Brexit eller: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb

avatar

Varje teknisk revolution ställer frågor om vad det i grunden innebär att vara människa. Den digitala revolutionen tycks gripa in nästan alla livssfärer. På arbetsplatserna och i privatlivet är förändringarna påtagliga. Att inte vara uppkopplad framstår allt mer som en lyx. Inte minst i semestertider är det säkert en del av oss som längtar efter att stänga av mobiltelefonen och mediabruset – att ”go dark”.

En aspekt av den ständiga uppkopplingen, som särskilt fascinerar, är det konstanta tillstånd av ”urgency”. Kristillståndet. Det som händer just nu, oavsett var i världen, tycks vara det absolut viktigaste som hänt. Nuet terroriserar alternativa perspektiv. Direkt på skärmen får vi små meddelanden som berättar det senaste. På Aftonbladet och andra nyhetsportaler råder ett ständigt undantagstillstånd. I en föränderlig värld tycks endast kristillståndet vara konstant.

På senare tid tycks ingen nyhet ha skapat ett större tillstånd av ”urgency” än den om Brexit. I en folkomröstning tillfrågades det brittiska folket om de vill fortsätta vara medlemmar i den europeiska unionen (EU). 52% av britterna röstade för ett utträdde ur EU. Resultatet skapade en total krisreaktion – särskilt bland de grupper som är allra mest uppkopplade; medier, politiker och opinionsbildare.

På väg mot nya Versaillesförhandlingar?

Smartphones och konstant uppkoppling har nu funnits i (nästan) var mans hand i snart sex år. Den tekniska utvecklingen har tagit ett stort språng. Från det att vi vaknar tittar vi i genomsnitt 221 gånger om dagen på våra mobiler – alltså mer än var femte minut. Många tillbringar över sex timmar om dagen uppkopplade. Den som inte lever sitt liv med stöd av en mobiltelefon är antingen gammal, fattig eller excentrisk.

Som en bomb slog Brexit ned på midsommaraftonsmorgonen. Larmbeskeden duggade tätt. För en del var beskedet början på slutet för EU, man letade efter andra presumtiva exitländer. Andra bekymrade sig för de finansiella marknaderna. Några frågade sig hur det bli med den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer? Frågorna var många … och svaren var självklart få. Den politiska och teknokratiska eliten i Storbritannien och EU hade ingen plan B. Det enda man med säkerhet kunde säga var att resultatet av folkomröstningen är att Storbritannien ska lämna EU (även om det tycks finnas aktörer på remain-sidan som inte tycks acceptera beslutet).

Beslutet om Brexit är historiskt. EUs självbild bygger på en föreställning om att medlemsstaterna ständigt blir fler och att integrationen fördjupas. Inte sällan har man använt en cykelmetafor för att beskriva utvecklingen. I tanken rullar EU alltid gått framåt. Stannar integrationen faller samarbetet inom EU. Brexit är en pinne i hjulet på EU-cykeln. Det är smärtsamt när självbilder spricker. Men kanske var cykelmetaforen inte så lyckad från start.

De faktiska konsekvenserna av Brexit är självklart överdrivna. Förhandlingarna om förhållandena mellan Storbritannien och EU kommer att pågå länge. Det kommer att hittas lösningar för hur varor, tjänster, kapital och personer kan röra sig mellan Storbritannien och EUs medlemsstater. Naturligtvis är den modell för fri rörlighet som vuxit fram inom ramen för EU inte den enda tänkbara. Varor, tjänster, kapital och personer rörde sig över gränserna även innan EU.

Men det finns krafter som vill försvåra de framtida förhandlingarna mellan Storbritannien och EU. Några av de mest oroväckande rösterna är de i Bryssel som vill att förhandlingarna om utträdet blir så hårda som möjligt. EU-utträden ska ge sämsta tänkbara villkor – Storbritannien ska tvingas till att återinträde på förnedrande villkor. Tanken tycks vara en slags Versaillesförhandling. Genom sämste tänkbara villkor ska folk i andra länder avskräckas. EU måste göra ett varnande exempel. Samma röster tycks också förespråka strategier för och leta vägar för att kringgå den brittiska folkomröstningen.

