Arbetslösheten och den stora samordningen

avatar

En fråga som särskilt upptagit debatten under senare tid är huruvida sänkta eller frysta lägstlöner kan öka sysselsättningen. De som tänker i dessa tankebanor, låt oss för enkelhetens skull kalla dem lönesänkarna, utgår i regel från förenklade utbuds och efterfrågateorier. Förväntningen på fackföreningsrörelsen och de lägst avlönade är att man skall hålla tillbaka eller sänka priset på arbete. Enligt lönesänkarna kan fler anställas om kostnaderna för arbetskraften blir lägre.

Idag tänkte jag kort skriva något om en av bristerna i teorierna bakom lönesänkarnas tes (teoribristerna är flera). Arbetstagarna på svensk arbetsmarknad är inte samlade i en gemensam stor samordning. På svensk arbetsmarknad finns drygt 50 fackförbund och tre centralorganisationer (och allehanda karteller). Hur lönekostnaderna på svensk arbetsmarknad utvecklas är inte en fullt så centraliserad process som lönesänkarna tycks (eller vill) tro. Utbudskartellen för prissättningen på arbete är inte tillräckligt synkroniserad.

I teorin kan jobben bli fler om alla arbetstagare står tillbaka. Men, som sagt, fackföreningsrörelsen är inte homogen och samlad. Flera av akademiker- och tjänstemannagrupperna har byggt lönesystem (individuella löner) som åstadkommer raka motsatsen till en stor samordning med ett nationellt perspektiv. Lönesänkarna har alltså svag förankring i verklighetens arbetsmarknad. Teorin om en utbudskartell håller inte.

De samlade erfarenheterna från 2000-talets avtalsrörelser visar en tydlig tendens; lägre löneökningar till LO-grupperna ger inte lägre arbetslöshet. När arbetargrupperna håller tillbaka lönerna (i syfte att öka sysselsättningen) ökar enbart utrymmet för tjänstemän och högre avlönade grupper att ytterligare höja sina löner. Konsekvenserna av lönemoderation inom LO-grupperna är större inkomstklyftor i samhället. Gemenskapen inom löntagarkollektivet behöver vidgas och fördjupas.

I klartext. Att byta sänkta lägstlöner mot lägre arbetslöshet går inte annat än i teorin. Lönesänkarnas agenda åstadkommer enbart ökade klyfter i samhället. De som säger sig vilja lösa arbetslösheten genom sänkta löner bedriver inget annat än illa dold klasspolitik. För visst vore det klädsamt om vi alla på svensk arbetsmarknad kunde dela på bördorna (och frukterna). Kanske är det den stora nationella samordningen, där alla löntagare delar bördorna, en vidgad och fördjupad löntagargemenskap, som skymtas av lönesänkarna? Jag måste medge att min förståelse av lönesänkarnas argumentation förändras i så fall.

Men oavsett vilket – det är hög tid att lyfta blicken från ensidig utbudspolitik när det gäller arbetslösheten. Det är dags att göra upp med nyliberalismens ensidiga fokus på utbudet. Arbetsmarknadens efterfrågesida måste rustas. Arbetslösheten beror inte på att arbetskraften är för dyr. Tvärtom, globalt har arbetskraften blivit för billig. Löneandelen måste öka.