Bland troll, självreglering och övernaturliga väsen

avatar

Det är en sällsam natur. Mossa i gröngrå pastell. I horisonten svarta spetsiga kullar. Inte ett träd så långt ögonen kan nå. Himlen är en mörk filt. Skyarna är brunsvarta mot öns mitt. Där lavan slutar tar ljuset och det blå havet vid. Vi är på väg mot Reykjavik. Flygbussen kränger sig fram över de svarta lavafälten. Turisterna är tätt packade. Ur fläkten strömmar varmluften. Bredvid mig längst bak i bussen sitter en utvidgad brittisk familj – It feels like we’re going to Mordor, säger tonårspojken till sin farfar. Dialekten är som hämtad ur filmatiseringen av Sagan om ringen.

Island är årets värd för det nordiska mötet för fackliga jurister. Temat är stridsåtgärders lovlighet, vad gäller för utländska företag och när det saknas medlemmar. Det hela kan låta juridisk-tekniskt och tråkigt. Temat är dock som det isländska landskapet. Bakom den kärva ytan döljer sig frågor som är avgörande för de nordiska arbetsmarknadsmodellerna. Frågorna befinner sig i den svenska modellens bultande hjärterum.

Inte sällan beskrivs de nordiska modellerna som framgångssagor. Till skillnad från många andra sagor finns dock substans i de nordiska framgångarna. År efter år återfinns Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island i toppen av internationella konkurrenskraftmätningar. Tillväxten är hög, liksom välfärden och jämlikheten. I en globaliserad värld framstår de nordiska länderna som öar av rättvisa, trygghet och stabilitet.

En av de nordiska arbetsmarknadsmodellernas absoluta hörnstenar är den starka självregleringen. Fack och arbetsgivare bär det huvudsakliga ansvaret för att reglera villkoren på arbetsmarknaden. Den kollektiva självregleringen är gemensamt drag som binder samman Norden. Även om det i Norge, Finland och Island förekommer statlig inblandning i parternas autonomi genom allmängiltigförklaring av kollektivavtalen så är den kollektiva självregleringen den givna kärnan i regleringen av arbetsmarknaden. Det är den starka strejkrätten som gör den kollektiva självregleringen möjlig.

EU-samarbetet: självregleringens svåraste utmaning?

I hotellobbyn är det fullt av asiater. På frukostbuffén finns misosoppa, soya och ris. Turistnäringen på Island har ökat med 30 % årligen sedan finanskrisen 2008. Det är tätt mellan lyftkranarna i Reykjavik. Nyligen utropades att den isländska krisen nu är över. Kineserna kommer inte bara som turister. De är också med och investerar i det isländska näringslivet.

Globaliseringen innebär stora utmaningar för de nordiska ländernas kollektiva självreglering. Utmaningarna sina egna uttryck i varje land, men förvånansvärt mycket är gemensamt, inte minst konsekvenserna av EU-rätten som konstant gör sig påminda. Samtalen om hur utmaningar gestaltar sig i de olika länderna gör de nordiska mötena osedvanligt intressanta. Även om det snart gått tio år sedan Lavaldomen lever den kollektiva självregleringen ännu i skuggorna av EU-domstolens misstag. I de viktigaste rättsliga och politiska processerna på arbetsmarknadsområdet inom EU-samarbetet är Lavaldomen en faktor. Varje nordiskt juristmöte har de senaste åren, i en eller annan mening, handlat om Laval.

Trycket på den kollektiva självregleringen har flera rötter. Näringslivets internationalisering har stor betydelse. Materiella och kulturella faktorer, exempelvis anglo-saxisk företagskultur, hårt uppskruvade vinstkrav, varublivandet av arbetskraften och en allmänt ängslig kapitalism innebär naturligtvis problem. Likaså är fallande fackliga medlemsantal och svårigheter att organisera nya branscher gemensamma problem. Trycket med störst betydelse för den kollektiva självregleringens tycks dock komma från EU-samarbetet.

Frågan om stridsåtgärder mot utländska företag handlar ytterst om den kollektiva självregleringens möjligheter att fullgöra två viktiga grundfunktioner på en arbetsmarknad: Att normera villkoren på marknaden och förhindra underbudskonkurrens. Stridsåtgärder mot utländska företag handlar om just detta; hur ska kollektivavtalens konkurrensneutrala villkor göras bindande för utländska företag? Hur kan kollektivavtalsmodellerna hävdas?

De nordiska kollektivavtalsmodellerna har aldrig existerat i ett regleringsvakuum. Staten har alltid funnits i bakgrunden. Förenklat har förhållandena sedan 1800-talet gått från förtryck via tolerans till stöd och integration. Med EU-medlemskapet har villkoren för partsautonomin dock förändrats. Innan EU hade staten tillsammans med parterna gemensam kontroll över arbetsmarknaden. Nu är det oklart var makten egentligen finns. Ansvaret för villkoren delas mellan flera aktörer och institutioner. En sak är dock säker, sista ordet ligger för det mesta hos EU-domstolen i Luxemburg.

Samma rot fast olika uttryck

I varje nordiskt land ger EU-rätten upphov till egenartade, men likväl gemensamma, problem. Inte sällan får problemen sin egen särprägel i EU-rättens möte med nationella politiska och institutionella förhållanden. Ett exempel är Danmark, där ses just nu semesterlagstiftningen om som en konsekvens av EU-domstolens domar. Skillnaderna mellan svensk och dansk vad gäller samspelet mellan kollektiv självreglering och lagstiftning är små, likväl känner sig danskarna tvingade att se över sin semesterlagstiftning. Kommer den danska oron att smitta till Sverige?