Om orsaker – eller som man frågar får man svar

Under senare tid har det släppts ett stort antal böcker som från olika perspektiv analyserar betydelsen av digitaliseringen (längst ner följer länkar till några mycket läsvärda recensioner i New York Review of Books). Som sagt, utvecklingen griper in i våra liv på många sätt, men ett perspektiv som särskilt fångat mitt intresse under senare tid är digitaliseringens konsekvenser för hur vi bygger gemenskaper och skapar politiska narrativ. Vad betyder facebook, twitter och sociala medier för hur berättelser berättas och återskapas? Även i detta sammanhang är det intressant att följa Brexit. Berättelserna om orsakerna till Brexit är många.

En sak vet vi om folkomröstningar – de ger sällan svar på den fråga som ställs. De politiska och ekonomiska eliterna har naturligtvis sina svar. Inte sällan blir analysen lite på distans och ovanifrån. Lite som Carl Bildt. Om det är slut på bröd, varför äter de inte kakor?

Den i särklass mest läsvärda analysen av drivkrafterna och verkligheten bakom Brexit är skriven av John Harris i The Guardian. Rubriken säger allt ”If you’ve got money, you vote in … if you haven’t got money, you vote out”. Brexit handlar om jämlikhet, klass, teknokrati och medbestämmande. Det handlar om en framtidsoptimism som gått förlorad, om villkoren på arbetsmarknaden och svårigheterna att bygga en identitet genom arbete. Brexit är en fråga om demokrati som gått förlorad.

Ömtåliga gemenskaper

De flesta av oss har sannolikt kommit till insikt om att våra läsmönster förändrats med digitaliseringen. Genom sociala medier tar vi nästan bara del av nyheter och information som redan bekräftar de uppfattningar vi redan har. Papperstidningens inre mångfald tycks ha ersatts med en digital enfald. Ett exempel: sannolikheten att en längre text som skrivs på LO-bloggen läses i en nyliberal facebookgrupp är i praktiken obefintlig.

På sociala medier kan vi bygga alternativa (och förbättrade) bilder av våra liv. Vi är ständigt redo att värdera och utvärderas. Gemenskaperna vi bygger på sociala medier skapar en närhet – men är samtidigt illusoriska. Aldrig tycks människan haft fler och bättre redskap för social sammanhållning och närhet – men samtidigt rapporteras människor känna sig mer ensamma och isolerade än tidigare. Gemenskapen på sociala medier tycks vara lite som Macdonalds. Det smakar gott för stunden, men inte sällan mår man illa efter en tid.

För några år sedan skrev jag om behovet av ansvarsfulla politiker inom EU-samarbetet. Den långa period av fred och tillväxt som EU bidragit till är inte av naturen given. De beslut som fattas av europeiska politiker har betydelse. Mycket riktigt har Brexit visat att bakom all pompa och ståt är EU-fasaden ganska bräcklig. Gemenskapen är inte så stark som man kan tro.

Med gemenskapsinstitutioner ska man alltid vara varsam. Det gäller både för fackliga och politiska federationer. De vilar på förtroenden och svåra erfarenheter. Gemenskaper är enkla och rasera och svåra att bygga upp. Att bygga organisationer för långsiktig samverkan kräver så mycket mer än en tillfällig samordning på sociala medier. Den lyssnande och eftertänksamma linje som statsminister Stefan Löfven valt är en klok väg att vandra.

En väg mellan teknokrati och populism

För ungdomar tycks digitaliseringen ha särskilt allvarliga konsekvenser. När man är ständigt uppkopplad blir man också oförmögen att spendera tid ensam, vilket tycks medföra att man får svårt att utveckla empati och förståelse för andra människor. Undersökningar från skolor i New York visar att personlighetsdrag tillhörande Aspergers symptom ökat dramatiskt, exempelvis svårigheter med ögonkontakt, problem att lyssna och se saker från andra människors perspektiv. Ungdomarna rapporteras också ha svårt att knyta nära relationer som bygger på förtroende.

