi ska vara väldigt försiktig med det ordet, det är lite svårt att använda ett ord som i många delar av världen betyder någonting helt annat. Den absoluta fattigdomen har alltså trängts tillbaka… […] … har trängts tillbaka i Sverige, vilket vi har rätt noggranna genomgångar som kan visa så att jag tycker, återigen, att det ska finnas vägar till jobb. Alla är ju egentligen överens om att det ska inte gå att evigt leva på a-kassan, så den beskrivning du gör är i alla fall inte korrekt därför att man ska ju inte ha den som någonting annat än en omställningsförsäkring.

Den centrala ingången för Fredrik Reinfeldt är att generös ersättning påverkar arbetslöshetstidernas längd och det är hans skäl för att avvisa en höjning av taket. När han blir pressad svarar han istället att många arbetstagare omfattas av kollektiva inkomstförsäkringar. Det verkar han inte se som ett problem, fastän somliga arbetstagare då kan få högre ersättning. Om Reinfeldt menar det senare, borde han inte se det som särskilt problematiskt att höja taket av det skäl han först tar upp – nämligen att det skulle förlänga arbetslöshetstiderna.

Dessutom finns det så kallade motverkande mekanismer inbyggda i arbetsmarknadspolitiken. Skyldigheter och krav på arbetslösa som gör anspråk på a-kasseersättning att stå till arbetsmarknadens förfogande är strikta, och detta kontrolleras systematiskt av Arbetsförmedlingen.

Kontrollen sker, för det första, genom aktiv uppföljning, som bland annat handlar om att arbetslösa ska få information och kunskap om vilka krav som ställs, medverka till att upprätta en individuell handlingsplan och aktivt söka arbete. En central del i uppföljningen är att arbetslösa har goda kontakter och personliga möten med arbetsförmedlare. Det är ett viktigt instrument för att nå både kortare arbetslöshetstider och kontroll. Forslund & Vikström (2011) pekar särskilt på att just förmedlingsinsatser innebär stöd och att ökad kontroll snarast är en biprodukt. Täta kontakter mellan förmedlare och arbetslös stärker den enskildes förutsättningar att få arbete eftersom det ger bättre möjligheter att se individens behov av stödjande insatser. Ifråga om detta vet vi dock att det finns brister, både vad gäller hur ofta arbetslösa träffar förmedlare och på grund av att den aktiva arbetsmarknadspolitiken är kraftigt urholkad på rustande och kompetenshöjande insatser. Från 1 september 2013 har kontrollfunktionen skärpts. Arbetslösa med a-kasseersättning ska månadsvis rapportera sina aktiviteter och sanktionssystemet har förändrats.

För det andra, innefattar Arbetsförmedlingens kontroll platsanvisningar, till jobb och arbetsmarknadspolitiska program. För arbetslösa med a-kasseersättning innebär en platsanvisning om att söka ett visst lämpligt arbete (§ 44) ett ”åläggande” att söka det anvisade jobbet. Om förmedlingen skulle misstänka att en arbetslös inte står till arbetsmarknadens förfogande kan arbetsviljan testas genom en anvisning till ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Att inte leva upp till skyldigheter och krav, att inte söka ett anvisat arbete eller att tacka nej till en programplats innebär att berörd a-kassa underrättas och det kan leda till en sanktion. I form av en varning eller att ersättningen dras in.

Det är rimligt att anta att statsministern känner till kontrollfunktionen och vilka krav som ställs på arbetslösa med a-kasseersättning.

LO förespråkar en väl fungerande kontrollfunktion, eftersom det möjliggör en arbetslöshetsförsäkring med hög ersättning. Det är dock viktigt att betona att det idealiska kontrollsystemet resulterar i att den som kontrolleras inte upplever sig som kränkt och att endast ett litet antal arbetssökande drabbas av sanktioner. Stöd, hjälp och kunskap om vilka krav som ställs ska leda till att arbetslösa som regel inte hamnar i situationer som gör att sanktioner sätts in. En välfungerande kontroll innebär därmed att endast det fåtal arbetslösa som faktiskt inte står till arbetsmarknadens förfogande identifieras.

I slutet vänder Fredrik Reinfeldt bort korten genom att helt byta spår och tala om behovet av en bortre parentes, det vill säga att arbetslösa inte för evigt ska kunna leva på a-kassa. Hur långtidsarbetslösheten ska pressas tillbaka är en debatt i sig. Här blir det bara ett sätt att ducka frågan om det låga taket i arbetslöshetsförsäkringen.