Juristmötet lyfter fram många olika frågor där den kollektiva självregleringen direkt eller indirekt står på spel. På Island diskuteras frågan om rätten att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som omfattas av de allmängiltigförklarade villkoren. Kan man tänka sig en primär- och/eller sekundär strejkrätt utan proportionalitet när den kollektiva självregleringen ska åstadkomma villkor som är bättre än de som allmängiltigförklarats? (och som därmed får anses utgöra en slags lägsta normerande nivå och konkurrensneutralitet). Ett exempel, i Norge innebär allmängiltigförklaringssystemet att den fackliga strejkrätten begränsats. På de områden där villkoren allmängiltigförklaras kan de fackliga organisationerna inte ställa krav på villkor med stöd av stridsåtgärder. Måste det vara så?

Frågorna har inga givna svar, men vi vet vad EU-domstolen gjorde i det tyska Rüffertmålet: har man i ett medlemsland valt att allmängiltigförklara ett kollektivavtal med en angiven lönenivå så kan man inte för utländska bolag kräva att de ska tillämpa de kollektivavtalsvillkor som följer av den kollektiva självregleringen. Samspelet mellan system med statlig allmängiltigförklaring och kollektiv självreglering är ett minfält. I länder som Tyskland och Nederländerna som dessutom har lagstadgade minimilöner blir samspelet än mer komplext.

I Norge pågår en viktig tvist. Det s.k. Holshipmålet. Ett system för att reglera löne- och anställningsförhållanden i de norska hamnarna underkändes av EFTA-domstolen. Systemet bygger på parternas kollektiva självreglering. Systemet ansågs stå i strid med EU-rättens konkurrensrätt. Frågan ska under hösten prövas av Norges högsta domstol. Utgången är principiellt viktig. I ett tidigare EFTA-mål om det norska systemet för allmängiltigförklaring valde Norges högsta domstol att värna den norska arbetsmarknadsmodellen. Frågan är om domstolen kommer att göra det igen. I november ska domstolen ha huvudförhandlingar i Oslo.

Pirater och politiskt stöd

Den kollektiva självregleringen som grund för arbetsmarknadsregleringen tycks ha bred politiskt stöd i Norden. På Island förväntas ett nytt politiskt parti, piratpartiet, ta makten efter höstens parlamentsval. Inte sällan beskrivs partiet som populistiskt. När de isländska kollegorna beskriver piratpartiets politiska agenda förstår man dock snabbt att detta är ett parti som utmanar nyliberal ekonomisk doktrin, men populister är de inte. De är inte nöjda med den ekonomiska ortodoxin, inte minst hur fiskerätterna har blivit en marknad. Piratpartiet har inte förakt för demokrati och parlamentarisk bearbetning. Man pratar inte om det ”sanna” isländska folket och gör sig inte till ensam uttolkare folkviljan. Inte heller finns några förslag om att begränsa den kollektiva självregleringen.

Även i Finland, Norge och Danmark är den kollektiva självregleringen väl förankrad hos politikerna. När jag frågar runt kring de politiska partierna är bilden sällsynt samstämmig. Visst finns det konservativa och nyliberala politiker som vill försvaga fackets förhandlingsposition. Varje nordiskt land har sin Annie Lööf att bära. Men politiska partier som vill upphäva den kollektiva självregleringen och ersätta den med rent statlig reglering tycks inte förekomma.

One ring to rule them all

När kristendomen skulle införas på Island var oron stor. Hur skulle det nu bli med alla troll, vittror, vättar och andra väsen? I varje fors, gnejs och grotta bodde ju väsen som gav både sammanhang och mening i det isländska samhället. Kompromissen var klok. Jesus och den kristna guden gjordes till alternativ vid sidan av andra övernaturliga väsen. Man skulle ibland önska att även EU-rätten införlivats på ett liknande sätt. Vid sidan EU-rätten tillåter den fria rörligheten inga gudar. Medlemsstaterna kan inte hävda nationellt suveränitet eller särart som hinder mot EU-rättens verkningar.

Lavaldomen var ett brutalt uppvaknande. I Sverige trodde man att det fanns en garanti för att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle respekteras inom EU-samarbetet. EU-domstolen fastslog nästan övertydligt att så inte var fallet. Den kollektiva självregleringen av arbetsmarknaden underkastas numera den fria rörligheten och EU-domstolens granskning.

Kulturkrocken är total. I de nordiska länderna har staten förtroende för parterna. Parts- och samhällsintressen går hand i hand. EU-domstolen, å andra sidan, har inte förtroende för någon, varken stat eller parter. Tyvärr saknas alltför ofta även ett förtroendefullt anslag hos delar av kommissionens tjänstemän. Cynism och misstro tycks råda även hos EU-fördragets väktare.

Kanske är misstron och utrymmet för nationella alternativ en av de svåraste utmaningarna inom EU-samarbetet? Utrymmet för andra hänsyn än fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital är små. I slutändan är det ändå alltid så att det finns en rätt som är överordnad alla andra intressen. One ring to rule them all, som de säger i Mordor. Hur länge kan vi ha det så?