Kanske är svårigheterna att se EU-samarbetet från olika perspektiv ett grundläggande problem? Den brittiske statsvetaren Christopher Bickerton. verksam i Cambridge skriver om föreställningen om EU. Det som ägt rum till följd av EU-medlemskapet är inget mindre än en omvandling av ländernas interna statsskick. Politiska partier tror sig genom unionsprojektet kunna frigöra sig från beroendet av allmän opinion och politisk bearbetning. Bickerton menar att politiska företrädare medvetet har reducerat sitt ansvar för den egna demokratin. EU fungerar istället som en kartell för medlemsstaternas regeringar. EU blir ett instrument för att genomföra ”rätt” politik, som man på demokratisk väg inte kan uppbåda stöd för i det egna landet. Teknokratin inom EU utgör ett värn mot folkviljan. Alternativa synsätt har inte välkomnats inom EU-samarbetet. I snart trettio år har svaret på varje problem varit mer EU. Att anlägga alternativa perspektiv och synsätt har inte varit aktuellt. man har hört men inte lyssnat.

Å andra sidan har vi populismen. Mot den ”korrupta teknokratin och eliten” ställer populisten det ”moraliskt rena folket”. Populisten gör sig till ensam företrädare för det ”rena och moraliska folket”. Inte sällan rör sig populisterna därför i gränslandet till nationalism och rasism när de ska definiera det ”moraliska folket”. Perspektivet är begränsat, ja i praktiken föraktfullt för andra uppfattningar. Det finns ingen acceptans för opposition. Att se saker från andra människors perspektiv är uteslutet. Runt om i Europa står högerpopulisterna nu redo att skörda frukterna av människors frustration och bristande framtidstro.

När jag midsommarafton sms:ar mina vänner på LO i Storbritannien är svaret tydligt – This is what happens if political elites continue to ignore working people. Om man ska vara förhoppningsfull om någon konsekvens av Brexit, så är det kanske just detta. Att EUs politiker börjar att söka en väg mellan teknokrati och populism. Hur den vägen kan stakas ut återstår att se, men det kan inte vara ”mer EU” och inte heller en ”upplösning av EU”. Vad EU tycks behöva är just fler Stefan Löfven. För den som lyssnar finns en väg.

Länkar

In the Depths of the Digital Age, Edward Mendelson, New York Review of Books, 23 juni 2016

We Are Hopelessly Hooked, Jacob Weisberg, New York Review of Books, 25 februari

2 reaktion på “Brexit eller: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb

  1. avatarAnders Forssell

    Hej! Har med intresse läst dina inlägg om populism och Brexit. Vill flagga för ett par artiklar i Social Europe som behandlar delvis samma frågor som du. Dels Paul de Grauwe – i åratal en hård kritiker av åtstramningspolitiken – som hävdar att även om globaliseringen har stora ekonomiska fördelar finns det alltid förlorare, och dessa har EU helt ignorerat. Hans tes är globaliseringens förlorare måste kompenseras: https://www.socialeurope.eu/2016/07/eu-take-side-losers-globalization/.
    Dels den ungerska ekonomen Zoltan Pogatsa, som menar att den fria rörligheten, särskilt av arbetskraft, har medfört lönedumpning i Västeuropa och utebliven ekonomisk utveckling i Öst. https://www.socialeurope.eu/2016/07/solution-brexit-lies-eastern-europe/

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej Anders!
      Tack för dina mycket intressanta länkar och vänliga kommentarer! Zoltan träffade jag i Budapest tidigare i vår. Han deltog i den workshop som anordnades av ETUC (http://loblog.lo.se/avtal-loner-och-arbetsratt/om-auktoritar-liberalism-och-facket-pa-ungerska/). Många av mina intryck bygger på samtalen med Zoltan. Kul sammanträffande! 🙂 Hoppas du har haft en trevlig sommar. Återkommer snart med mer skrivande om populism, kollektiv självreglering av arbetsmarknaden, teknokrati och brexit.
      Med vänlig hälsning
      C-M

Kommentarer inaktiverade.