Som sagt, det är högst 14 960 kronor per månad som gäller och endast 1,3 procent av de heltidsarbetande kan därmed räkna med att få 80 procent av tidigare lön i ersättning. Det är, vilket jag skrev om på LO-bloggen redan i måndags den 5 maj 2014, djupt problematiskt om vi vill behålla stödet för den generella välfärden och om vi vill att alla arbetstagare ska ha ett skäligt skydd mot inkomstförluster vid arbetslöshet (se vidare i kapitel 10 i Vingarnas trygghet i en modern och hållbar arbetslinje).

______________________

Den borgerliga regeringens politik och retorik bygger på att måla upp en bild av att jämlikhet är ett hot mot ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Sedan 2007 har jobbpolitiken varit mycket tydligt inspirerad av incitamentspolitik, som antas öka viljan att arbeta. Den främsta mekanismen är hot om fattigdom vid arbetslöshet (och sjukdom) och att påverka lönebildningen så att lönerna sänks eller ökar långsammare. Detta bottnar i synen att arbetslösa inte vill arbeta eller kräver för höga löner. Andra drivkrafter att arbeta än strikt ekonomiska, exempelvis starka sociala normer, delaktighet i samhället, ökat välbefinnande och bättre hälsa, har inte fått utrymme i politiken.

2006, det vill säga samma år som moderaterna och de tre övriga borgerliga partierna kom till makten, gjorde samtidigt OECD en omvändning när det gäller policyrekommendationer: Istället för att som tidigare ensidigt förorda avregleringar av arbetsmarknaden konstaterade OECD att det finns två modeller som visat sig framgångsrika för att skapa tillväxt och hög sysselsättning, den marknadsliberala (anglosaxiska) och den nordiska (svenska).

Det finns alltså två vägar att gå, men vägvalet är inte på något sätt betydelselöst. Tvärtom. OECD lyfter fram att de två modellerna skiljer sig åt på ett avgörande sätt. I den marknadsliberala modellen är skatterna lägre och den ekonomiska ojämlikheten stor, medan den nordiska modellen har högre skatter och hög grad av jämlikhet. Valet av modell får mycket olika fördelningspolitiska konsekvenser.

Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan jämlikhet, tillväxt, hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Förklaringen till det är att den nordiska (svenska) modellen har varit bra på såväl välfärd som konkurrenskraft och innovation. Det har gett ekonomisk framgång, tillit till det gemensamma, trygghet i omvandling och utbildning för nya, kvalificerade arbeten. Den nordiska (svenska) modellen ligger fortfarande i topp i många avseenden, men klyftorna ökar samtidigt snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.

Bevisbördan borde flyttas. De som förespråkar ökad ojämlikhet borde vara svaret skyldiga: Varför är ett ojämlikt samhälle att föredra framför ett jämlikt? Vad är det goda som kommer ur ett samhälle där sammanhållningen brister för att vi inte tar ett gemensamt ansvar för stora och komplexa samhällsproblem som arbetslöshet? En arbetslöshetsförsäkring med generös ersättning i kombination med kontroll och en rustande aktiv arbetsmarknadspolitik är grundläggande i en renodlad svensk modell som tar sikte på jämlikhet.

 

Ps I. Jag rekommenderar verkligen (!) LOs rapport Stort omfång – svagt innehåll för alla som är intresserade av vad den borgerliga regeringen har gjort med den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Ps II. Notera också att Fredrik Reinfeldt beskriver privata försäkringslösningar som just försäkringar medan den gemensamt finansierade arbetslöshetsförsäkringen kallas bidragssystem.

Ps III. Jag gissar att frågan om nedsättningen av socialavgifter för unga kommer att användas som slagträ i debatten fram till valdagen i september. Påminner därför igen om IFAUs utvärderingsrapport. Här är sammanfattningen:

År 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna i Sverige med en tredjedel för arbetstagare mellan 19 och 25 år. År 2009 utökades målgruppen, samtidigt som avgifterna sänktes ytterligare. Vi finner positiva men förhållandevis små effekter av dessa riktade satsningar. Den första sänkningen uppskattas ha skapat 6 000-10 000 nya jobb på kort sikt, och det mesta tyder på att den andra sänkningen inte gav någon ytterligare sysselsättningseffekt. Reformen ledde till att skatteintäkterna för 2008 minskade med 10 miljarder kr. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor, vilket motsvarar omkring fyra gånger den genomsnittliga anställningskostnaden för 19-25-åringar.

Etiketter: , , , , , , , ,